I slutet av femtiotalet var det ingen som kunde tro att de tre icke-socialistiska partierna Centern, Folkpartiet och Högern skulle kunna enas om något politiskt program och än mindre samsas i en regering. Med tiden förstod partierna ett efter ett att det enbart var genom en borgerlig samverkan som de skulle kunna bryta Socialdemokraternas makthegemoni. Några händelser var av yttersta vikt för att borgerligheten skulle kunna enas. Centern gick från att vara ett resultatfokuserat stödparti åt Socialdemokraterna med annat fokus än bara böndernas, vilket ledde till en mer marknadsekonomisk orientering. Folkpartiet däremot behöll sin profil och arbetade i många år för ett närmande till Centern, vilket var källan till både glädje och sorg för partiet. Högern å sin tur, som präglades av starka interna stridigheter, reformerades till ett modernare parti under sextiotalet men det var först under Bohman som partiet enades och därmed blev ett mer trovärdigt regeringsparti. Högern, sedermera Moderaterna, var det parti som under flera år arbetade hårdast för att borgerligheten skulle samla sig i ett gemensamt regeringsalternativ, emedan framförallt Centern under en lång period höll emot. Utöver partiernas egna utveckling kan också nämnas socialdemokratins radikalisering som en en för borgerligheten sammansvetsande faktor. Detta tillsammans med samhällsförändringarna gjorde att sextiotalets förarbete resulterade i en borgerlig regering 1976.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:uu-309628 |
| Date | January 2016 |
| Creators | Widell, Anthony |
| Publisher | Uppsala universitet, Statsvetenskapliga institutionen |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0021 seconds