I barnmorskans profession ingår det att förhindra lidande och skapa förutsättningar för välbefinnande. Då efterbördsskedet är det mest riskfyllda delen av förlossningen sett till kvinnan pga risken för postpartumblödning bör barnmorskan vara lyhörd för kvinnan samt se till det medicinska för att minimera risken för komplikationer i efterbördsskedet och på så vis minska vårdlidandet. Syftet är att undersöka barnmorskors erfarenhet av att handlägga efterbördsskedet. Intervjuer gjordes med sju barnmorskor som är verksamma inom förlossningsvården. Materialet analyserades utefter en kvalitativ innehållsanalys och det framkom åtta underkategorier, tre kategorier ”Är följsamma och handlägger efter riktlinjer och beprövad erfarenhet”, ”Följsamhet för att främja den naturliga processen” och ”Den kliniska vaksamma blicken”. Ett genomgående tema framkom ”Barnmorskors följsamhet och vaksamhet”. Resultatet visar att barnmorskor utför flera olika åtgärder för att underlätta placentans avgång, utifrån både evidens och beprövad erfarenhet. Barnmorskorna utför åtgärderna utifrån riktlinjer, erfarenhet, intuition och den unika kvinnan. Följsamhet för att främja den naturliga processen av efterbördsskedet är framträdande i resultatet där barnmorskorna talar om att ge kvinnan möjlighet till återhämtning och få kontakt med sitt nyfödda barn. Konklusion av studien är att barnmorskorna är följsamma till klinikens riktlinjer och kvinnan, är följsamma i den naturliga processen samt är vaksamma på blödning i efterbördsskedet. De försöker ligga ett steg före och litar på sin erfarenhet. De ser till hela kvinnan med alla faktorer som kan ha betydelse för efterbördsskedet och handlade utifrån det. Förslag till framtid forskning är att intervjua nyexaminerade barnmorskor och jämföra med erfarna barnmorskor som arbetar på förlossningsklinik för att se om skillnader finns i handläggandet av efterbördsskedet. Intervjuer med nyförlösta kvinnor om efterbördsskedet vore också värdefullt för att ta del av deras upplevelser för att kunna förbättra vården och bemötandet. / Program: Barnmorskeutbildning

The purpose of the study is to understand different aspects of women's feelings of insecurity when navigating in public areas with a focus on their own place of residence. We highlight some factors that affect the feeling of insecurity, such as environmental factors, previous experiences or the risk of being exposed to xenophobia or sexism. We are also interested in how women handle their insecurity and how insecurity is affected by power structures such as the gender power gap and white privilege. It appears that all of the respondents behave vigilantly towards other people, especially men, when they are in public. This vigilance is expressed in different ways depending on the situation and the positions of the different respondents. The interesting thing is that this vigilance seems to be present regardless of whether the respondents describe themselves as safe or unsafe in public. Another important aspect that is highlighted is how the feeling of security increases when the respondents feel that they can identify with people they meet on the street, as it gives a feeling of inclusion. / Studiens utgångspunkt är att förstå olika aspekter av kvinnors känsla av otrygghet när de rör sig i offentliga rummet med fokus på den egna bostadsorten. I vår studie lyfter vi in några faktorer som har påverkan på otrygghetskänslan, såsom miljömässiga faktorer, tidigare erfarenheter eller risken att bli utsatt för främlingsfientlighet eller sexism. Vi har vidare intresserat oss för hur kvinnor hanterar sin otrygghet och hur otryggheten påverkas av maktstrukturer som könsmaktsordningen och vithetsnormen. Det framkommer att samtliga av respondenterna bär på en vaksamhet gentemot andra människor, i synnerhet män, när de rör sig i det offentliga rummet. Denna vaksamhet uttrycker sig på olika sätt beroende på situation och de olika respondenternas positioner. Det intressanta är att denna vaksamhet verkar finnas närvarande oavsett om respondenterna beskriver sig själva som trygga eller otrygga i det offentliga rummet. En annan viktig aspekt som lyfts fram är hur trygghetskänslan ökar när respondenterna upplever att de kan identifiera sig med personer som de möter på gatan, då det ger en känsla av inkludering.

Bakgrund: Intensivvård är den högsta vårdinstansen på ett sjukhus, en av sjukvårdens mest resurskrävande behandlingsformer. När en patient blir kritiskt sjuk eller påvisar försämrade vitalparametrar kontaktar vårdpersonalen mobil intensivvårdsgrupp (MIG) som utgår ifrån intensivvårdsavdelningen (IVA). Problemformulering: De kritiskt sjuka patienterna vårdas inte längre bara på IVA men också på vårdavdelningar. I ett omvårdnads- och professionsperspektiv som intensivvårdssjuksköterska är det av betydelse och centralt att förstå orsakerna till kontakt med MIG. Syfte: Att kartlägga kontakter, orsaker och skillnader med mobil intensivvårdsgrupp på ett sjukhus i Västra Götalandsregionen. Metod: En icke-experimentell studie med ett konsekutivt urval och retrospektiv journalgranskning av 386 patientkontakter med MIG under åren 2017–2019. Resultat: Studiens resultat påvisar en hög medelålder. Ingen skillnad återfanns i patientgruppen ur ett könsperspektiv. Den framträdande gruppen är den geriatriska patienten ≥65år som är utsatt och en högriskgrupp vid kontakt med MIG. De utgör majoriteten av alla kontakter med MIG åren 2017–2019. Diskussion: Studiens kartläggning och resultat påvisar behov av kompetenshöjande utbildning och optimeringsteam. Geriatriska patientgruppen behöver vårdinsatser i rätt tid och med rätt kompetens för att minska antalet MIG kontakter och initiera insatser i förtid och motverka svikt av vitala parametrar.