Denna kandidatuppsats är en undersökning av Rädda Barnens externa kommunikation under tiden för kampanjen #KarmaLemonChallenge som genomfördes under våren 2020, till följd av pandemin Covid-19. Syftet med undersökningen är att analysera vilken syn på ansvaret för välfärden som Rädda Barnen och replikerande aktörer förmedlar under kampanjen. Det teoretiska ramverket utgörs av kritisk diskursanalys och den huvudsakliga analysmetoden är Greimas aktantmodell, då jag inspirerad av den narrativa forskningen utforskar narrativitet i strategisk kommunikation. De frågeställningar som undersökningen utgår från är: Vem eller vilka tillskrivs ansvaret för välfärden? Vilka narrativ används för att positionera olika välfärdsaktörer och hur positioneras de som gagnas av kampanjen? Vilka diskurser framträder och vad har de för konsekvenser för Rädda Barnens förhandling? Resultatet visar att staten är den aktör som Rädda Barnen tillskriver ansvaret för välfärden. Under kampanjen konstruerar dock organisationen sig som en aktiv givare av välgörenhet och framträder i rollen som hjälte, medan de som gagnas av kampanjen främst tillskrivs rollen som offer och staten åtminstone delvis framstår som en skurk. I kommunikationen aktualiserar Rädda Barnen en rättighetsbärardiskurs, en välgörenhetsdiskurs och en marknadsdiskurs. I många av replikerna delas synen på att välfärdsansvaret åligger staten, men ansvaret förhandlas även som individens och här skapas en individualitetsdiskurs. I replikerna framträder även en inspirationsorienterad solidaritetsdiskurs.  Att rättighetsbärardiskursen och välgörenhetsdiskursen existerar parallellt i Rädda Barnens kommunikation är problematiskt då det underminerar barn som rättighetsbärare. Välgörenhetsdiskursen kan dock vara den kompromiss som uppstår när rättighetsbärardiskursen hamnar i samspel med en marknadsdiskurs.