Den svenska Försvarsmakten har under de senaste 100 åren varit stadd i ständig förändring. Dess styrka, organisation och uppgifter har ändrats i takt med rådande politiska villkor och säkerhetspolitiska förutsättningar. Denna anpassningspolitik, som tidigare benämndes elasticitetsprincipen, är en uttalad politisk viljeinriktning syftande till att balansera de ekonomiska anslagen till försvaret med övriga viktiga samhällsområden. Som utgångspunkt för anpassningspolitiken anges, nu som då, säkerhetspolitiska argument. Det är det rådande omvärldsläget som avgör om försvaret måste tillväxa eller kan reduceras, heter det från beslutsfattarna.I denna uppsats görs en jämförelse mellan försvarsbesluten 1936 och 2000. Med en kvalitativ metod som grund, studeras de bägge besluten utifrån ett policyprocessperspektiv. Tonvikten läggs på själva policyutformningsfasen, d.v.s. hur besluten växer fram och formuleras. Uppsatsen visar att det är andra frågor än de rent säkerhetspolitiska som avgör omfattningen, och därmed realismen, i den svenska anpassningspolitiken. Ekonomiska förutsättningar, budgetmässiga aspekter samt sociala och kulturella ambitioner, har påverkat utformningen och omfattningen av Försvarsmaktens utveckling. Behovet av folkligt stöd för den förda politiken samt den uttalade viljan till politiskt samförstånd är också genomgående teman. / During the latest century, the Swedish armed forces have been in a state of constant development and change. Its organisation, strength and overall tasks changed in line with the, at that time, actual conditions for domestic and security policy. This so-called policy of adaptability, earlier named the principle of resilience, was and still is an explicit political intention aiming to balance the economical appropriations between the armed forces and other important public functions.Today, as well as in the past, security policy is marked as a cornerstone for the policy of adaptability. It is the international political and security environment that should be the determined reason for growth or reduction of the armed forces.This essay compares the parliamentary defence resolutions from 1936 and 2000. With a qualitative method as basis, the two resolutions are examined from a policy process point of view. The emphasis is on the so-called working phase, in which the resolutions progresses and finally formulates. The essay points out, that it is a fact that other reasons than strict national security policy shape the dimensions of the national defence, and therefore also the credibility, of the policy of adaptability. Economical, social and cultural aspects have influenced the form and size of the development of the armed forces. The need for public support and the political will to reach consensus in these matters is also significant. / Avdelning: ALB - Slutet Mag 3 C-upps.Hylla: Upps. ChP 99-01
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:fhs-1917 |
| Date | January 2001 |
| Creators | Glimvall, Peter |
| Publisher | Försvarshögskolan |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.1361 seconds