Under det självständiga arbetet på grundnivå synliggjordes en dominans av den enspråkiga normen i undervisningen. För att utforska normens fortsatta existens syftar den här studien till att undersöka F-3 lärares inställning till flerspråkiga elevers modersmålsanvändning i svenskundervisningen. Arbetet grundar sig i tidigare forskning och teoretiska begrepp som rör flerspråkiga elevers andraspråksutveckling. För att kunna besvara studiens forskningsfrågor har kvalitativa intervjuer använts vid datainsamlingen. Undersökningen bygger på sju semistrukturerade intervjuer med verksamma lärare och materialet har analyserats med hjälp av tematisk analys. Resultatet visar att lärare har en positiv attityd gentemot elevers modersmål och merparten besitter kunskaper om modersmålets betydelse för andraspråksutvecklingen. Dock är det sällan elever får möjlighet att använda sitt modersmål i svenskundervisningen. Slutligen diskuteras och problematiseras resultatet i relation till den tidigare presenterade forskningen och lärare uppmanas att vara kreativa i förhållande till användningen av olika språk i undervisningen.

Syftet med detta examensarbete är att undersöka vad lärare i årskurs 1–3 har för erfarenheter gällande transspråkande samt hur de använder transspråkande som resurs i sin svenskundervisning. Forskning som ligger till grund för denna studie visar att transspråkande bidrar till elevers språk- och kunskapsutveckling. Fyra lärare medverkade i studien och för att besvara syftet och frågeställningarna användesbåde observationer och intervjuer. Resultatet visar att lärare använder sig av transspråkandesom resurs i sin svenskundervisning och ser över lag positivt på detta. Transspråkande sker genom studiehandledning, genom klassrumsinteraktioner samt genom grupper av elever som tillåts att samtala på sitt starkaste gemensamma språk. Resultatet visar också lärarnas attityder och utmaningar med transspråkande. Det finns attityder som kan tolkas som enspråkiga normer och utmaningen med transspråkande menar lärarna är deras egen begränsning i elevernas språk. Ett sociokulturellt förhållningssätt är återkommande genom hela resultatet då social interaktion mellan människor och språkandet står i fokus.

Fokus i denna uppsats är relationen mellan tre forskningsfält: svensk kritisk ras- och rasismforskning, den interkulturella pedagogiken respektive forskning på ras i utbildning och SLA. Syftet med uppsatsen är att utforska konstruktiva förbindelser mellan dessa forskningsfält och inom dem centrala begrepp, vilket görs genom en diffraktiv läsning av ett urval av svensk kritisk ras- och rasismforskning, två verk om interkulturell pedagogik samt ett urval av svensk och internationell forskning på ras i andraspråksutbildning. Frågeställningarna kretsar bland annat kring hur vi kan försåt relationen mellan begrepp som monokulturell norm, enspråkig norm, etnicitet, ras och rasism. Karen Barads teori kring agentisk realism utgör det teoretiska ramverk uppsatsen utgår från. Även den diffraktiva metoden och metodologiska frågeställningar utgår från detta perspektiv. Resultatet visar att normerande forskning på interkulturell pedagogik rymmer en färgblindhet och former av begripliggörande av rasism som tenderar att dölja och naturalisera det fenomen den interkulturella pedagogiken ämnar utmana, det vill säga den strukturella rasismen/skillnadsskapandet. Resultatet lyfter språkets potentiella roll som central aspekt i en rasifierad, hierarkisk samhällsformation och förhållandet mellan å enda sidan språk och å andra sidan vithetsnorm och hegemonisk vithet problematiseras. Analysen påvisar monokulturell norm och enspråkig norm som osynliggörande av egentlig vithetsnorm respektive potentiell vithetsnorm. Även en blindhet för vithetsprivilegier och ett osynliggörande av erfarenheter av rasism problematiseras i relation till det undersökta urvalet av litteratur på interkulturell pedagogik. Denna läsning av den interkulturella pedagogiken kan, för att tala med Sara Ahmed, utifrån sin inkluderande strävan betraktas som en möjlighet för det vita (pedagog-/forskar-) subjektet att skriva in sig själv i historien om den mångkulturella skolan som ett antirasistiskt subjekt inom ramen för en hegemonisk vithet. Resultatet ligger i linje med tidigare både internationell och svensk forskning som pekar mot relevansen av ras och vithet som analyskategorier i relation till utbildning och SLA. Implikationerna för SVA-fältet och SVA-forskning är bland annat vikten av en kritisk vaksamhet kring frågor om epistemiskt berättigande och vem som studerar vem i en kontext karaktäriserad av post-kolonialism och hegemonisk vithet. Även det fruktbara i ras och rasifiering som analytiska kategorier i intersektionella analyser av utbildning påtalas.

Ämnet för denna vetenskapliga essän är simultan flerspråkighet, det vill säga individer som växer upp med två eller fler modersmål från födseln. Essän har sin utgångspunkt i en berättelse. Berättelsen gestaltar en svår situation från mitt arbete som fritidshemslärare där ett pedagogiskt dilemma uppstår. I del ett undersöker jag vad språkforskning säger om simultan flerspråkighet och språkutveckling. Del två handlar om flerspråkighet ur ett pedagogisk perspektiv. Där berörs hur känslor är sammanflätade med språk samt hur det påverkar fritidshemsläraren och lärarens roll och ansvar för flerspråkighet i en skola med enspråkig norm. I del tre undersöker jag flerspråkighet ur ett språkfilosofisk perspektiv och fördjupar min analys med hjälp av ett resonemang om erfarenhet, kunskap och språkbruk. Det framkommer att simultan flerspråkighet kan innebära en viss försening av språket under de första åren men sedan är till fördel för elevens språkutveckling. Barn kan vara mer känslomässigt förenade med ett av sina två språk i vissa situationer. Slutligen framgår det att i en skola där enspråkighet är en norm bär pedagoger ett stort ansvar i att välkomna flerspråkighet. / The subject for this scientific essay is simultaneous multilingualism. This is where an individual learns to speak two languages from birth. The essay has its beginning with a story. The story is based on experiences at my work as a Leisure time teacher where a pedagogical dilemma occurs. In part one I examine what linguistic research says about simultaneous multilingualism and language development. Part two is about multilingualism from an educational perspective, and how emotions are intertwined with language. This paper analyzes the leisure-time teacher and the teacher's role and responsibility for multilingualism in a school with a monolingual norm. In part three I examine multilingualism from a philosophical perspective and immersed myself in the view of experience, knowledge, and use of language. It appears that simultaneous multilingualism could mean a certain delay in language development for the first few years but in the end is beneficial to the pupils language development. Children may be more emotionally connected to one of the two languages in certain situations. Finally it appears that in a school where monolingualism is the norm the educators carry a great responsibility to welcome multilingualism.