This study considers international norms of indigenous right to land and compares them to Swedish law and preparatory works. In a Swedish context Samí land use, typically reindeer herding, is under increased pressure from mining, forestry and other extractions of natural resources. According to this study, the international norms are clear: there are customary rights to culture, encompassing land, and rights to consultation. There are also established rights to ownership of traditional lands and natural resources. There are disputes as to the strength of these rights but they can be considered international norms to different degrees. Furthermore, there are procedural requirements such as importance of customs and eased burden of proof.  These international norms are considered to a low degree in Swedish law. The only traces found are rights to culture, encompassing land rights, and reindeer herding rights, an expression of land rights. These rights are not implemented in relevant legislation. Critical Race Theory explains a lot: the importance of ethnicity and racism and their connection to power emerges clearly. The state has constructed the majority view of the Samí and distributed rights accordingly. Preparatory work underlines how difficult a task it is to define land rights. The law is allowed to remain indeterminate, a disadvantage for the Samí. When rights are adjudicated by the Supreme Court the meaning is weakened. At the bottom line is a colonial view which aids commercial interests.

The topic studied in this thesis is the right of public access as a legal institution. In that connection, several questions which are different from each other are raised. The thesis focuses to a great extent on the interaction between questions of a practical-legal nature and those whose character is more connected to legal theory. The point of departure of the discussion in the thesis is that some of the legal norms that are incorporated in the institution of the right of public access are customary law. Thus, the concept customary law is particularly considered, and the question of in what way the customary law can be filled with content raises special interest. A hypothesis is put forward in the thesis, which is that the right of public access constitutes part of those regulations whose purpose is that land should be used appropriately - seen from the societal perspective that land is a limited natural resource which should be used expediently, for the husbanding of resources. What is advocated in this thesis, is that in both the jurisprudential discussion about the right of public access and in the argumentation that is conducted in the practical legal application, the three subjects, the Actual User, the Canalizer and the Actual User in the Collective and their different use of the land, are separated. Further, it is advocated that the discussion as to which activities are allowed by the right of public access should be based on a consciousness that the activities can concern “everyday use” or “recreation” and that, depending on whether the activities are considered to concern the one or the other, different conclusions regarding the permissibility of the activities will be drawn. Furthermore, it is shown in the thesis that in conflicts between different means of using land, the courts seem to presume that all land is covered by the right of public access - a presumption that does not hold if the land is a part of somebody’s zone of home privacy, is needed for certain business or constitute biologically sensitive land. / I denna avhandling studeras allemansrätten som rättsinstitut. Därvid aktualiseras flera sinsemellan olikartade frågeställningar. Avhandlingen fokuserar i stor utsträckning på samspelet mellan frågor av praktisk-juridiskt slag och sådana av mer rättsteoretiskt slag. Diskussionen i avhandlingen utgår från att vissa av de i institutet allemansrätten ingående rättsliga normerna är sedvanerätt. Därför diskuteras sedvanerättsbegreppet särskilt, varvid frågan hur sedvanerätt kan fyllas med ett innehåll väcker särskilt intresse. I avhandlingen uppställs en hypotes om att allemansrätten är en del av en reglering syftande till lämplig markanvändning - sett ur den samhälleliga synvinkeln att mark är en begränsad naturresurs som bör nyttjas ändamålsenligt, för hushållning med resurser. I avhandlingen förespråkas att man i såväl den rättsvetenskapliga diskussionen om allemansrätten, som i den argumentation som förs i den praktiska rättstillämpningen, särskiljer de tre subjekten utövaren, kanalisatören och utövaren i kollektivet och deras skilda nyttjande. Vidare förespråkas att diskussionen, om vilka aktiviteter som är allemansrättsligt tillåtna, sker utifrån en medvetenhet om att aktiviteterna kan avse ”vardagsnytta” eller ”rekreation” och att, beroende av om aktiviteterna antas avse det ena eller det andra, olika slutsatser angående aktiviteternas tillåtlighet kommer att dras. Därtill visas i avhandlingen att domstolen, i konflikter mellan olika sätt att nyttja marken, tycks presumera att all mark är allemansrättsligt tillgänglig - en presumtion som bryts om marken ingår i någons hemfridszon, behövs för vissa näringar eller utgör biologiskt känslig mark.

En av de mest politiskt omdebatterade frågorna i världen idag är hur ett land ska ställa sig till de migranter och människor på flykt som söker skydd inom landets gränser. Även inom juridiken finns olika uppfattningar av vad rätten till asyl verkligen innebär. Syftet med den här uppsatsen är att analysera rätten till asyl i internationell rätt. Är rätten till asyl en territoriell rätt för stater att bevilja asyl? Är det en rätt för flyktingar att söka asyl? Eller en rätt för flyktingar att erhålla asyl? Huruvida rätten har statusen sedvanerätt diskuteras också. I en del av uppsatsen diskuteras de etiska övervägandena bakom rätten till asyl och de tillämpas sedan i en juridisk kontext, närmare bestämt i sedvanebedömningen. Slutsatsen är att rätten till asyl i internationell rätt inkluderar en rätt för stater att bevilja asyl, en rätt för individer att söka asyl och sannolikt också en rätt för flyktingar att erhålla asyl. Mycket talar för att alla dessa aspekter också har utvecklats till sedvanerätt. / One of the most politically debated questions in the world today is how a country should respond to migrants and people who seek refugee within it’s borders. Also in the field of law there are different view about what the right of asylum really means. The purpose of this paper is to analyze the right of asylum in international law. Is the right of asylum a territorial right of states to grant asylum? Is it a right for refugees to seek asylum? Or a right for refugees to receive asylum? Wheater or not the right has the status of customary international law will also be discussed. In one part of the paper the ethical concerns behind the right of asylum will be examined and also applied in a legal context, in the determination of the customary status of the rigt. The conclusion is that the right of asylum in international law includes a territorial right for states to grant asylum, a right for individuals to seek asylum and probably also a right to obtain asylum. All these aspects of the right also seems to be part of customary international law.

Som ett resultat av attackerna mot USA den 11 september 2001 förklarade dåvarande president George W Bush krig mot terrorismen den 20 september samma år. Sex dagar senare undertecknade Bush ett direktiv vilket auktoriserade den civila amerikanska underrättelsetjänsten Central Intelligence Agency att utföra riktat dödande mot fördefinierade individer i syftet att förhindra nya attacker från terroristnätverket Al Qaeda, talibanerna och associerade styrkor. Bush initierade det amerikanska bruket av så kallade ”drone strikes” i anslutning till krigsförklaringen med intentionen att eliminera misstänkta terrorister utan möjlighet till en rättvis rättegång, Obama-administrationen har valt att fortsätta utöva policyn. Syftet med studien är att fastställa huruvida USA:s juridiska rättfärdigande och bruk av folkrätt i relation till genomförandet av riktat dödande och användandet av obemannade luftfarkoster i kriget mot terrorismen kan betraktas vara förenligt med doktrinen för just war theory och gällande internationell rätt. Vidare undersöker studien effekterna av det amerikanska bruket av folkrätten i relation till civilbefolkningen och den internationella humanitära rätten. Relevant lagtext och krigsetikens sedvanerättsliga principer jämförs med USA:s bruk av folkrätt för att fastställa agerandets legalitet. Vidare påvisar studien att programmet för riktat dödande inte kan anses vara förenligt med just war theory och gällande internationell lag och att bruket av drönare hamnar i konflikt med gällande internationell rätt i relation till hur de används under kriget mot terrorismen. / As a result of the attacks against the United States on September 11, 2001 then President George W Bush declared a war on terror. Six days later, Bush signed a directive which authorized the Central Intelligence Agency to carry out targeted killings against predefined individuals with the purpose to prevent any future attacks from the terrorist network Al Qaeda, as well as the Taliban and associated forces. In conjunction with the declaration of war president Bush initiated the American practice of so-called "drone strikes" with the intention to eliminate suspected terrorists without access to a fair trial, the practice has continued under the mandate of the Obama-administration. The aim of this study is to examine whether the US legal justification for the use of targeted killings and unmanned aerial vehicles in the war against terrorism can be regarded as compatible with the doctrine of just war theory and applicable international law. Furthermore, the study examines the effects of the US practice on international humanitarian customary law in relation to the civilian population. The U.S. justification of targeted killing is compared with international law to determine the lawfulness from a legal perspective. Furthermore, the study demonstrates that the practice is not compatible with the doctrine of just war theory and applicable international law. The use of drones violates international customary law in relation to how they are used under the current conflict.

Syftet med detta arbete är att, dels ur ett fastighetsrättsligt perspektiv, dels ett folkrättsligt perspektiv, utreda om Sveriges urbefolkning samerna kan sägas ha förvärvat en äganderätt till marken i Lappland enligt svensk rätt, eller om detta enbart handlar om en bruksrätt inkluderande renskötsel, jakt och fiske. Vad gäller det fastighetsrättsliga perspektivet har samerna haft en mycket stark fastighetsrättslig ställning på 1600- och 1700-talet. Då behandlades samernas lappskatteland som sådan skattejord, som skattebönderna sedermera genom lagstiftning automatiskt förvärvade full äganderätt till. Så skedde dock inte för samernas del. I stället trängdes de undan från stora delar av sina ursprungliga marker på grund av bl.a. kolonisation, exploateringsintressen, samt nedvärdering av nomadkulturen. Från att ha varit i stor majoritet blev de en minoritet på sina gamla marker. Dessa marker har sedermera kommit att betraktas som kronojord i statens ägo, vilket innebär en stor förskjutning av samernas fastighetsrättliga ställning inom loppet av fyra sekler. Gällande rätt garanterar inte samer som är medlemmar av en sameby någon starkare rätt än en bruksrätt, som till vissa delar är svagare än vad som gäller för andra bruksrättsinnehavare i Sverige. Praxis utesluter emellertid inte att renskötselrätten kan ha gett upphov till äganderätt, särskilt i nordligaste Sverige. Att samerna haft svårt att hävda sin äganderätt kan bero på att rättssystemet inte har haft en egentlig förståelse för rennäringens speciella förutsättningar, vilket gör att exempelvis beviskraven blir höga att nå upp till. Min slutsats är dock att övertygande bevis finns för att samerna har förvärvat en äganderätt, åtminstone till statlig kronomark i Lappland, oavsett om lagstiftningen för närvarande tillerkänner dem detta eller ej. Vad gäller vinterbetesmarker i Lappland föreligger inte lika starka bevis för att en äganderätt skulle ha uppstått, men däremot en bruksrätt som är starkare än dagens lagstiftning tillerkänner samerna. Vad gäller det folkrättsliga perspektivet ger de konventioner Sverige ingått inte uttryckligen stöd för att samernas markrättigheter skall erkännas, och svensk lagstiftning får sägas uppfylla de minimikrav de ställer. Sverige har dock fått internationell kritik för att inte ha funnit en lösning på och förbättrat rättssäkerheten angående samiska markrättigheter. Inte heller har Sverige ratificerat ILO-konvention nr. 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Anledningen är just att bestämmelser som reglerar markrättigheter inte har ansetts förenliga med svenska rättsförhållanden. Man kan dock hoppas på att Sverige framöver kommer att ta intryck av den internationella utvecklingen vad gäller erkännande av urbefolkningars markanspråk. / The aim of this thesis is to examine whether the Sami people, who is an indigenous people living in the north of Sweden, could have acquired ownership of land areas in Lapland according to Swedish law, or whether they only have a right to use the land that they traditionally occupy for reindeer breeding, hunting and fishing. The question is dealt with from a land law as well as an international law approach. Concerning the land law approach, the Sami people has had a very strong position close to ownership during the 17th and 18th centuries. At that time, the Samis paid tax for their lands, which meant that they were not considered to belong to the Crown, but were treated in the same way as the independent farmers’ lands. However, while the farmers through a declaration from the King in 1789 automatically achieved full ownership of their lands, the Sami people did not. Instead, the Samis were pressed back from large parts of their original territory because of colonisation, exploitation and depreciation of their nomadic way of living. Once a majority, they found themselves a minority in their own land and their territory had become the Crown’s property. Undoubtedly, there has been an extraordinary shifting of the Sami people’s land rights within four centuries. Current law does only guarantee the members of the Sami villages the right to use land for reindeer breeding, hunting and fishing, and this right is in some aspects even weaker than that of other Swedish citizens with similar rights. Still, case law does not exclude the possibility that reindeer breeding could have originated right of ownership, especially in Lapland. My findings on this area are that there is convincing evidence that the Sami people has acquired right of ownership on the lands which they traditionally occupy all year around. On the lands that they share with others, they have a strong right to use the land during the winter, probably stronger than the legislation provides for. What concerns the international law approach, Swedish legislation does fulfil the minimum demands according to the conventions the country has ratified. Still, Sweden has been criticized of not finding a balanced solution to and improving legal certainty on Sami land rights. Sweden has not ratified the ILO Convention no. 169 con-cerning indigenous and tribal peoples in independent countries. The reason for this is mainly the article which aims at strengthening the indigenous peoples’ land rights, which Sweden does not find compatible with national law. Still, one can hope that the ongoing international development on the area will show the way, and that Sweden will pay attention to it in future legislation.

<p>Syftet med detta arbete är att, dels ur ett fastighetsrättsligt perspektiv, dels ett folkrättsligt perspektiv, utreda om Sveriges urbefolkning samerna kan sägas ha förvärvat en äganderätt till marken i Lappland enligt svensk rätt, eller om detta enbart handlar om en bruksrätt inkluderande renskötsel, jakt och fiske.</p><p>Vad gäller det fastighetsrättsliga perspektivet har samerna haft en mycket stark fastighetsrättslig ställning på 1600- och 1700-talet. Då behandlades samernas lappskatteland som sådan skattejord, som skattebönderna sedermera genom lagstiftning automatiskt förvärvade full äganderätt till. Så skedde dock inte för samernas del. I stället trängdes de undan från stora delar av sina ursprungliga marker på grund av bl.a. kolonisation, exploateringsintressen, samt nedvärdering av nomadkulturen. Från att ha varit i stor majoritet blev de en minoritet på sina gamla marker. Dessa marker har sedermera kommit att betraktas som kronojord i statens ägo, vilket innebär en stor förskjutning av samernas fastighetsrättliga ställning inom loppet av fyra sekler.</p><p>Gällande rätt garanterar inte samer som är medlemmar av en sameby någon starkare rätt än en bruksrätt, som till vissa delar är svagare än vad som gäller för andra bruksrättsinnehavare i Sverige. Praxis utesluter emellertid inte att renskötselrätten kan ha gett upphov till äganderätt, särskilt i nordligaste Sverige. Att samerna haft svårt att hävda sin äganderätt kan bero på att rättssystemet inte har haft en egentlig förståelse för rennäringens speciella förutsättningar, vilket gör att exempelvis beviskraven blir höga att nå upp till. Min slutsats är dock att övertygande bevis finns för att samerna har förvärvat en äganderätt, åtminstone till statlig kronomark i Lappland, oavsett om lagstiftningen för närvarande tillerkänner dem detta eller ej. Vad gäller vinterbetesmarker i Lappland föreligger inte lika starka bevis för att en äganderätt skulle ha uppstått, men däremot en bruksrätt som är starkare än dagens lagstiftning tillerkänner samerna.</p><p>Vad gäller det folkrättsliga perspektivet ger de konventioner Sverige ingått inte uttryckligen stöd för att samernas markrättigheter skall erkännas, och svensk lagstiftning får sägas uppfylla de minimikrav de ställer. Sverige har dock fått internationell kritik för att inte ha funnit en lösning på och förbättrat rättssäkerheten angående samiska markrättigheter. Inte heller har Sverige ratificerat ILO-konvention nr. 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Anledningen är just att bestämmelser som reglerar markrättigheter inte har ansetts förenliga med svenska rättsförhållanden. Man kan dock hoppas på att Sverige framöver kommer att ta intryck av den internationella utvecklingen vad gäller erkännande av urbefolkningars markanspråk.</p> / <p>The aim of this thesis is to examine whether the Sami people, who is an indigenous people living in the north of Sweden, could have acquired ownership of land areas in Lapland according to Swedish law, or whether they only have a right to use the land that they traditionally occupy for reindeer breeding, hunting and fishing. The question is dealt with from a land law as well as an international law approach.</p><p>Concerning the land law approach, the Sami people has had a very strong position close to ownership during the 17th and 18th centuries. At that time, the Samis paid tax for their lands, which meant that they were not considered to belong to the Crown, but were treated in the same way as the independent farmers’ lands. However, while the farmers through a declaration from the King in 1789 automatically achieved full ownership of their lands, the Sami people did not. Instead, the Samis were pressed back from large parts of their original territory because of colonisation, exploitation and depreciation of their nomadic way of living. Once a majority, they found themselves a minority in their own land and their territory had become the Crown’s property. Undoubtedly, there has been an extraordinary shifting of the Sami people’s land rights within four centuries.</p><p>Current law does only guarantee the members of the Sami villages the right to use land for reindeer breeding, hunting and fishing, and this right is in some aspects even weaker than that of other Swedish citizens with similar rights. Still, case law does not exclude the possibility that reindeer breeding could have originated right of ownership, especially in Lapland. My findings on this area are that there is convincing evidence that the Sami people has acquired right of ownership on the lands which they traditionally occupy all year around. On the lands that they share with others, they have a strong right to use the land during the winter, probably stronger than the legislation provides for.</p><p>What concerns the international law approach, Swedish legislation does fulfil the minimum demands according to the conventions the country has ratified. Still, Sweden has been criticized of not finding a balanced solution to and improving legal certainty on Sami land rights. Sweden has not ratified the ILO Convention no. 169 con-cerning indigenous and tribal peoples in independent countries. The reason for this is mainly the article which aims at strengthening the indigenous peoples’ land rights, which Sweden does not find compatible with national law. Still, one can hope that the ongoing international development on the area will show the way, and that Sweden will pay attention to it in future legislation.</p>