<p>Syftet med detta arbete är att, dels ur ett fastighetsrättsligt perspektiv, dels ett folkrättsligt perspektiv, utreda om Sveriges urbefolkning samerna kan sägas ha förvärvat en äganderätt till marken i Lappland enligt svensk rätt, eller om detta enbart handlar om en bruksrätt inkluderande renskötsel, jakt och fiske.</p><p>Vad gäller det fastighetsrättsliga perspektivet har samerna haft en mycket stark fastighetsrättslig ställning på 1600- och 1700-talet. Då behandlades samernas lappskatteland som sådan skattejord, som skattebönderna sedermera genom lagstiftning automatiskt förvärvade full äganderätt till. Så skedde dock inte för samernas del. I stället trängdes de undan från stora delar av sina ursprungliga marker på grund av bl.a. kolonisation, exploateringsintressen, samt nedvärdering av nomadkulturen. Från att ha varit i stor majoritet blev de en minoritet på sina gamla marker. Dessa marker har sedermera kommit att betraktas som kronojord i statens ägo, vilket innebär en stor förskjutning av samernas fastighetsrättliga ställning inom loppet av fyra sekler.</p><p>Gällande rätt garanterar inte samer som är medlemmar av en sameby någon starkare rätt än en bruksrätt, som till vissa delar är svagare än vad som gäller för andra bruksrättsinnehavare i Sverige. Praxis utesluter emellertid inte att renskötselrätten kan ha gett upphov till äganderätt, särskilt i nordligaste Sverige. Att samerna haft svårt att hävda sin äganderätt kan bero på att rättssystemet inte har haft en egentlig förståelse för rennäringens speciella förutsättningar, vilket gör att exempelvis beviskraven blir höga att nå upp till. Min slutsats är dock att övertygande bevis finns för att samerna har förvärvat en äganderätt, åtminstone till statlig kronomark i Lappland, oavsett om lagstiftningen för närvarande tillerkänner dem detta eller ej. Vad gäller vinterbetesmarker i Lappland föreligger inte lika starka bevis för att en äganderätt skulle ha uppstått, men däremot en bruksrätt som är starkare än dagens lagstiftning tillerkänner samerna.</p><p>Vad gäller det folkrättsliga perspektivet ger de konventioner Sverige ingått inte uttryckligen stöd för att samernas markrättigheter skall erkännas, och svensk lagstiftning får sägas uppfylla de minimikrav de ställer. Sverige har dock fått internationell kritik för att inte ha funnit en lösning på och förbättrat rättssäkerheten angående samiska markrättigheter. Inte heller har Sverige ratificerat ILO-konvention nr. 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Anledningen är just att bestämmelser som reglerar markrättigheter inte har ansetts förenliga med svenska rättsförhållanden. Man kan dock hoppas på att Sverige framöver kommer att ta intryck av den internationella utvecklingen vad gäller erkännande av urbefolkningars markanspråk.</p> / <p>The aim of this thesis is to examine whether the Sami people, who is an indigenous people living in the north of Sweden, could have acquired ownership of land areas in Lapland according to Swedish law, or whether they only have a right to use the land that they traditionally occupy for reindeer breeding, hunting and fishing. The question is dealt with from a land law as well as an international law approach.</p><p>Concerning the land law approach, the Sami people has had a very strong position close to ownership during the 17th and 18th centuries. At that time, the Samis paid tax for their lands, which meant that they were not considered to belong to the Crown, but were treated in the same way as the independent farmers’ lands. However, while the farmers through a declaration from the King in 1789 automatically achieved full ownership of their lands, the Sami people did not. Instead, the Samis were pressed back from large parts of their original territory because of colonisation, exploitation and depreciation of their nomadic way of living. Once a majority, they found themselves a minority in their own land and their territory had become the Crown’s property. Undoubtedly, there has been an extraordinary shifting of the Sami people’s land rights within four centuries.</p><p>Current law does only guarantee the members of the Sami villages the right to use land for reindeer breeding, hunting and fishing, and this right is in some aspects even weaker than that of other Swedish citizens with similar rights. Still, case law does not exclude the possibility that reindeer breeding could have originated right of ownership, especially in Lapland. My findings on this area are that there is convincing evidence that the Sami people has acquired right of ownership on the lands which they traditionally occupy all year around. On the lands that they share with others, they have a strong right to use the land during the winter, probably stronger than the legislation provides for.</p><p>What concerns the international law approach, Swedish legislation does fulfil the minimum demands according to the conventions the country has ratified. Still, Sweden has been criticized of not finding a balanced solution to and improving legal certainty on Sami land rights. Sweden has not ratified the ILO Convention no. 169 con-cerning indigenous and tribal peoples in independent countries. The reason for this is mainly the article which aims at strengthening the indigenous peoples’ land rights, which Sweden does not find compatible with national law. Still, one can hope that the ongoing international development on the area will show the way, and that Sweden will pay attention to it in future legislation.</p>
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA/oai:DiVA.org:hj-416 |
| Date | January 2006 |
| Creators | Sellin, Anna |
| Publisher | Jönköping University, JIBS, Commercial Law |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, text |
Page generated in 0.0027 seconds