I den här vetenskapliga essän, som den utformats på Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola, undersöker jag genom mitt eget exempel mötet mellan en förskollärare och ett barn med rörig bakgrund och så kallade ”utmaningar” i svenska språket. Jag visar hur den till viss del kluvna pedagogiska idén i läroplanen (LpFö 18) ställer till det för min förståelse av barnet. Fokuset i undersökningen ligger på de språkliga aspekterna av mötet. Både analys och metod är inspirerade av vardagspråksfilosofin, särskilt som den utvecklats av filosoferna Ludwig Wittgenstein och Stanley Cavell.I essän ställer jag (själv-)kritiska frågor om vad för sorts barn läroplanen föreställer sig som idealt samt vad för sorts förskollärare som föreställs kunna frambringa det barnet. Jag hittar ett känslomässigt distanserat professionellt språk som hamnar i konflikt med det personliga. Genom att tolka både barnets och mina språkliga ageranden visar jag sedan hur denna konflikt tycks stamma ur en rädsla att befatta sig med det enskilda barnets beroende. Jag anar en professionellt betingad närhetsfobi vilken gör både barns och förskollärares egna, verkliga och vardagliga, narrativ irrelevanta. Med detta vill jag peka på vad föreställda läroplansideal får för mindre önskade konsekvenser för de enskilda liven, här och nu. / In this essay written in a form developed at Centrum för praktisk kunskap at Södertörns högskola, I examine a meeting between a preschool teacher (i.e. me) and a child with a troubled background and difficulties in the Swedish language. I show how the in some respects paradoxical curriculum impedes my understanding of the child. The focus is on the linguistic challenges, and both analysis and method are inspired by ordinary language philosophy, foremost as it has been developed by Ludwig Wittgenstein and Stanley Cavell.In the essay, I critically ask myself as a professional what sort of child the preschool curriculum is putting forth as the ideal, and likewise what kind of preschool teacher is supposed to transform that ideal child into a real one. What I find is an emotionally distanced professional language which conflicts with the personal language. I interpret this distance as a fear of dealing with the child as an existentially dependent being. I argue that this professional3phobia of closeness makes both the child’s and the preschool teacher’s personal and real narratives irrelevant, which in turn has undesired consequences in our daily preschool encounters.

This essay sets out to examine my own practical knowledge as a socioculturally inspired preschool teacher conditioned by a capitalist ideology. Louis Althusser’s concept of ideology,as something reproduced by daily human actions, is used and the focus rests on language, or rather language use, especially in relation to the ‘autistic child’ as met in the preschool context. The analysis is supported by two specific traditions of thought: ordinary language philosophy – represented foremostly by Ludwig Wittgenstein, Stanley Cavell and Cora Diamond – and Marxist psychoanalysis, as particularly developed by Slavoj Žižek. The overall conclusion is that the preschool’s practical treatment of the autistic child can be read as a reaction to both ideological resistance and ideological disclosure. The autistic child is interpreted as representing a certain kind of imagination which is considered a threat in the capitalist/sociocultural preschool discourse. A discourse whose conditional criteria the essay also more thoroughly aims to uncover, using said traditions of thought.