Uppsatsens syfte är att undersöka ifall och om så även hur Wikileaks och Julian Assange porträtteras före och efter de våldtäktsanklagelser mot Assange som offentliggjordes i augusti 2010. I den diskursanalys som genomförs granskas sex nyhetsartiklar som valts ut efter bestämda tidsaspekter men i övrigt slumpmässigt. Artiklarna har publicerats i Dagens Nyheter och släppts från TT. Analysen bygger delvis på en ram lagd av teoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, och på teori och metodik beskriven av Norman Fairclough, och som handlar om att sätta diskursiva praktiker i samband med social och kulturell utveckling. Analysen är komparativ och fokuserar på det retoriskt diskursiva. Undersökningen visar att det finns en diskrepans mellan språkbruket i de artiklar som publicerats innan 2010 och de som publicerats efter tidpunkten. Det visar sig också vara så att Julian Assange och Wikileaks kopplas samman i större utsträckning före och efter 2010. Den största förändringen i språkvalet är ett större ifrågasättande av trovärdighet och motiv för materialsläpp vad gäller Wikileaks, som går parallellt med en beskrivning av Assange som blir allt mer opersonlig efter 2010. Organisationen fortsätter att vara en källa för DN och TT men i synnerhet deras motiv och trovärdighet ifrågasätts.

Uppsatsens syfte är att undersöka hur Wikileaks agerande porträtteras i svensk dagspress, om skribenterna tar ställning för eller emot Wikileaks samt om porträtteringen har förändrats efter anklagelserna mot dess talesman Julian Assange.Vi analyserar tio ledarartiklar, framtagna genom ett obundet slumpmässigt urval som publicerats i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter under år 2010. Vår teoretiska ram bygger på Lars Nords teori om ledarartiklar, Baldwin van Gorp och Gaye Tuchmans teorier om framing samt Allan Grahams teorier om intertextualitet. Vår metod är en retorisk analys, kompletterat med en komparativ studie i före och efter anklagelserna.Undersökningen visar att Wikileaks porträtteras i svensk dagspress som en organisation vilken måste ta sitt ansvar. Majoriteten av ledarskribenterna tar ingen tydlig ställning för eller emot Wikileaks. Med undantag för två artiklar vars skribenter tydligt uttrycker sina åsikter. Det urskiljs ingen tydlig skillnad mellan artiklarna före och efter anklagelserna, dock visar de senare artiklarna en mer kritisk hållning mot Wikileaks.I porträtteringen av Wikileaks är det inte organisationens existens som debatteras utan snarare dess konsekvenser, ageranden och vem som bär det publicistiska ansvaret för det material som läcks.