The aim of this project was to study the leakage of CO2 in a Geological Carbon Sequestration (GCS) system. To define the GCS system, a tool that is known as an FEP database was used. FEPs are the features, processes and events that develop scenarios for the goal of the study. Combinations of these FEPs can produce thousands of scenarios. However, among all of these scenarios, some are more important than others for leakage. The FEPs that were used as scenario developers were the formation of the liquid flow, the salinity of the formation liquid, diffusion as a process for gas bubble transport and the depth of the reservoir layer. In this study, the leakage path is considered as the presence of a fracture in sealed caprock. The fractures can be modeled using various approaches. Here, I represented the influence of fracture modeling by applying the Equivalent Continuum Method (ECM) and the Dual-Porosity and Multi-continuum methods to leakage. This study suggests that considering groundwater in the aquifer would reduce the leakage of CO2 and that a shallower formation leads to higher leakage. This study can be expanded to future studies by including external FEPs that are related to the FEPs that were used in this study.

Batch equilibrium and dynamic column studies were undertaken to compare the metal-removal capabilities of two natural, low-cost materials (dried, crushed brown seaweed and shrimp shells) with a commercially available strong acid cation exchange resin (CER). All media maintained structural and hydraulic integrity over the duration of the column experiments. The batch tests showed that the low-cost materials demonstrated high adsorption capacities and affinities to Pb, Cu, Cd and Zn, but were slightly outperformed by the CER. Metal removal by each media was far superior to that reported for other types of low cost materials. Fixed beds of each media reduced concentrations of the target metals in a synthetic drainage water solution to levels below reference values measured at a case study site. This result suggests that any of the materials tested have the potential to completely remove impacts of a point source of metal contamination on the local water regime at the site. The CER column sustained the longest service time without large-scale breakthrough of any metal.

Tetrachloroethylene and its daughter-products represent a group of contaminations which are frequently found at sites with industrial activities, such as metal processing, electrotechnical and pharmaceutical industries as well as dry cleaning of clothing and the production of colours, paints and laquers. Due to their toxicity and persistence under natural conditions "denser-than-water" non aqueous phase liquids are substantial threats to the subsurface environment as well as the surface ecosystems including human beings. During the last two decades a number of technical solutions has been presented to enhance the situation of contaminated areas. One of the more recently established concepts are permeable reactive barriers. Permeable reactive barriers are passive in situ treatment zones containing a reactive material suitable to remove the contamination from the groundwater. They are installed downgradient from the pollution source perpendicular to the groundwater flow direction to immobilise or degrade the dissolved pollutants in the groundwater as it flows through. This project was organised in two main parts. The first part assessed seven different iron powders in batch experiments to determine the most efficient powder in terms of degradation velocity. The second part of the study employed this powder in a column experiment using different mixing ratios with sand to evaluate its performance under simulated subsurface conditions in a permeable reactive barrier. The aim of this experiment was to obtain a more detailed description of the behaviour and performance of the selected material. In the batch experiment the most promissing iron powder produced a half-life of tetrachloroethylene of 2.36 h. The column study demonstrated that cis-dichloroethylene has the longest half-life compared to tetrachlorethylene and trichloroethylene with 1.65 h. Having the longest half-life of all chloroethylenes included in this investigation the cis-dichloroethylene concentration will determine the dimensioning of a permeable barrier for remediation purposes.

Mälaren är Sveriges tredje största sjö och även den dricksvattentäkt som försörjer flest människor i Sverige med vatten. Ett hot mot Mälarens vattenkvalité är algblomningar då vissa cyanobakterier producerar giftiga cyanotoxiner. Under 60-talet ledde övergödningen i Mälaren till kraftiga algblomningar och för att kunna råda bot på problemet infördes ett övervakningsprogram som nu har följt Mälarens utveckling i snart 60 år. I denna studie undersöktes med hjälp av detta övervakningsprogram vid vilka förhållanden cyanobakterier, framförallt de kvävefixerande Nostocales, frodas i Mälaren. Därefter önskades slutsatser kunna dras om vilka åtgärder som kan vara lämpliga för hålla nere populationen och därmed inte utgöra en risk för dricksvattenkvalitén.  Först genomfördes en långtidsstudie för att analysera vilka parametrar som historiskt har haft den tydligaste kopplingen till biovolymen växtplankton, cyanobakterier och Nostocales med hjälp av en multivariat regressionsmodell (PLS). Från detta framgick att de undersökta parametrarna kunde förklara 29 % av variationen i biovolymen för växtplankton, 41 % för cyanobakterier och 45 % för Nostocales. För växtplankton var pH och siktdjup de parametrar som kunde förklara störst del av variationen i biovolym och för cyanobakterier och Nostocales var istället vattentemperaturen, oorganiskt kväve/totalfosfor samt halten oorganiskt kväve de parametrar som hade tydligast koppling till biovolymen.  Därefter genomfördes en säsongsstudie för att kunna förklara nutida halter och säsongsvariationer för fem av Mälarens mätstationer (Ekoln, Galten, Granfjärden, Görväln och Södra Björkfjärden). Variationen av halten cyanobakterier kopplades närmast till temperaturen eftersom cyanobakterierna till stor del var begränsade till sommar och sensommar. Övriga växtplankton kunde däremot förekomma i höga halter även under våren. Att Ekoln hade betydligt högre halter oorganiskt kväve än Galten skulle kunna förklara skillnaden i andelen Nostocales mellan de två mätstationerna, där Galten hade en stor andel Nostocales och Ekoln en låg andel. Dock kunde kvävehalten inte förklara skillnader i fördelning mellan kvävefixerande och icke kvävefixerande cyanobakterier för de andra mätstationerna. Galtens stora tillrinning, grunda förhållanden och artrikedom skulle även kunna förklara bassängens höga halter av växtplankton under hela året.  Då temperaturen visat sig vara den parameter med tydligast koppling till cyanobakteriernas tillväxt är att begränsa den globala uppvärmningen den viktigaste åtgärden för att förhindra en ökad algblommning i framtiden. Kring resterande parametrar var slutsatser svåra att dra och i och med osäkerheten i frågan är en fortsatt noggrann miljöövervakning och handlingsplan när problemen väl uppstår av stor vikt. / Lake Mälaren is the third largest lake in Sweden and the source of drinking water for two million people. A threat to the water quality of Lake Mälaren is algal blooms since some cyanobacteria produce toxic cyanotoxins. In the 1960s, eutrophication in Lake Mälaren led to heavy algal blooms and in order to handle the problem, a monitoring program was introduced that has now followed Lake Mälaren's development for almost 60 years. In this study, the conditions under which cyanobacteria, especially the nitrogen-fixing Nostocales, thrive in Lake Mälaren was analysed using data from the monitoring program. Thereafter the goal was to draw conclusions regarding which measures may be needed to keep the population down so as not to pose a risk to drinking water quality. To begin with, a long-term study was conducted to analyse which parameters have historically had the clearest connection to the biovolume of phytoplankton, cyanobacteria and Nostocales using a multivariate regression model (PLS). This showed that the examined parameters could explain 29 % of the variation in phytoplankton biovolume, 41 % of the variation in the cyanobacteria biovolume and 45 % of the variation in Nostocales biovolume. For phytoplankton, pH and water transparency were the parameters that could explain most of the variation in biovolume, and for cyanobacteria and Nostocales, water temperature, the ratio between inorganic nitrogen and total phosphorus and the content of inorganic nitrogen were the parameters most clearly linked to the biovolume. Thereafter, a seasonal study was conducted to help explain current levels and seasonal variations for five of Lake Mälaren's measuring stations (Ekoln, Galten, Granfjärden, Görväln and Södra Björkfjärden). The variation of the cyanobacteria level was most closely linked to the temperature, as cyanobacteria was mostly limited to the summer. The ratio between inorganic nitrogen and total phosphorus and the content of inorganic nitrogen seemed to be an explanation for the difference between the high share of Nostocales in Galten where nitrogen was scarce, and the low proportions in Ekoln where nitrogen was abundant, but did not explain the distribution between nitrogen-fixing and non nitrogen-fixing cyanobacteria in the other basins. Galten's large inflow, shallow conditions and species richness could also explain the basin's high levels of phytoplankton throughout the year. With temperature as the parameter most clearly linked to the content of cyanobacteria, limiting global warming is the most important of measures to prevent increased algal blooms in the future. With regard to the remaining parameters, conclusions were difficult to draw and due to the uncertainty in the matter, continued close environmental monitoring and an action plan once the problems arise are of great importance.

Sveriges avloppsreningsverk står inför ett antal utmaningar, där en av utmaningarna är minskning av växthusgaser. Lustgas är en av dessa växthusgaser, som bildas vid rening av avloppsvatten. Lustgas är 300 gånger skadligare för klimatet i jämförelse med koldioxid. Dessutom påverkar den nedbrytningen av ozonskiktet. I dagsläget är det svårt att mäta och uppskatta lustgasutsläpp, på grund av att det pågår flera samtidiga processer på stora ytor. För att driften av avloppsreningsverk ska ske på ett effektivt sätt och med en ytterst liten miljöpåverkan måste man kunna förstå hur lustgas uppstår och hur bildningsprocesserna samverkar med de andra reningsprocesserna och driftparametrarna. Utsläpp av lustgas har studerats vid avloppsreningsverket i Göteborg. Syftet har varit att tillhandahålla resultat och mätningar från Gryaab AB reningsverk och fastställa vilka processer som ger upphov till störst eller minst lustgasemissioner. Utsläpp av lustgasemissioner har mätts från rejektrening med nitrifikation och denitrifikation process. Analyser på resultaten ska förhoppningsvist kunna hjälpa Gryaab AB med fortsatt studier om lustgas. Som mätningsmetod användes EPA-huvmätning som man mätte med ovanför vattenytan på bassängerna och mobilt extraktiv FTIR som åkte runt anläggningen. Den dominerande källan för lustgas visade sig bildas allra mest i nitrifikationsprocessen. Där mätningarna med huv-mätning och stickprov visade totala utsläpp motsvarande 1,8 ton N2O/år. Den totala lustgasemissionen från biologiska reningsprocessen visade totala utsläpp motsvarande 3,5 ton N2O/ år. Som en slutsats bör fler mätningar med olika mätningsmetoder och mer studier göras för att få en bättre överblick till varför och hur lustgas bildas. Samt vilka åtgärder som kan minska lustgasemission. Det finns ett behov av fortsatta studier med mätningar med olika mätningsmetoder på Gryaab AB. / Sweden's wastewater treatment plant faces several challenges, one of them is the reduction of greenhouse gases. Nitrous oxide is one of these greenhouse gases, which is formed during the purification of wastewater. Nitrous oxide is 300 times more harmful to the climate compared to carbon dioxide. In addition, it affects the depletion of the ozone layer. At present, it is difficult to measure and estimate nitrous oxide emissions, since several simultaneous processes are taking place on large areas. For the operation of sewage treatment plants to take place in an efficient manner and with an extremely small environmental impact, it is important to understand how nitrous oxide is formed and how the formation processes interact with the other treatment processes and operating parameters. Emissions of nitrous oxide have been studied at the wastewater treatment plant in Gothenburg. The purpose has been to provide results and measurements from Gryaab AB wastewater treatment plant and to determine which processes give rise to the highest nitrous oxide emissions. Emissions of nitrous oxide emissions have been measured from reject cleaning with the nitrification and denitrification process. Analysis of the results will hopefully be able to help Gryaab AB with further research. As a measurement method, EPA hood measurement was used, which was measured above the water surface in the basins and mobile extractive FTIR was driven around the facility. The dominant source of nitrous oxide was found to be formed most in the nitrification process. Where the measurements with hood measurement and sampling showed total emissions corresponding to 1.8 tons of N2O / year. The total nitrous oxide emissions from the biological treatment process showed total emissions corresponding to 3.5 tons of N2O /year. As a conclusion, more measurements with different measurement methods and more research should be done to get a better overview of why and how nitrous oxide is formed. And what measures can reduce nitrous oxide emissions. There is a need for further studies with measurements with different measurement methods on Gryaab AB.

Leachate from landfills is contaminated in many ways and per- and polyfluoroalkyl substances (PFAS)-contamination is one of them. Recent studies have demonstrated the environmental and human concerns of PFAS. Therefore, the treatment of leachate is important. One technique to reduce the PFAS concentration is by using aeration and foam fractionation. Hovgården is a landfill northeast of Uppsala, where previous measurements have shown high levels of PFAS in the leachate. Earlier small-scale experiments using aeration foam fractionation as a treatment technique for PFAS removal have been done successfully, but with upcoming requirements of PFAS concentrations there is a need to investigate whether an upscaling is possible or not. In this study, this has been investigated by pumping PFAS contaminated leachate from the landfill in to a 0.046 square metre plastic cylinder and aerated the leachate with an airflow of ten L min-1. A total of six experiments were conducted were the contact time and fraction of extracted foam was parameters that was varying. Four experiments were done with a contact time of ten min and foam fraction of five, ten, twenty and thirty percent and two experiments were made with a foam fraction of five percent and a contact time of twenty respectively thirty min. The average ΣPFAS removal, i.e., the percentage difference in ΣPFAS concentrations between the influent and effluent water in the different runs varied between 31 % and 66 %. The removal of long chained PFAS (≥C6) was higher than the removal of short chained PFAS(≤C5) even if all experiments did reduce the PFAS concentration. Carbon chains with a functional group containing a carboxylic acid is called perfluorocarboxylic acids (PFCA) and with a functional group containing a sulfonic acid is called perfluoroalkane sulfonic acids (PFSA). Precursors are PFAS that after a reaction degrades into PFCA and PFSA. The average removal efficiency of PFCA were 48 %, of PFSA 59 % and of precursors 78 %. The highest removal efficiency was discovered in the experiment with a 30-min contact time and five percent foam fraction with an average ΣPFAS removal of 58 % and an average Σlong chained PFAS removal of 92 %. The lowest removal efficiency was discovered in the experiment with a 10-min contact time and 20 percent foam fraction with an average ΣPFAS removal of 41 % and an average Σlong chained PFAS removal of 67 %. In conclusion a connection between increased contact time and increased removal efficiency was discovered but no clear connections between foam fraction and removal efficiency were found. However, it cannot be stated beyond reasonable doubt that the contact time is the decisive factor. Another conclusion is that the enrichment of short chained PFAS are higher in the water and a higher enrichment of long chained PFAS in the foam. In general, a higher inlet concentration of PFAS in the influent water resulted in a higher removal efficiency.

If not purified leachate from landfills would cause damages on the environment. At most landfills in Sweden local treatment of leachate is achieved, at the rest the leachate is transported to sewertreatment. While no comprehensive legal provisions for discharge exist in Sweden there is a difference in discharges between the installations for landfill. If no comprehensive legal provisions is produced guidance must improve. Treatment of leachate and self monitoring system at fifteen installations in Sweden has been studied and compared. A study of literature about different treatment solutions has also been performed. Practical information about the landfills has been gathered through visits. Processes of treatment described in literature correspond to measures. Variations exists between the self monitoring systems at the installations both between parameters for analyses, how often controls take place and were testpoints are situated. Knowledge of reactions and techniques for treatment of compounds common in leachate exist. Further research about compounds whose effect we do not know for certain must be achieved. / Lakvattenrening och egenkontrollprogram vid femton deponier i Sverige har studerats och jämförts. En litteraturstudie angående olika reningstekniker har även utförts. Information om deponierna och reningsprocesserna har inhämtats via studiebesök och miljörapporter. Vid jämförelse av rening har olika processer studerats separat. Den beskrivning av processerna som finns i litteraturen stämmer väl med uppmätta resultat. Exempel på detta är ammoniumhalter som reduceras i luftad damm, halter totalkväve som minskar genom rening i Satsvis Biologisk Reaktorteknik och reducerad halt suspenderat material som inträffar vid rening genom markfilter. Egenkontrollprogrammen vid de olika deponierna varierar dels i avseende på vilka parametrar som kontrolleras och dels hur ofta kontroller utförs och var provpunkter är belägna. För de vanligast förekommande ämnen som existerar i lakvatten finns kunskap om reaktioner och fungerande tekniker för rening. Problem uppstår för de ämnen vilkas reaktioner och förändringar man ej känner till. Farhågor finns dessutom att det i lakvatten finns föreningar vars existens och verkan vi ej känner till. På grund av detta krävs ytterligare forskning på lakvatten.

The need of understanding transport processes of contaminants in groundwater has grownalong with the discovering of contamination of soil and groundwater due to industrialization.Mobility of an organic contaminant in the soil is affected by its partitioning to dissolvedorganic carbon, DOC. Partitioning of hydrophobic organic contaminants, HOCs, to DOC isdescribed by the contaminant’s KDOC value. The effects of DOC on transport processes oforganic contaminants with groundwater are still relatively unexplored even though somereviews have been carried out in this particular field of research. The aim of this thesis workwas to investigate transport processes for the PAH phenanthrene and the phthalate Di(2-ethylhexyl) phthalate, DEHP, with DOC by constructing a transport model with the computerprogram FEFLOW 6.1. The thesis work was performed as part of an ongoing Research &Development project investigating alternative remediation techniques at Domsjö industrialsite, located 2 km south of Örnsköldsvik. Generally, the groundwater at the site was characterized by low phenanthrene and DEHPcontent together with high DOC content. In the sampling points with highest reportedcontaminant concentration also DOC was present in highest concentrations. During theperformed literature study it was found that tabulated KDOC values for phenanthrene wasavailable but not for DEHP, which had to be calculated based on available KOC and KOWvalues. Five different modeling scenarios were developed: 1. Transport of phenanthrene with KDOC minimum value. 2. Transport of phenanthrene with KDOC maximum value. 3. Transport of phenanthrene with KDOC median value. 4. Transport of DEHP with KDOC calculated with KOC. 5. Transport of DEHP with KDOC calculated with KOW. Calculations of contaminant concentration in groundwater were made with an equation thatrequires both site and contaminant specific constants. These constants had to be estimatedduring this thesis work, which resulted in insecurities possibly affecting the model results.However, the minimum and the median value of KDOC showed best modeled phenanthreneconcentration after six years compared to measured values. Best result of modeledconcentrations of DEHP was obtained with KDOC calculated with KOC. Correlation analysis ofDOC and contaminants showed a significant correlation between DOC and phenanthrene at99% confidence level, and between DOC and DEHP at 90% confidence level. / I takt med ökad kännedom om industriellt förorenade områden har det också blivitbetydelsefullt att känna till de processer som påverkar transport av föroreningar medgrundvattnet. Rörligheten av en hydrofobisk organisk förorening, HOC, påverkas av dessfördelning till löst organiskt kol, DOC, och beskrivs med fördelningskoefficienten KDOC.Effekterna av DOC på föroreningstransporten är relativt okända trots att forskning harbedrivits inom området. Syftet med examensarbetet var att undersöka spridning av fenantren(ämnesklass PAH) och Di(2-etylhexyl)ftalat med DOC genom att konstruera enföroreningsspridningsmodell i datorprogrammet FEFLOW 6.1. Examensarbetet utfördes somdel i ett pågående Forsknings & Utvecklingsprojekt med syfte att utreda en alternativsaneringsteknik för Domsjö industriområde, 2 km söder om Örnsköldsvik. Generellt sett karaktäriserades grundvattnet på platsen av låg fenantren- och DEHP-halttillsammans med hög DOC-halt. På samma ställen där föroreningarna förekom i högstakoncentration var också DOC-koncentrationen som högst. Vid genomförd litteraturstudieåterfanns tabellerade KDOC-värden endast för fenantren. KDOC för DEHP saknades och fickberäknas med ekvationer baserat på förhållandet mellan KDOC och KOC respektive KOW. Femolika modelleringsscenarier utvecklades: 1. Spridning av fenantren med minsta tillgängliga KDOC-värde. 2. Spridning av fenantren med högsta tillgängliga KDOC-värde. 3. Spridning av fenantren med median KDOC-värde. 4. Spridning av DEHP med KDOC beräknat med KOC. 5. Spridning av DEHP med KDOC beräknat med KOW. Beräkning av föroreningarnas koncentration i grundvattnet gjordes med en ekvation somegentligen kräver både plats- och föroreningsspecifika konstanter. Då detta inte fanns att tillgågjordes uppskattning av värdena vilket resulterar i osäkerheter som kan ha påverkan påmodellerade resultat. De bästa modellerade koncentrationerna av fenantren efter sex årssimulering jämfört med uppmätta koncentrationer uppnåddes med minsta och median-värdeav KDOC. Bästa modellerade koncentrationerna av DEHP gavs av KDOC beräknat med KOC.Korrelationstest med DOC och respektive förorening visade en signifikant korrelation mellanDOC och fenantren vid 99% konfidensnivå, och mellan DOC och DEHP vid 90% konfidensnivå.

Svavelväte, H2S, är en giftig och illaluktande gas. Den karakteristika ''ruttet ägg''-lukten kan kännas redan 0.02ppm och det hygieniska gränsvärdet för exponering under en arbetsdag ligger på 5ppm, enligt arbetsmiljöverkets restriktioner. Dessutom är gasen korrosiv på betong och övrig utrustning och minskar därmed livslängden på ledningssystem. Svavelväte bildas i avloppsvatten under anaeroba förhållanden vilka typiskt uppstår i spillvattenledningar med långa uppehållstider. Syftet med detta arbetet var att kartlägga vilka åtgärder för att minska bildningen av svavelväte som användes, hur dessa har fungerat i praktiken samt försöka hitta ett samband mellan vilka åtgärder som passar i vilket typ av system. Detta gjordes med en grundläggande litteraturstudie samt datainsamling via telefon, e-mail och intervjuer. Studien visar att dosering med kemikalier var den vanligaste åtgärden följt av någon typ av luftningsanordning. Mätningar på hur svavelvätehalter påverkas i samband med dessa åtgärder var dock svåra att hitta.  Arbetet visade på en komplexitet i bildandet av svavelväte. De fysiska förutsättningarna i ledningarna såsom dimensioner, flödeshastighet, temperatur etc. påverkar också svavelvätebildingen. Förutsättningarna i ledningarna beror av många faktorer vilka ständigt varierar. Samtliga beskrivna åtgärder har enligt de kommuner där de införts och testats haft önskad effekt utifrån en subjektiv bedömning. Studien visar att grundläggande mätningar är nödvändiga för att klargöra vilka åtgärder som är mest effektiva vid givna förutsättningar. För att i framtiden kunna tackla detta antagligen växande problem i svenska ledningsnät bör alltså fler och noggrannare mätningar göras. Mätningarna bör göras både innan och efter en åtgärd sats in samt uppföljande mätning för att se om åtgärden bibehåller önskad effekt. En databas med denna typ av mätningar skulle dels gynna framtida forskning, dels hjälpa kommuner att välja rätt metod för att lösa svavelvätereleaterade problem. / Hydrogen sulphide is a toxic gas with a malodorous smell. Even in very low amounts, 0.02ppm, the rotten egg odor is noticable. The limit exposure per day is 5ppm according to The Swedish Work Environment Authority's restrictions. In addition, the gas is very corrosive to concrete and equipment, thus reducing the lifetime of wastewater collection systems. Hydrogen sulphide is formed in wastewater under anaerobic conditions, which typically occur in wastewater systems with long residence times. The aim of this study was to find which methods are used to reduce the formation of hydrogen sulphide. How these have preformed in practice and try to find a connection between which methods are suitable in which type of system. This was done with a literature study as well as data collection via telephone, e-mail and interviews.  Dosing with chemicals proved to be the most common method to reduce hydrogen sulphide, followed by some kind of ventilation devices. Measurements of hydrogen sulphide content in connection with these methods was, however, difficult to find among the contacted users.  This study showed a complexity in the formation of hydrogen sulphide since the conditions in wastewater collection systems depend on many factors which constantly varies. According to the municipalities where methods were introduced and tested, the desired effect based on a subjective assessment was reached. The study shows that measurements are necessary to clarify which methods are most effective under given conditions.  In order to deal with this possibly growing problem in Swedish waste water collection systems, more accurate data collection should be done. Both before, after and follow up data, regarding the intervention should be collected when studying this issue. Doing so would greatly benefit future research and help municipalities in solving this problem.

I denna studie undersöks om Sandvik Coromants skärtillverkningsprocess i Gimo släpper ut mikroplaster och i sådana fall hur detta kan förhindras. Källan som utreds är de plastskärbärare som skären är placerade på under delar av tillverkningsprocessen. Definitionen för mikroplaster varierar men generellt är det plastpartiklar med en diameter mindre än 5 mm. En del plastpartiklar tillverkas i storlek inom definitionen för mikroplast redan från början men den främsta källan till utsläpp i Sverige kommer från nötning och vittring av större plastföremål. Mikroplaster hamnar ofta i haven där de återfunnits i allt från zooplankton till fisk. Hur stor påverkan detta har på olika arter är tämligen okänt men studier visar att mikroplaster kan adsorbera toxiska ämnen.  Sandvik Coromant har ett internt reningsverk som inte är kopplat till det kommunala ledningsnätet och tar sitt industrivatten från den närliggande Gimodammen. Innan vattnet går till fabriken renas det i ett nanopartikel-filter så föroreningar från sjön inte skadar industrimaskinerna. Reningsverket kan ta emot upp till 20 m3/h och detta vatten kommer från flera olika delar av industrin. I reningens första steg regleras vattnets pH-värde innan lämpligt flockningsmedel tillsätts. Efter detta steg skickas vattnet till lamellsedimenteringen där vatten flödar upp mot en platå och partiklarna i vattnet sedimenterar med hjälp av gravitationen. Flockade och sedimenterade partiklar pressas till slamkakor som därefter skickas på deponi. Det renade vattnet släpps sedan ut i den närliggande Olandsån.  Enligt Sandvik Coromant kan plast försvinna från skärbärarna under blästringen, ett processteg där blästringsmedel med högt tryck blåses mot skären. Enligt Sandvik Coromants egna mätningar som projektgruppen ej tagit del av så kasseras skärbärarna efter ca 25-50 användningar, då skärbärarnas vikt minskat med ungefär 50 gram. Studiens resultatdel består till stor del av rekommendationer av praktiska studier som bör genomföras. Vattenprovtagning behöver utföras och undersökas för att fastställa om det finns mikroplaster i det använda vattnet och om dessa fångas upp i den befintliga reningen eller ej. Är mikroplasterna tillräckligt små kommer inte lamellsedimenteringen kunna rena vattnet från partiklarna och om vattenproverna bekräftar detta behöver ett filter installeras. Olika lösningar för rening har viktats mot varandra utifrån sex kriterier där ultrafilter visade sig vara det bästa alternativet. Med ett ultrafilter renas vattnet genom membranfiltrering och partiklar ned till 10 nm sorteras ut. Ett annat förslag för att minska nötningen på skärbärarna är att det genomförs en viktstudie där skärbärarna vägs efter var tredje cykel, för att kunna fastställa om viktbortfallet ökar med ökad användning. Om så är fallet kan antalet cykler skärbärarna används innan förbränning minskas ned så att de byts ut tidigare. Den mest effektiva lösningen som skulle garantera att det eventuella utsläppet av mikroplaster upphörde är om materialet i skärbärarna skulle bytas ut till ett biologiskt nedbrytbart alternativ. Möjligheterna till detta har undersökts i denna studie, men i nuläget har inget likvärdigt alternativ som uppfyller alla krav kunnat presenteras.