Denna uppsats syftar till att undersöka hur svenska läromedel för gymnasiet definierar begreppen verbfraser och predikat. Följande frågeställningar har använts: Hur beskrivs verbfrasen /predikatet i aktuella läromedel? Finns det problem med beskrivningen? Problem syftar i det här fallet i första hand på beskrivningar som är tvetydiga, motstridiga, begränsade eller strider mot den vetenskapliga norm som Svenska Akademiens grammatik (SAG), i kraft av att vara det dominerande standardverket, får representera i denna uppsats. Nio aktuella läromedel som innehåller grammatikbeskrivningar för gymnasiet har undersökts. Metoden har till största del bestått i en kvantitativ innehållsanalys. Därigenom har beskrivningen i respektive läromedel kunnat presenteras med hjälp av diskreta kategorier. Dessa kategorier anger hur verbfrasen och predikatet förklaras i olika hänseenden och vilka syntaktiska beståndsdelar som beskrivs ingå i dessa. Undersökningen visar att begreppen predikat och verbfras definieras på olika sätt i de olika läromedlen. Inte sällan finns även motstridiga uppgifter om vilka delar av satsen som räknas in i verbfrasen och predikatet i en och samma lärobok. I de läromedel som beskriver båda begreppen uppstår antingen en redundant beskrivning eller två alternativa beskrivningar, vilket i båda fallen bedöms vara förvirrande i denna uppsats. De tre läromedel som inte använder begreppet verbfras har inte samma problem med krockar mellan beskrivningen av verbfrasen och predikatet. De har däremot överlag en grund beskrivning eftersom ingen av dessa heller beskriver strukturen hos andra fraser mer ingående. Slutligen föreslås två alternativa beskrivningar - en mycket platt beskrivning där verbala led anges som huvud i en sats bestående av flera verbelement som knyter olika satsdelar till sig. I en sådan platt beskrivning bedöms även dikotomin mellan subjekt och predikatsled vara onödig. Det andra förslaget på beskrivningsmodell är trogen den som presenteras i SAG. Den senare beskrivningen har ett större förklaringsvärde genom att den tydliggör verben i en verbkedjas relation till varandra men är även mer avancerad. Satsadverbialets funktion blir tydligare i denna beskrivning genom att det framgår i beskrivningen att denna enhet är överordnad verbfrasen. Förslagsvis kan denna modell presenteras som ett sätt att nyansera den tidigare modellen utan att eleverna ska vara tvungna att lära sig använda den fullt ut. I denna uppsats framhålls att ett användande av båda termerna tenderar att leda till krockar i beskrivningen.

Många elever på yrkesintroduktion når inte kunskapskraven i svenska som andraspråk, åk 9. För att nyansera bedömningen görs en inplacering i nivåmodellen enligt processbarhetsteorin. För att studera nivån undersöks verbfrasens betydelse i 8 elevtexter från introduktionsprogrammet yrkesintroduktion. Resultatet visar att flera elever processar på nivå 4 och 5 inom processbarhetsteorin och det är möjligt att en del elevtexter ses som mer avancerade och därför närmare godkänt. I uppsatsen hävdas att en bedömning enligt processbarhetsteorin kan visa en ’second opinion’ i vilken elever som använder mer avancerade grammatiska strukturer ligger närmare ett godkänt betyg. Om detta räcker för ett godkänt betyg måste dock avgöras från fall till fall. I uppsatsen diskuteras därför bedömning utifrån nyanser och konsekvenser som en användning av processbarhetsteorins modell kan utgöra. / <p>Svenska som andraspråk</p>