Denna uppsats analyserar Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga utifrån teorierna zookritik och ekokritik. Analysen ämnar visa hur naturen framställs och hur den påverkar romanens karaktärer samt analysera hur det hierarkiska förhållandet mellan människa och natur artar sig i romanen. Analysen utgår även ifrån de filosofiska och teologiska tankegångar som ligger till grund för tudelningen mellan kultur och natur i det moderna samhället. Uppsatsens analys bygger på ett närläsningsstudium av tre kapitel i romanen. De kapitel som analyseras är första kapitlet ”Landskapet”, nittonde kapitlet ”Dovres häxa” och tjugotredje kapitlet ”Patron Julius”. Resultatet av studien visar på att naturbeskrivningarna i Gösta Berlings saga är mångfacetterade och att denna mångfald av naturbeskrivningar leder till att romankaraktärerna påverkas olika av naturen beroende på naturens skiftande framtoning samt att den hierarkiska ordningen mellan människa och natur ter sig mer jämbördigt i romanen än vad som åberopas i den första Moseboken och av cartesianismen. Analysen visar också på att beroendeförhållandet mellan människa och djur är mer problematiskt att fastslå i romanen eftersom tamdjur och vilddjur porträtteras olika och där de senare beskrivs som mer jämbördiga gentemot människan än vad de tidigare gör.