Studien är utförd på en stor mellanstadieskola i mellersta delarna av Sverige. Skolan arbetar med ett projekt där handuppräckningen tagits bort från undervisningen och ersatts med andra metoder/strategier och jag har valt att designa studien utifrån det projektet. Fokus med studien är att undersöka elevers deltagande utifrån lärares alternativa, didaktiska strategier för att fördela ordet i klassrummet. Syftet är att se vilka metoder/strategier lärarna använder sig av och att studera hur dessa metoder påverkar elevers deltagande. Detta gäller främst utifrån hur passiva, lågpresterande elevers deltagande påverkas. Frågeställningarna är: Vilka olika strategier använder lärarna för att fördela ordet i klassrummet? Hur har elevernas deltagande utifrån sina uppfattningar förändrats av de nya didaktiska strategierna? Uppsatsen stödjer sig på situerat lärande som teori. Inom situerat lärande är deltagande och delaktighet betydande faktorer för att nå lärande. Det handlar om att bli identifierad och att identifiera sig som en i gruppen. Motivationen till att delta mer fullständigt i en praktik kan vara ett kraftfullt incitament för lärande (Wenger, 1998). Jag använder mig av kvalitativa intervjuer med öppna frågor där respondenterna får berätta om projektet med att ta bort den traditionella handuppräckningen från undervisningen. Jag intervjuar både lärare och elever. Resultatet visar att lärarna använder sig av fem alternativa metoder istället för handuppräckningen: Glasspinnar, muggar, whiteboard-tavlor (skrivplattor), kahoot (ett nätspel med flera svarsalternativ) och exit-biljetter. Det finns en röd tråd i hur lärarna tolkar de olika metoderna och hur de använder dem. Det går endast att utläsa vissa skillnader mellan dem i det pedagogiska utförandet av glasspinnemetoden. Resultatet visar även att elevernas deltagande ökat. Alla de passiva eleverna förutom en har lämnat en roll i periferin till att närma sig gruppens centrum något eller till att befinna sig i centrum. Att befinna sig i periferin innebär att individerna inte innehar ett ”fullt” lärande men utifrån att dessa elever tar en större plats möjliggörs enligt Lave och Wenger (1991) och Wenger (1998)ett stärkande av deras identitet och genom detta kan de nå ett lärande på en högre nivå. Genom att närma sig gruppens centrum ökar även möjligheterna för dessa elever att få ett bättre socialt samspel med övriga elever (a.a., 1991 och 1998).
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:liu-151292 |
| Date | January 2018 |
| Creators | Olofsson, Marcus |
| Publisher | Linköpings universitet, Institutionen för beteendevetenskap och lärande |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0021 seconds