Fokus i denna uppsats är relationen mellan tre forskningsfält: svensk kritisk ras- och rasismforskning, den interkulturella pedagogiken respektive forskning på ras i utbildning och SLA. Syftet med uppsatsen är att utforska konstruktiva förbindelser mellan dessa forskningsfält och inom dem centrala begrepp, vilket görs genom en diffraktiv läsning av ett urval av svensk kritisk ras- och rasismforskning, två verk om interkulturell pedagogik samt ett urval av svensk och internationell forskning på ras i andraspråksutbildning. Frågeställningarna kretsar bland annat kring hur vi kan försåt relationen mellan begrepp som monokulturell norm, enspråkig norm, etnicitet, ras och rasism. Karen Barads teori kring agentisk realism utgör det teoretiska ramverk uppsatsen utgår från. Även den diffraktiva metoden och metodologiska frågeställningar utgår från detta perspektiv. Resultatet visar att normerande forskning på interkulturell pedagogik rymmer en färgblindhet och former av begripliggörande av rasism som tenderar att dölja och naturalisera det fenomen den interkulturella pedagogiken ämnar utmana, det vill säga den strukturella rasismen/skillnadsskapandet. Resultatet lyfter språkets potentiella roll som central aspekt i en rasifierad, hierarkisk samhällsformation och förhållandet mellan å enda sidan språk och å andra sidan vithetsnorm och hegemonisk vithet problematiseras. Analysen påvisar monokulturell norm och enspråkig norm som osynliggörande av egentlig vithetsnorm respektive potentiell vithetsnorm. Även en blindhet för vithetsprivilegier och ett osynliggörande av erfarenheter av rasism problematiseras i relation till det undersökta urvalet av litteratur på interkulturell pedagogik. Denna läsning av den interkulturella pedagogiken kan, för att tala med Sara Ahmed, utifrån sin inkluderande strävan betraktas som en möjlighet för det vita (pedagog-/forskar-) subjektet att skriva in sig själv i historien om den mångkulturella skolan som ett antirasistiskt subjekt inom ramen för en hegemonisk vithet. Resultatet ligger i linje med tidigare både internationell och svensk forskning som pekar mot relevansen av ras och vithet som analyskategorier i relation till utbildning och SLA. Implikationerna för SVA-fältet och SVA-forskning är bland annat vikten av en kritisk vaksamhet kring frågor om epistemiskt berättigande och vem som studerar vem i en kontext karaktäriserad av post-kolonialism och hegemonisk vithet. Även det fruktbara i ras och rasifiering som analytiska kategorier i intersektionella analyser av utbildning påtalas.

This study examines what seems a lack of representation of non-white art and artists within the visual arts class in the Swedish secondary education, and what possible consequences that could have for people of color who do not fit the mold of being Swedish due to their non- white appearance. The empirical data have been obtained through a survey, former research of articles, and available literature from the critical race theoretical field. Results show that a reproduction of a canon of whiteness is being passed down through generations of art teachers with little to no sign of breaking its pattern. From the survey sent out to visual arts teacher students, findings show a hidden place [read the Arts/Science Class in Secondary Education] within the educational institutions where racism unremarked continues to strive through phenomenon ́s like; color-blindness and white hegemony.