Uppsatsen syftar till att utreda två skatterättsliga frågor som uppkommit i samband med ett avvisat avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen avseende terminsavtal i ett incitamentsprogram. Frågorna är om terminer och terminsavtal utgör värdepapper och om eventuella förfoganderättsinskränkningar i dessa avtal har betydelse för förmånsbeskattningen. Utgångspunkten i uppsatsen är beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen som avvisades och det därtill hörande förhandsbeskedet från Skatterättsnämnden. Utifrån de diskussioner som förts i uppsatsen kan författaren konstatera att terminer och terminsavtal kan klassificeras som värdepapper. Begreppet värdepapper är inte definierat i lagtext men utifrån praxis och doktrin samt viss EU-lagstiftning kan det utläsas att terminsavtal uppfyller de krav som ställs på en klassificering som värdepapper. När det gäller beskattning av en förmån krävs det att den anställde förvärvar ett värdepapper, annars utgör rättigheten en personaloption. Författaren anser att då ett terminsavtal ingår i ett incitamentsprogram så representerar det ett ekonomiskt värde för den anställde som ska förmånsbeskattas. Inom incitamentsprogrammen kan det finnas villkor och förfoganderättsinskränkningar. Dock har Högsta förvaltningsdomstolen i ett flertal fall kommit fram till att sådana begränsningar i den rättighet som förvärvas inte påverkar värdepappersstatusen hos rättigheten. Enligt ett av förarbetena så syftar värdepappersregeln till att förmånsbeskattning ska ske oavsett hur villkoren är utformade. Det som har framkommit i framställningen medför att författaren anser att det är märkligt att Högsta förvaltningsdomstolen inte tog beslut i frågan om förmånsbeskattning av terminsavtal. En konsekvens är att det kan leda till framtida problem med tillämpningen av värdepappersregeln i samband med terminsavtal. / The aim of this thesis is to examine two taxation questions that arise from the judgement by the Supreme Administrative Court regarding futures contracts in employee incentive plans. The questions concerns whether futures are to be classified as securities and if any restraint in the right of disposition might have an impact on the fringe benefits taxation according to chapter 10 section 11 of the Swedish Income Tax Act. As a result of the discussions in the thesis the author comes to the conclusion that futures might be classified as securities. The terminology regarding securities is not defined in the Swedish Income Tax Act but case-law and literature and also directives from the European Union stipulate demands that futures fulfil. According to the Swedish legislation it is crucial that the employee acquire a security in order for the fringe benefits taxation to apply. The author is of the opinion that when futures are a part of an employee incentive plan then they represent an economic value, which should be taxed as a benefit. The employee incentives plan could be restrained in the right of disposition. However the Supreme Administrative Court has in multiple cases found that it does not affect the classification of a security. The preparatory work shows that the purpose of chapter 10 section 11 in the Swedish Income Tax Act is to tax all benefits regardless of the restraints connected to them. Based on the findings in the thesis the author is of the opinion that the decision by the Supreme Administrative Court regarding the fringe benefits taxation of futures is strange. This is because the decision might cause problem in the future interpretation of chapter 10 section 11 in the Swedish Income Tax Act.
Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:hj-23986 |
Date | January 2014 |
Creators | Klauser, Louise |
Publisher | Internationella Handelshögskolan, Högskolan i Jönköping, IHH, Rättsvetenskap |
Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
Language | Swedish |
Detected Language | Swedish |
Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
Format | application/pdf |
Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0027 seconds