The power of news media to shape public opinion has been widely researched and acknowledged. In the globalized world of today, media representations of different ethnic groups therefore contribute to social segregation or desegregation. This thesis investigates how Spanish news media frame Spain’s most numerous minority of non-European ethnicity: the Moroccans. Using a quantitative content analysis, we have analysed about 200 news articles in the two most read Spanish online newspapers, El País and El Mundo, published during a two-year period, 2010-2012. Our results show that the newspapers produce a negative image of the Moroccan minority, mainly by associating Moroccans with crime and violence, which, to a certain extent, also applies to other minority groups in Spain. This conclusion shows that today, prominent European newspapers mediate a discriminative image of Moroccans and other ethnic minorities, although more through a subtle negative associative pattern than through the use of depreciatory terms or words.

No description available.

This paper presents a quantitative study of trust in the Swedish judiciary among minority and majority ethnic groups in Sweden. Using data from European Social Survey, with 1539 Swedish respondents,the aim of the study is to examine how factors such as belonging to a minority ethnic group,discrimination and gender affects the trust in the legal system and the police. Other variables included are age, social trust, and level of education. Previous research suggests that minority ethnic groups have lower levels of trust in the police and legal system, and that discrimination directly affects the level oftrust negatively. By examining these factors using multivariate regression analysis, this thesis seeks toexplain how these mechanisms together have the effect on the correlation between ethnicity and trustin the judiciary. The theoretical framework of the study is mainly the procedural justice model. Furthermore, an intersectional analysis is uses to examine the effect of gender and ethnicity combined.The results of the study suggest that there is no correlation between belonging to a minority ethnic groupand trust in the judiciary. However, being subjected to ethnic discrimination has shown to be the factor that affects the trust the most, even when the other variables are controlled for. It has also been shown that gender has an impact on the effect of ethnicity on trust in the judiciary where women of ethnic minorities tend to have lower levels of trust than men of ethnic minorities do. In addition to that, nosignificant results regarding the effect of gender discrimination and trust were found. Finally, this studyconcludes that ethnic discrimination affects the trust negatively, regardless of the other variables. Recommendations for future studies of discrimination and intersectionality are discussed.

Syftet med denna studie har varit att granska den forskning som fanns beskriven i vetenskaplig litteratur kring de problem sjuksköterskan har i omvårdnad om patienter från etniska minoriteter, samt hur man kan förbättra sjuksköterskans möjligheter att ge omvårdnad anpassad till denna patientgrupp. Metoden som användes var en litteraturstudie. Elva artiklar som valdes ut genom litteratur-sökning i databaser på internet med hjälp av för ämnet relevanta sökord ingick. Resultatet visade att det fanns åtskilliga problem för sjuksköterskan i omvårdnaden av patienter från främmande kulturer i form av problem med språk och kommunikation, kulturella hinder, problem och hinder relaterade till sjuksköterskan själv och till sjukvården och samhället. Studien visade att ett tidigare framtaget frågeformulär kunde användas vid inskrivning av patienten samt prioriterade insatser krävdes för att minska problem med den språkbarriär som är ett stort hinder. Utbildning om kulturer visade sig vara viktig för att dels ge kunskap om sin egen och främmande kulturer. En attitydförändring mot kulturell nyfikenhet, öppnare sinnelag och ödmjukhet var nödvändig för att minska problemen i den transkulturella omvårdnaden samt resurser från samhället och annan prioritering från sjukvården var av vikt. / The aim of this study was to examine the research described in scientific literature about the problems affecting the nurse in caring for ethnic minority patients and how to improve the possibilities for the nurse in giving care that is appropriate for this group of patients. The method used was a literature review. Eleven articles, chosen by a literature search in databases on the internet by using words which are relevant for the subject, were used. The results showed that there were numerous problems for the nurse in caring for patients from foreign cultures in the form of language and communication problems, cultural obstacles, and problems and obstacles related to the nurse herself and to the health care system and to the society in general. The study showed that a questionnaire, already developed, could be used in the admission of patients. Measures of priority had to be taken in order to reduce the language barrier that is a major obstacle. Education about cultures showed to be of great importance in giving knowledge about one’s own and foreign cultures. A change of attitude toward cultural curiosity, a more open state of mind and humility was necessary in order to reduce the problems with transcultural care and resources from the society and new priorities from the health care system was of great importance.

At the end of 1999, the Swedish government adopted two European Union conventions to protect ethnic minorities, and Roma people were recognized as a national ethnic minority of Sweden. Approaching the 20th year mark after the recognition, this research aims to develop an in-depth and inclusive database for Roma people’s heritage and archaeological resources management. Analyzation of the collected data is based on the number, nature, and responsible organizations for the events. As a result, 48 events were recorded in the database under such a framework. A significant increase in events happened in the second decade (2010 to 2019) of the research period. 14 out of 21 counties in Sweden have participated in the topic and three excavations have been done in the past 20 years. Former Roma people’s settlements have been discovered in the western and eastern counties of middle Sweden. Therefore, it can be suggested that counties such as Södermanland and Västmanland have the geographic advantage to further discover new traces that have yet to be recorded. This thesis analyses the Bohuslän Museum’s exhibition Möt Resandefolket! as a case study due to its uniqueness as the only permanent exhibition about Roma people in the country. It includes a spatial analysis under Moser’s framework (2010) and experience analysis using the thick descriptive approach suggested by Geertz (1973). The interview with the museum’s archaeologist Kristina Lindholm connects the perspective from the exhibition curators and heritage mediators, while 3D modelling is also developed and used as a tool to understand the spatial context and the effectiveness of idea communication in the exhibition. As a result, the case study identifies two challenges in communicating Roma people’s heritage and culture: the limited resources in the material culture and the alienness raised in the exhibition. The causes and possible confrontations of these matters are discussed, followed by suggestions on how to improve the excavation agenda, digital preservation for intangible heritage, and new representation and presentation methods. There is also potential in turning alienness into a positive motivation which enables the exhibition to further fulfil its curiosity- and self-education attainment purpose. This thesis suggests that these ways of interpretation are effective means to illustrate and emphasize the uniqueness of a culture and to further appreciate the values in the ethnic minorities. / I slutet av 1999 antog den svenska regeringen två EU-konventioner för att skydda etniska minoriteter och romerna erkändes som en av Sveriges nationella etniska minoriteter. Denna forskning fokuserar på de 20 år, 1999–2019, som gått sedan erkännandet, och syftar till att utveckla en djupgående och inkluderande databas för romers kulturarv och arkeologiska resurshantering. Analysen av insamlade data baseras på antal, typer och ansvarande organisation för genomförda romska evenemang. 48 sådana registrerades i databasen och en betydande ökning av evenemang inträffade under decenniet 2010 till 2019. Baserat på de 48 företeelserna hade 14 av 21 län i Sverige deltagit i olika aktiviteter och tre arkeologiska utgrävningar hade genomförts under perioden. Eftersom före detta romska bosättningar har upptäckts i såväl öst som väster om län som ligger i Sveriges södra mitt, föreslås att län som Södermanland och Västmanland skulle ha en geografisk fördel till att upptäcka ytterligare nya spår av romsk kulturarv, som ännu inte registrerats. Denna uppsats analyserar Bohusläns museums utställning Mot Resandefolket! som en fallstudie på grund av dess unikum som den enda permanenta utställningen om romer i landet. Den inkluderar en rumslig analys utifrån Mosers ramverk (2010) och gör även en erfarenhetsanalys med hjälp av den metod som kallas ”thick description” (från Geertz [1973]). Intervjun med museets arkeolog Kristina Lindholm kopplar samman perspektivet från utställningens kurator och förmedlare av kulturarv, medan en 3D-modellering också används som ett verktyg för att förstå det rumsliga sammanhanget och effektiviteten i idékommunikation i utställningen. Som ett resultat identifierade fallstudien två utmaningar när det gäller att kommunicera romers kulturarv: de begränsade resurserna i den materiella kulturen och den främmande komponenten, s k ”alienness”, som uppstod i utställningen. Orsakerna till och möjliga konfrontationer av dessa frågor diskuterades vidare, följt av förslag för att förbättra utgrävningsagendan, digital bevarande för immateriellt arv och nya representations- och presentationsmetoder. Det lyftes också fram att det finns en potential att vända det främmande, ”alienness”, till något positivt, som en motivation som gör det möjligt för utställningen att ytterligare stimulera till både nyfikenhet och självutbildning. Denna uppsats visar även att tolkningsmetoder är effektiva medel för att illustrera och betona kulturers unikum och att ytterligare uppskatta denna etniska minoritet många värden.

Problemformulering och syfte: Syftet med denna studie är att undersöka hur de nationella minoriteterna synliggörs på ett svenskt folkbibliotek samt hur bibliotekets arbete kan förstås utifrån R. David Lankes teoretiska ramverk för The New Librarianship. Enligt tidigare studier är det flera av Sveriges folkbibliotek som idag inte uppfyller det lagstadgade uppdraget gentemot de nationella minoriteterna. Uppdraget ska realiseras av olika aktörer i samhället, däribland biblioteken och bibliotekarier. Hur uppdraget utförs verkar vara beroende av resurser men framförallt av professionens kunskap och kompetens vilket sannolikt är något som påverkar målgruppens synliggörande på biblioteken. Det avser både på individnivå och institutionell nivå. Det skapar en ojämlikhet i samhället och är problematiskt ur flera aspekter men främst på grund av att man inte uppfyller lagstiftningen om demokratiska, mänskliga rättigheter. Lisa Hussey (2010) menar att det sätt som professionella inom biblioteks-och informationsvetenskap tillhandahåller tjänster kan stärka positiva sociala strukturer men det kan också förstärka orättvisor.  Metod och teori: Undersökningen är en kvalitativ fallstudie av Upplands Väsby biblioteks arbete gentemot de nationella minoriteterna i Sverige. Det empiriska materialet består av en semistrukturerad intervju med två respondenter, en observationsstudie av biblioteksrummet och en textanalys av Upplands Väsby kommuns biblioteksplan 2021–2024. För analys av studiens resultat, används utvalda delar av R. David Lankes teoretiska ramverk The New Librarianship. Material och resultat: Genom studier av den semistrukturerade intervjun, observationsstudien och närläsning av Upplands Väsby biblioteksplan framkom det sju teman som resultatet delades in i. I undersökningen framgår det att den enskilda bibliotekariens engagemang, kunskap och kompetens spelar en viktig roll för bibliotekets arbete med att stärka och främja de nationella minoriteterna. Det framgår även att det är en politisk fråga och en fråga om resurser som påverkar hur målgruppen synliggörs i samhället. I resultatet lyfts även vikten av samverkan fram, dels med minoriteterna själva, dels med andra aktörer i samhället. Slutsatser: På Upplands Väsby bibliotek drivs det ett medvetet och riktat arbete för de nationella minoriteterna. Det kan ses som en utveckling av uppdraget och en ny bibliotekarieroll, som med rätt kompetens och kunskap har utrymme att bedriva ett värderingsstyrt biblioteksarbete. Med begränsade resurser behöver prioriteringar göras och man kan även med små medel synliggöra och samverka på olika sätt. Genom omvärldsbevakning och att vara i samtal med andra kan man vidga sin kunskap. De delarna tillsammans och att verka för mångfald av människor, litteratur och programverksamhet kan ändå åstadkomma viss skillnad i bibliotekens arbete gentemot de nationella minoriteterna. / Problem and purpose: The purpose of this study is to investigate how the national minorities are made visible in a Swedish public library and how the library´s work can be understood from R. David Lankes theoretical framework The New Librarianship. According to previous studies, several of Sweden’s public libraries do not fulfill their statutory mission towards the national minorities. The mission must be realized by various actors in society, including libraries and librarians. How the assignment is carried out seems to depend on resources, but above all by the librarian’s knowledge and competence, which is likely something that affects the visibility of the target group in the libraries. This applies both at the individual level and at the institutional level. It creates an inequality in society and is problematic from several aspects, but mainly due to not complying with the legislation on democratic, human rights. Lisa Hussey (2010) argues that the way library and information science professionals provide services can reinforce positive social structures but also reinforce injustice. Method and theory: The survey is a qualitative case study of Upplands Väsby library’s work towards the national minorities in Sweden. The empirical material consists of a semi structured interview with two respondants, an observation study of the library room and a text analysis of Upplands Väsby municipality library plan 2021-2024. For analysis of the study’s result, selected parts of R. David Lankes theoretical framework The New Librarianship are used. Materials and results: Through studies of the semi-structured interview, the observation study and a close reading of Upplands Väsby’s library plan, seven themes emerged which the result were divided into. The survey shows that the commitment, knowledge, and competence of the individual librarian play an important role in the library’s work to strengthen and promote the national minorities. It also appears that it is a political issue and a matter of resources that affect how the target group is made visible in society. The result also highlights the importance of cooperation with the minorities themselves and with other actors in society. Conclusions: At Upplands Väsby’s library, a conscious and targeted work is carried out for the national minorities. It can be seen as a development of the mission and a new librarian role, which with the right skills and knowledge has room to carry out value-driven library work. With limited resources, priorities need to be set, but even with small funds you can collaborate with and make the national minorities visible in different ways. By observing the world around you and being in conversations with other, you can expand your knowledge. Those parts together and working for a diversity of people, literature and program activities can still make a certain difference in the work of the libraries for the national minorities.

Syftet med detta arbete är att, dels ur ett fastighetsrättsligt perspektiv, dels ett folkrättsligt perspektiv, utreda om Sveriges urbefolkning samerna kan sägas ha förvärvat en äganderätt till marken i Lappland enligt svensk rätt, eller om detta enbart handlar om en bruksrätt inkluderande renskötsel, jakt och fiske. Vad gäller det fastighetsrättsliga perspektivet har samerna haft en mycket stark fastighetsrättslig ställning på 1600- och 1700-talet. Då behandlades samernas lappskatteland som sådan skattejord, som skattebönderna sedermera genom lagstiftning automatiskt förvärvade full äganderätt till. Så skedde dock inte för samernas del. I stället trängdes de undan från stora delar av sina ursprungliga marker på grund av bl.a. kolonisation, exploateringsintressen, samt nedvärdering av nomadkulturen. Från att ha varit i stor majoritet blev de en minoritet på sina gamla marker. Dessa marker har sedermera kommit att betraktas som kronojord i statens ägo, vilket innebär en stor förskjutning av samernas fastighetsrättliga ställning inom loppet av fyra sekler. Gällande rätt garanterar inte samer som är medlemmar av en sameby någon starkare rätt än en bruksrätt, som till vissa delar är svagare än vad som gäller för andra bruksrättsinnehavare i Sverige. Praxis utesluter emellertid inte att renskötselrätten kan ha gett upphov till äganderätt, särskilt i nordligaste Sverige. Att samerna haft svårt att hävda sin äganderätt kan bero på att rättssystemet inte har haft en egentlig förståelse för rennäringens speciella förutsättningar, vilket gör att exempelvis beviskraven blir höga att nå upp till. Min slutsats är dock att övertygande bevis finns för att samerna har förvärvat en äganderätt, åtminstone till statlig kronomark i Lappland, oavsett om lagstiftningen för närvarande tillerkänner dem detta eller ej. Vad gäller vinterbetesmarker i Lappland föreligger inte lika starka bevis för att en äganderätt skulle ha uppstått, men däremot en bruksrätt som är starkare än dagens lagstiftning tillerkänner samerna. Vad gäller det folkrättsliga perspektivet ger de konventioner Sverige ingått inte uttryckligen stöd för att samernas markrättigheter skall erkännas, och svensk lagstiftning får sägas uppfylla de minimikrav de ställer. Sverige har dock fått internationell kritik för att inte ha funnit en lösning på och förbättrat rättssäkerheten angående samiska markrättigheter. Inte heller har Sverige ratificerat ILO-konvention nr. 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Anledningen är just att bestämmelser som reglerar markrättigheter inte har ansetts förenliga med svenska rättsförhållanden. Man kan dock hoppas på att Sverige framöver kommer att ta intryck av den internationella utvecklingen vad gäller erkännande av urbefolkningars markanspråk. / The aim of this thesis is to examine whether the Sami people, who is an indigenous people living in the north of Sweden, could have acquired ownership of land areas in Lapland according to Swedish law, or whether they only have a right to use the land that they traditionally occupy for reindeer breeding, hunting and fishing. The question is dealt with from a land law as well as an international law approach. Concerning the land law approach, the Sami people has had a very strong position close to ownership during the 17th and 18th centuries. At that time, the Samis paid tax for their lands, which meant that they were not considered to belong to the Crown, but were treated in the same way as the independent farmers’ lands. However, while the farmers through a declaration from the King in 1789 automatically achieved full ownership of their lands, the Sami people did not. Instead, the Samis were pressed back from large parts of their original territory because of colonisation, exploitation and depreciation of their nomadic way of living. Once a majority, they found themselves a minority in their own land and their territory had become the Crown’s property. Undoubtedly, there has been an extraordinary shifting of the Sami people’s land rights within four centuries. Current law does only guarantee the members of the Sami villages the right to use land for reindeer breeding, hunting and fishing, and this right is in some aspects even weaker than that of other Swedish citizens with similar rights. Still, case law does not exclude the possibility that reindeer breeding could have originated right of ownership, especially in Lapland. My findings on this area are that there is convincing evidence that the Sami people has acquired right of ownership on the lands which they traditionally occupy all year around. On the lands that they share with others, they have a strong right to use the land during the winter, probably stronger than the legislation provides for. What concerns the international law approach, Swedish legislation does fulfil the minimum demands according to the conventions the country has ratified. Still, Sweden has been criticized of not finding a balanced solution to and improving legal certainty on Sami land rights. Sweden has not ratified the ILO Convention no. 169 con-cerning indigenous and tribal peoples in independent countries. The reason for this is mainly the article which aims at strengthening the indigenous peoples’ land rights, which Sweden does not find compatible with national law. Still, one can hope that the ongoing international development on the area will show the way, and that Sweden will pay attention to it in future legislation.

<p>Syftet med detta arbete är att, dels ur ett fastighetsrättsligt perspektiv, dels ett folkrättsligt perspektiv, utreda om Sveriges urbefolkning samerna kan sägas ha förvärvat en äganderätt till marken i Lappland enligt svensk rätt, eller om detta enbart handlar om en bruksrätt inkluderande renskötsel, jakt och fiske.</p><p>Vad gäller det fastighetsrättsliga perspektivet har samerna haft en mycket stark fastighetsrättslig ställning på 1600- och 1700-talet. Då behandlades samernas lappskatteland som sådan skattejord, som skattebönderna sedermera genom lagstiftning automatiskt förvärvade full äganderätt till. Så skedde dock inte för samernas del. I stället trängdes de undan från stora delar av sina ursprungliga marker på grund av bl.a. kolonisation, exploateringsintressen, samt nedvärdering av nomadkulturen. Från att ha varit i stor majoritet blev de en minoritet på sina gamla marker. Dessa marker har sedermera kommit att betraktas som kronojord i statens ägo, vilket innebär en stor förskjutning av samernas fastighetsrättliga ställning inom loppet av fyra sekler.</p><p>Gällande rätt garanterar inte samer som är medlemmar av en sameby någon starkare rätt än en bruksrätt, som till vissa delar är svagare än vad som gäller för andra bruksrättsinnehavare i Sverige. Praxis utesluter emellertid inte att renskötselrätten kan ha gett upphov till äganderätt, särskilt i nordligaste Sverige. Att samerna haft svårt att hävda sin äganderätt kan bero på att rättssystemet inte har haft en egentlig förståelse för rennäringens speciella förutsättningar, vilket gör att exempelvis beviskraven blir höga att nå upp till. Min slutsats är dock att övertygande bevis finns för att samerna har förvärvat en äganderätt, åtminstone till statlig kronomark i Lappland, oavsett om lagstiftningen för närvarande tillerkänner dem detta eller ej. Vad gäller vinterbetesmarker i Lappland föreligger inte lika starka bevis för att en äganderätt skulle ha uppstått, men däremot en bruksrätt som är starkare än dagens lagstiftning tillerkänner samerna.</p><p>Vad gäller det folkrättsliga perspektivet ger de konventioner Sverige ingått inte uttryckligen stöd för att samernas markrättigheter skall erkännas, och svensk lagstiftning får sägas uppfylla de minimikrav de ställer. Sverige har dock fått internationell kritik för att inte ha funnit en lösning på och förbättrat rättssäkerheten angående samiska markrättigheter. Inte heller har Sverige ratificerat ILO-konvention nr. 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Anledningen är just att bestämmelser som reglerar markrättigheter inte har ansetts förenliga med svenska rättsförhållanden. Man kan dock hoppas på att Sverige framöver kommer att ta intryck av den internationella utvecklingen vad gäller erkännande av urbefolkningars markanspråk.</p> / <p>The aim of this thesis is to examine whether the Sami people, who is an indigenous people living in the north of Sweden, could have acquired ownership of land areas in Lapland according to Swedish law, or whether they only have a right to use the land that they traditionally occupy for reindeer breeding, hunting and fishing. The question is dealt with from a land law as well as an international law approach.</p><p>Concerning the land law approach, the Sami people has had a very strong position close to ownership during the 17th and 18th centuries. At that time, the Samis paid tax for their lands, which meant that they were not considered to belong to the Crown, but were treated in the same way as the independent farmers’ lands. However, while the farmers through a declaration from the King in 1789 automatically achieved full ownership of their lands, the Sami people did not. Instead, the Samis were pressed back from large parts of their original territory because of colonisation, exploitation and depreciation of their nomadic way of living. Once a majority, they found themselves a minority in their own land and their territory had become the Crown’s property. Undoubtedly, there has been an extraordinary shifting of the Sami people’s land rights within four centuries.</p><p>Current law does only guarantee the members of the Sami villages the right to use land for reindeer breeding, hunting and fishing, and this right is in some aspects even weaker than that of other Swedish citizens with similar rights. Still, case law does not exclude the possibility that reindeer breeding could have originated right of ownership, especially in Lapland. My findings on this area are that there is convincing evidence that the Sami people has acquired right of ownership on the lands which they traditionally occupy all year around. On the lands that they share with others, they have a strong right to use the land during the winter, probably stronger than the legislation provides for.</p><p>What concerns the international law approach, Swedish legislation does fulfil the minimum demands according to the conventions the country has ratified. Still, Sweden has been criticized of not finding a balanced solution to and improving legal certainty on Sami land rights. Sweden has not ratified the ILO Convention no. 169 con-cerning indigenous and tribal peoples in independent countries. The reason for this is mainly the article which aims at strengthening the indigenous peoples’ land rights, which Sweden does not find compatible with national law. Still, one can hope that the ongoing international development on the area will show the way, and that Sweden will pay attention to it in future legislation.</p>