Bakgrunden till vår uppsats var de tankar som vi hade kring tillgängligheten till nationalparker och skyddade områden. Nationalparker och skyddade områden ligger ofta på platser som inte är lättillgängliga. Som besökare till dessa områden behövs ofta egen bil eller båt för att ta sig dit. En del av planeringen vid upprättelserna av parkerna består av att säkra att de är tillgängliga.Syftet med uppsatsen är att undersöka hur de svenska nationalparkerna har gjorts tillgängliga för offentligheten, sedan upprättelsen av de första nationalparkerna i Sverige i 1909 och till Hamra Nationalpark utvidgades kraftigt i 2011. Vidare är syftet att belysa de olika etableringsdiskurserna.För att kunna undersöka detta har vi använt oss av litteraturstudier för att samla information om historiken kring nationalparkerna samt vad som tas upp i Sveriges nationalparksplan. Vi genomförde två intervjuer med informanter från Hamra Nationalpark och Fulufjället Nationalpark. Vi har använt dessa två nationalparker som fallstudier.Denna studie har visat att en stor utveckling har skett från hur man etablerade de första nationalparkerna i Sverige och hur framgångsmetoden är idag. Förr togs inte hänsyn till lokalbefolkningen, företagare med mera vid etableringen av en nationalpark. Idag ser det annorlunda ut, där en nationalpark inte etableras om majoriteten inte samtycker till det. Skyltningar, vandringsstigar med mera anpassas allt mer och mer efter besökarna. Det har skett en kraftig attitydförändring om hur det ses på användandet av parkerna och gränserna för detta ändras fortfarande. Idag arbetas det med nya föreskrifter för nationalparkerna i Sverige, där man vill tillåta kommersiell turism inne i parkerna, detta beräknas vara fastställt år 2014. / The background for this essay was the thoughts we had about the accessibility of national parks and protected areas. National parks and protected areas are often located in places that are not easy accessible. Visitors to these areas often need a car or even boat to get to them. Part of the planning process with the construction of the national parks consists of ensuring that they are accessible.The purpose of this essay is to investigate how the Swedish national parks have been made accessible to the public, since the construction of the first national parks in Sweden in 1909 and up to Hamra National Park was expanded significantly in 2011. Furthermore it aims to highlight the various establishment discourses.To investigate this we used the literature to gather information about the history of the national parks and also what is included in the plans for the national parks of Sweden. We conducted two interviews with key persons from Hamra National Park and Fulufjället National Park. We have used these two national parks as case studies.This study has shown that a significant development has taken place from how the first national parks in Sweden were established and how the method is today. Previously the opinion of local people, entrepreneurs and others was not taken in consideration in the establishment of a national park. Today things are different, where a national park will not established if the majority does not agree to it. Signboards, hiking trails and more are adapted even more to the different kind of visitors. There has been a significant change in attitude about how the use of the parks is possible and the limits of this are still changing. Today the national park government works with new regulations for national parks in Sweden, which will allow commercial tourism inside the parks. This is expected to be established during 2014.

The topic studied in this thesis is the right of public access as a legal institution. In that connection, several questions which are different from each other are raised. The thesis focuses to a great extent on the interaction between questions of a practical-legal nature and those whose character is more connected to legal theory. The point of departure of the discussion in the thesis is that some of the legal norms that are incorporated in the institution of the right of public access are customary law. Thus, the concept customary law is particularly considered, and the question of in what way the customary law can be filled with content raises special interest. A hypothesis is put forward in the thesis, which is that the right of public access constitutes part of those regulations whose purpose is that land should be used appropriately - seen from the societal perspective that land is a limited natural resource which should be used expediently, for the husbanding of resources. What is advocated in this thesis, is that in both the jurisprudential discussion about the right of public access and in the argumentation that is conducted in the practical legal application, the three subjects, the Actual User, the Canalizer and the Actual User in the Collective and their different use of the land, are separated. Further, it is advocated that the discussion as to which activities are allowed by the right of public access should be based on a consciousness that the activities can concern “everyday use” or “recreation” and that, depending on whether the activities are considered to concern the one or the other, different conclusions regarding the permissibility of the activities will be drawn. Furthermore, it is shown in the thesis that in conflicts between different means of using land, the courts seem to presume that all land is covered by the right of public access - a presumption that does not hold if the land is a part of somebody’s zone of home privacy, is needed for certain business or constitute biologically sensitive land. / I denna avhandling studeras allemansrätten som rättsinstitut. Därvid aktualiseras flera sinsemellan olikartade frågeställningar. Avhandlingen fokuserar i stor utsträckning på samspelet mellan frågor av praktisk-juridiskt slag och sådana av mer rättsteoretiskt slag. Diskussionen i avhandlingen utgår från att vissa av de i institutet allemansrätten ingående rättsliga normerna är sedvanerätt. Därför diskuteras sedvanerättsbegreppet särskilt, varvid frågan hur sedvanerätt kan fyllas med ett innehåll väcker särskilt intresse. I avhandlingen uppställs en hypotes om att allemansrätten är en del av en reglering syftande till lämplig markanvändning - sett ur den samhälleliga synvinkeln att mark är en begränsad naturresurs som bör nyttjas ändamålsenligt, för hushållning med resurser. I avhandlingen förespråkas att man i såväl den rättsvetenskapliga diskussionen om allemansrätten, som i den argumentation som förs i den praktiska rättstillämpningen, särskiljer de tre subjekten utövaren, kanalisatören och utövaren i kollektivet och deras skilda nyttjande. Vidare förespråkas att diskussionen, om vilka aktiviteter som är allemansrättsligt tillåtna, sker utifrån en medvetenhet om att aktiviteterna kan avse ”vardagsnytta” eller ”rekreation” och att, beroende av om aktiviteterna antas avse det ena eller det andra, olika slutsatser angående aktiviteternas tillåtlighet kommer att dras. Därtill visas i avhandlingen att domstolen, i konflikter mellan olika sätt att nyttja marken, tycks presumera att all mark är allemansrättsligt tillgänglig - en presumtion som bryts om marken ingår i någons hemfridszon, behövs för vissa näringar eller utgör biologiskt känslig mark.

Syftet med denna enkätstudie är att undersöka vilka kunskaper om allemansrätten elever i mellanstadiet besitter. Studien undersöker även vilka faktorer som kan påverka kunskapen om allemansrätten och hur inställningen till naturen påverkar kunskapen. I studien har 206 elever på 7 skolor deltagit. Skolorna är från olika områden i en region i södra Sverige och har grupperats i fyra grupper: storstadsskolor, förortsskola, kommundelsskolor och landsbygdsskolor. Resultatet visar på att elever anser att det är roligt att vara ute i naturen. De anser att natur är skogar, sjöar, ängar och hagar. Elevernas bild av vad natur är överensstämmer med tidigare forskning. De utövade oftast någon av följande aktiviteter bada, cykla jogga/springa eller gå promenader. Eleverna visade goda kunskaper om allemansrätten, de delar som de hade mindre kunskap om är fiskeregler i Sveriges 5 största sjöar och nyttjande av annans brygga. Det visade sig även att landsbygdsskolorna hade en aning bättre kunskap om allemansrätten än eleverna på resterande skolor. / The aim with this survey study is to investigate what knowledge 11-12-year olds have regarding the Swedish right of public access. The study also investigates what can affect the student’s knowledge of the right to public access and if their interest in nature affect their knowledge. 206 students participated in this study from 7 different schools, all of them are from the southern parts of Sweden. The schools are from different areas of the region represented by big city schools, a suburban school, schools close to a big city and countryside schools. The results show that the pupils enjoy spending time in nature. Nature according to the pupils are forests, lakes and fields. The pupils like to bicycle, hiking and jogging. The pupils had good knowledge of the Swedish right to public access, the parts that the students had least knowledge was about the fishing rights in Sweden’s five largest lakes and if you can use somebody else’s bridge.  The results also show that pupils from the countryside schools have some more knowledge of the Swedish right of public access than pupils from the other schools.

Även om allemansrätten är grundlagsskyddad genom regeringsformen är dess innehåll inte definierat i lag, upprätthållandet baseras istället primärt på sedvana. En av frågorna det inte finns något tydligt svar på är om, och i sådana fall till vilken grad ett skidspår kan utsläcka allemansrätten när spårhållare begränsar tillgången till allemansrättslig mark genom en spåravgift. Nya samhällstrender och de senaste årens allt kortare vintrar, med högre temperaturer och mindre snö, har tvingat vissa spårhållare att ta betalt för att täcka ökade kostnader för konstsnö, skötsel och underhåll. Då det handlar om mark som täcker större områden involverar avgiften mark som i grunden är menad att vara allemansrättsligt tillgänglig. Studiens syfte är att undersöka: den juridiska definitionen av ”anläggning” och under vilka omständigheter en anläggning uppstår som kan begränsa tillgängligheten till mark som är till för allmänheten, och om en spårhållare, genom att erbjuda spårunderhåll, på rättsliga grunder kan kräva betalt för marken som från början varit menad för allmänheten. Samt hur en avgift påverkar möjligheten att nå Sveriges friluftspolitiska mål, att allemansrätten ska värnas och att naturen ska vara tillgänglig för alla. Den (sparsamma) lagstiftningen, sedvanerätt och rättsliga avgöranden studerades med hjälp av en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer varvades med genomgång av material såsom lagtext, propositioner, förarbeten, myndighetsrapporter och organisationshandlingar. Studiens resultat visade att tolkningen av begreppet anläggning och huruvida en tvingande avgift är legitim varierar och att eventuella förändringar i allemansrätten bör sättas i ett större sammanhang. Förvaltningsdomstolarna tar flera faktorer i beaktning när en avvägning ska göras mellan allemansrätten och möjligheten att ta ut en avgift. Såsom anläggningens fysiska avgränsning, grad av underhåll och nedlagda kostnader. Allemansrätten har breda gråzoner och är i ett rättsligt avseende så pass tunt beskriven att det är svårt att utifrån lagstiftningen definiera vad en anläggning är. Fler studier behövs på området och situationen för ett berättigat avgiftsuttag verkar osäker till dess att det finns en mer precis rättslig definition av vad en anläggning är. / Although granted by the Swedish constitution, the right of public access is not well-defined by the law and its enforcement has therefore been based primarily on customary law. One of the questions that remains to be answered is if, and if so to what extent, the competing right of charging a fee for a facility, can be used by ski-track suppliers to limit the right of public access on public areas. The effects of climate change and new behaviors have forced some ski-track suppliers to charge an “access and use” fee in order to cover their costs of providing artificial snow and the resulting maintenance. Due to the large area covered the access and use fee involves land belonging to the public. This study aims to explore: the legal concept of a “facility” and under what circumstances the owner of a facility can limit public access to a land property, if a ski-track supplier, by providing track maintenance, can claim to be a facility owner with sufficient legal grounds for limiting public access to it, and how fees for nature-based activities affect political goals. The methods used are interpretation of the (sparse) legislation, customary law and legal precedence through case law. Semi-structured interviews and interpretation of legal texts, government bills, preambles, authorities’ reports and organizations’ reports.  The results show that: there are different ways of understanding the concept of a “facility” and thus if a compulsory fee is legal, and  that when decisions are made to change the right of public access, their effects must be considered in a wider context. The examination shows that the Administrative Courts are looking at several variables when weighing the right of public access against the right to charge a fee for a facility, such as its physical boundary, its costs and maintenance. The right of public access contains grey areas and is too vaguely described in the law in order to give a precise definition of what a facility is. Follow-up studies are required, and the situation seems to be uncertain until there is a legal definition of the concept of “facility”.

Allemansrätten finns idag inskriven i Grundlagen och nämns även i Miljöbalken utan att definieras. Lagtexten ger inte någon förklaring till vad allemansrätten konkret betyder och vad den omfattar utöver att alla måste visa hänsyn och varsamhet. Lagen kan bara ge någon form av avgränsning om andra lagar tolkas motsatsvis men att så ska ske är i sådana fall ett antagande. Det vore dessutom märkligt om en grundlag alltid är relativ till alla andra lagar som förment ska vara underställda denna. Allemansrättsliga konflikter är ovanliga, förmodligen för att den baseras på sedvänja och samförstånd men med ett ökat kommersiellt nyttjande av naturen i form av t.ex. bärplockning och turistindustri på andras mark samt förändring av folks attityd så är det inte långsökt att tänka sig att dessa konflikter kan bli alltmer vanliga i framtiden. Det är därför viktigt att veta vilka rättigheter och skyldigheter som allemansrätten egentligen ger, utöver diffusa riktlinjer som personer i allmänhet antas respektera.  Då det inte går att finna dessa i lagen så vänder sig det här arbetet till nästa steg i rättsordningen; domstolarna som ska utgå ifrån lagen för att lösa juridiska konflikter. Sju rättsfall har analyserats med syfte att utröna de resonemang som rättstolkaren för och hur de bedömer allemansrättens omfattning i respektive fall. Detta för att kunna jämföra konflikternas utfall och se om domstolarnas hantering av tidigare fall kan tydliggöra någonting avseende allemansrättens utsträckning och begränsningar.  Resultatet visar att det finns stora skillnader mellan hur olika domstolar bedömer saken, både inom samma rättsfall men också mellan dessa. Det förekommer rena motsägelser och det kan inte sägas att domstolarna är konsekventa i sin tillämpning av allemansrätten. Några principer förekommer i flera av domsluten såsom en icke-specificerad toleransgräns för skada och olägenhet, att ett kommersiellt nyttjande av allemansrätten är tillåten samt att det finns en möjlighet för fastighetsägare att delvis hindra allmänheten från områden som egentligen är allemansrättsligt tillgängliga givet vissa förutsättningar. Det är dock tveksamt hur mycket de här, av flera domstolar tillämpade reglerna är värda då det inte finns någon skyldighet för en framtida rättstolkare att ta hänsyn till dessa. Domstolarna har generellt en för långtgående tolkning avseende vilka rättigheter som allmänheten har vilket resulterar i att markägaren måste göra stora eftergifter. Arbetet finner att det är nödvändigt att allemansrätten avgränsningar lagstadgas efter en nogrann utredning som tar framtidens förhållanden i beaktande. / The Right of Public Access is today a part of the Swedish constitutional law and is also mentioned in the Environmental Code without being defined. The law does not give any clear explanation as to what the Right of Public Access really means and what it encompasses apart from the general obligation to show consideration and caution. The law can only provide some form of demarcation if other laws are interpreted to the contrary, but that this should be done is in any case an assumption. It would also be strange if a Constitutional law is always relative to all other laws that are supposed to be subordinate to it.  Conflicts regarding the Right of Public Access are unusual, probably because it is based on custom and consensus, but with an increased commercial use of nature in the form of for example berry picking and the arranging of tourist activities on other peoples land as well as a change in general attitudes, it is not far-fetched to imagine that these conflict can become increasingly common in the future. It is important to know what rights and obligations the Right of Public Access actually provides, in addition to vague guidelines that people are assumed to follow. Since it is not possible to find this in the law, this thesis turns to the next step in the legal system; the courts, which would usually proceed from the law to resolve legal conflicts. Seven legal cases have been analysed with the aim of finding out the reasoning used by the courts and how they assess the extent of the Right of Public Access in each case. The purpose is to be able to compare the outcomes of the conflicts to see if the courts´ handling of previous cases can clarify anything regarding the extent and limitations of the Right of Public Access. The results show that there are large differences between how different courts assess the matter, both within the same legal case but also between them. There are sheer contradictions and it cannot be said that the courts are consistent in their application of the Right of Public Access. Some principles appear in several of the verdicts, such as an unspecified tolerance limit for damage and inconvenience, that a commercial use of the Right of Public Access is permitted and that there is an oppurtunity for property owners to partially prevent the public from areas that are technically accessible by the Right of Public Access given certain conditions. However, it is doubtful how much these rules, applied by several courts, are worth as there is no obligation for a future legal interpreter to take them into account. The courts generally have a too far-reaching interpretation regarding what rights the public has, which results in the landowner having to make major concessions. The work finds that it is necessary that the demarcations of the Right of Public Access be legislated after a careful investigation that takes the changing conditions of the future into account.

Under senare tid har allt fler företag börjat utöva verksamhet där mark nyttjas för olika aktiviteter med stöd av allemansrätten. HD har bedömt att sådant nyttjande; kanalisering, är tillåtet med stöd av allemansrätten, men uttalade i NJA 1996 s. 495 (”Forsränningsmålet”) samtidigt att nyttjandet bara är tillåtet så länge marken inte skadas. Eftersom skadeståndsfrågan aldrig har prövats i samband med allemansrätten har föremålet för denna uppsats varit att utreda möjligheterna att utfå ersättning för skador via allmänna skadeståndsrättsliga regler, skadestånds- och avhjälpandeansvaret i miljöbalken samt för intrång i äganderätten via expropriationslagen och möjligheten att få ersättning ur en försäkring. Expropriationsalternativet kan inte användas idag, eftersom marknyttjande med stöd av allemansrätten är ett icke ersättningsgillt intrång i äganderätten. Möjligheterna till att betrakta en skada på marken som en sakskada är stora. Det finns emellertid omständigheter som skapar komplikationer för båda skadeståndsansvarsformerna. En allmän skadeståndstalan kräver att culpa hos skadevållaren kan bevisas, vilket kan vara svårt när många människor vistas på en plats samtidigt. Kanalisatören kan betraktas som culpös enligt principerna om kumulativ eller anonym culpa, enligt vilka en principal blir ansvarig, trots att de individer han ansvarar för inte, var och en för sig, varit culpösa. Det miljörättsliga skadeståndsansvaret bygger på ersättning för störningar som inte är orts- eller allmänvanliga. När det gäller allemansrättsligt nyttjande torde många störningar betraktas som just orts- eller allmänvanliga. Avhjälpandeansvaret i miljöbalken bygger på ersättning för miljöfarlig verksamhet, och det är tveksamt om det kan tillämpas på kanalisatörens verksamhet. Expropriationsersättning på grund av allemansrättsligt nyttjande tillerkänns inte markägaren enligt gällande rätt, vilket kan tyckas märkligt eftersom många nyttjandeformer som påminner om allemansrätten, t.ex. servitut, medför sådan ersättningsrätt. Det finns vissa möjligheter att ersätta markskador ur försäkringar. Dock är de flesta skador följden av invasionsproblematik, som är mycket svårt försäkra. Samtliga ersättningsformer har visat sig otillräckliga för att ersätta skador som är estetiska och ideella, eftersom sådana skador inte kan beräknas i pengar. Beroende på hur marknyttjande med stöd av allemansrätten betraktas har man olika åsikt om i vad mån kanalisatören borde ersätta markägaren för skador på marken. Om nyttjandet uppfattas som någonting som finns vid sidan av markäganderätten är endast konkreta skador ersättningsgilla. Om man anser att nyttjandet är ett intrång i äganderätten och en förmögenhetsöverföring från markägaren till kanalisatören bör emellertid redan rätten att nyttja marken föranleda ersättning. Den ersättningsform som bäst tillgodoser markägarens intresse av att få skador på marken åtgärdade och få ersättning för ekonomisk förlust är avhjälpandeansvaret. Endast det ansvaret reparerar till fullo skador på miljön. Det krävs emellertid ett domstolsavgörande för att slutligen klargöra avhjälpandeansvarets tillämplighet. / Recently, more and more companies have come to exercise activities under the right of public access on land that belongs to whomever. The High Court has assessed that such use of land; channeling, is permitted, but in NJA 1996 s. 495 (“The Rafting Case”) also announced that this use is only allowed as long as the land remains unharmed. Since the question of damages in the context of the right of public access has not yet been treated in jurisprudence, the object of this thesis has been to investigate the possibilities to obtain restitution for damages via tort law, liability under the environment act as well as for proprietary intrusions under the expropriation act and restitution via insurance. Expropriation, however, cannot currently be made use of, since the right of public access is an intrusion which does not entail restitution. There are extensive possibilities for considering damage to the land as damage to property. However, there are ramifications for both the legal options for damages: the tort law and the environmental act. The tort law requires tortuous behaviour from the tortfeasor to be established, which is difficult when several persons stay at one place simultaneously. The canalizer may be considered tortuous under the principle of vicarious liability and cumulative or anonymous tort. According to these principles, the canalizer is responsible for the actions of certain individuals, even though they have not, individually, been negligent. The environmental liability for damage is based on restitution for disturbances that are not common to the place nor to the general public. This fact is difficult to establish in the context of the right of public access. The remedial responsibility of the environmental act is constructed for operations that are harmful to the environment, which is why it is dubious whether the responsibility is applicable to the canalizer’s activities. Currently, compensation for expropriation cannot result of use of land under the right of public access. This is peculiar, since many usufructs reminiscent of the right of public access, i.e. the easement, result in such compensation. Some forms of damage to the land can be insured. Although, most damage in this context arise from invasion, a cause of damage which is nearly impossible to insure. All forms of restitution have proven insufficient for compensating damage that is esthetic or otherwise non-pecuniary. Depending on if the right of public access is regarded as proprietary intrusion or something that exists alongside the right to property, one comes to different conclusions about the extent of compensation for damage. In the former case, only substantial damage is compensable. In the latter case, even the right to use the land occasions compensation. The liability which best meets the needs of the proprietor: compensation and restoration of damage to his property, is the remedial responsibility of the environmental code. This responsibility alone fully restores harm to the environment. However, the applicability of the remedial responsibility needs to be established in jurisprudence.