I uppsatsen utreds beskattningstidpunkten enligt den så kallade värdepappersregeln i 10 kap. 11 § IL när en anställd på förmånliga villkor förvärvar teckningsoptioner eller köpoptioner från sin arbetsgivare. Framställningen inriktas på dels frågan om vad som utgör ett värdepapper i skatterättslig mening, dels när ett sådant värdepapper ska anses förvärvat. Framförallt diskuteras, utifrån praxis från Högsta förvaltningsdomstolen och Skatterättsnämnden, under vilka förutsättningar förfoganderättsinskränkningar medför att en option tappar sin värdepappersstatus eller inte anses förvärvad. Det konstateras att HFD konsekvent utgår från civilrättens värdepappers- och förvärvsbegrepp, och att det således inte finns någon särskild skatterättslig definition av dessa begrepp. Avseende värdepappersbegreppet utmynnar analysen i att praxis ger en relativt god bild av vad som utgör ett värdepapper i den mening som avses i 10 kap. 11 § IL, men att rättsläget i flera avseenden är osäkert, särskilt avseende köpoptioner. Mer osäkerhet råder i fråga om när en option ska anses förvärvad, då praxis framförallt berört andra typer av instrument och civilrätten inte ger någon tydlig ledning.

Den som inom ramen för ett optionsbaserat incitamentsprogram gjort ett förmånligt förvärv av optioner ska enligt huvudregeln förmånsbeskattas härför. Optionens skatterättsliga karaktär bedöms vid förvärvstidpunkten och det som civilrättsligt utgör en teckningsoption, en köpoption eller en syntetisk option kommer vid den skatterättsliga bedömningen att betraktas som ett värdepapper, en personaloption, en kvalificerad personaloption eller en allmän löneförmån. Den skatterättsliga klassificeringen styrs av de villkor som optionen förenats med vid förvärvet. Villkorsändringar som sker efter förvärvstidpunkten kan få skattemässiga återverkningar som att optionen omklassificeras eller betraktas som avyttrad. I uppsatsen behandlas gränsdragningen mellan de olika skatterättsliga förmånsformerna i syfte att undersöka vilka bedömningskriterier som vid förvärvet kan anses gälla för indelning i respektive kategori. Den slutsats som härvid dras är att samtliga de civilrättsliga optionsformerna som utgångspunkt utgör värdepapper, men att olika slags förfoganderättsliga inskränkningar i instrumentet kan medföra att det i stället klassificeras som en personaloption eller en allmän löneförmån.  Därefter undersöks vilka skattemässiga konsekvenser som kan följa av att villkoren för optionen ändras efter förvärvstidpunkten. Slutsatsen är att det beror dels på hur optionen klassificerats vid den initiala bedömningen, dels på hur villkorsändringarna träffar. En option som vid förvärvet har klassificerats som ett värdepapper kommer att betraktas som avyttrad om villkorsändringarna påverkar optionens grundläggande beståndsdelar, dvs. dess löptid eller dess lösenpris. En option som vid förvärvet har klassificerats som en personaloption genomgår ett karaktärsbyte och blir ett värdepapper om villkorsändringarna innebär att optionen vid det initiala förvärvet inte hade betraktats som en personaloption. Vad beträffar kvalificerade personaloptioner framhålls, med hänvisning bl.a. till optionens lagstadgade intjänandetid och längsta löptid, att vissa villkorsändringar kan medföra att den inte kan betraktas som kvalificerad samt att tidpunkten för villkorsändringarna bör vara av betydelse för bedömningen.

I denna framställning görs en kritisk granskning och analys av samspelet mellan regelverken för beskattning av incitamentsprogram och beskattning av ägare till fåmansföretag. Framställningen ämnar precisera hur olika rättigheter som följer av incitamentsprogram ska klassificeras skatterättsligt, när beskattningstidpunkten inträder och slutligen hur beskattningen påverkas av att programmet införs i ett fåmansföretag. Programmen utlöser enligt gällande rätt skatt i inkomstslagen tjänst och kapital. När en programdeltagare erhåller en rättighet utan att betala marknadsmässig ersättning uppstår en förmån. Denna ska, om rättigheten inte följer av en kvalificerad personaloption, alltid beskattas i inkomstslaget tjänst. Vad som blir centralt för beskattningen av incitamentsprogram är när beskattningstidpunkten för rättigheten infaller, vilket avgörs av hur rättigheten skatterättsligt klassificeras. Möjliga klassificeringar är: värdepapper, personaloption eller inget av dessa. I regel strävar både utfärdare och deltagare av incitamentsprogram efter en så tidig beskattningstidpunkt som möjligt. Ju tidigare förmånsbeskattning, desto mindre andel av rättighetens framtida värdeuppgång kommer beskattas i inkomstslaget tjänst och vara föremål för sociala avgifter. Införs programmet i ett fåmansföretag måste emellertid också det s.k. 3:12-regelverket beaktas. Om programdeltagaren är verksam i betydande omfattning kommer denne träffas av klyvningsreglerna i 3:12-regelverket och i stort sett all värdeuppgång kommer då beskattas i inkomstslaget tjänst – oavsett när den ovan nämnda beskattningstiden infaller. Framställningen pekar på att merparten av de som erbjuds att delta i incitaments-program i ett fåmansföretag kommer att träffas av klyvningsreglerna i 3:12-regelverket. Effekten blir då, oavsett skatterättslig kvalificering av incitamentsprogrammet, att beskattningen av programdeltagare i fåmansföretag förfelas på grund av 3:12-reglerna. Dagens rättsläge innebär att fåmansföretagens incitamentsverktygslåda är kraftigt begränsad. För att säkerställa konkurrenskraften för innovativa och entreprenöriella bolag med begränsad tillgång till kapital för löner till nyckelkompetens, måste dessa företag ges tillgång till hela arsenalen i incitamentsverktygslådan.

Uppsatsen syftar till att utreda två skatterättsliga frågor som uppkommit i samband med ett avvisat avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen avseende terminsavtal i ett incitamentsprogram. Frågorna är om terminer och terminsavtal utgör värdepapper och om eventuella förfoganderättsinskränkningar i dessa avtal har betydelse för förmånsbeskattningen. Utgångspunkten i uppsatsen är beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen som avvisades och det därtill hörande förhandsbeskedet från Skatterättsnämnden. Utifrån de diskussioner som förts i uppsatsen kan författaren konstatera att terminer och terminsavtal kan klassificeras som värdepapper. Begreppet värdepapper är inte definierat i lagtext men utifrån praxis och doktrin samt viss EU-lagstiftning kan det utläsas att terminsavtal uppfyller de krav som ställs på en klassificering som värdepapper. När det gäller beskattning av en förmån krävs det att den anställde förvärvar ett värdepapper, annars utgör rättigheten en personaloption. Författaren anser att då ett terminsavtal ingår i ett incitamentsprogram så representerar det ett ekonomiskt värde för den anställde som ska förmånsbeskattas. Inom incitamentsprogrammen kan det finnas villkor och förfoganderättsinskränkningar. Dock har Högsta förvaltningsdomstolen i ett flertal fall kommit fram till att sådana begränsningar i den rättighet som förvärvas inte påverkar värdepappersstatusen hos rättigheten. Enligt ett av förarbetena så syftar värdepappersregeln till att förmånsbeskattning ska ske oavsett hur villkoren är utformade. Det som har framkommit i framställningen medför att författaren anser att det är märkligt att Högsta förvaltningsdomstolen inte tog beslut i frågan om förmånsbeskattning av terminsavtal. En konsekvens är att det kan leda till framtida problem med tillämpningen av värdepappersregeln i samband med terminsavtal. / The aim of this thesis is to examine two taxation questions that arise from the judgement by the Supreme Administrative Court regarding futures contracts in employee incentive plans. The questions concerns whether futures are to be classified as securities and if any restraint in the right of disposition might have an impact on the fringe benefits taxation according to chapter 10 section 11 of the Swedish Income Tax Act. As a result of the discussions in the thesis the author comes to the conclusion that futures might be classified as securities. The terminology regarding securities is not defined in the Swedish Income Tax Act but case-law and literature and also directives from the European Union stipulate demands that futures fulfil. According to the Swedish legislation it is crucial that the employee acquire a security in order for the fringe benefits taxation to apply. The author is of the opinion that when futures are a part of an employee incentive plan then they represent an economic value, which should be taxed as a benefit. The employee incentives plan could be restrained in the right of disposition. However the Supreme Administrative Court has in multiple cases found that it does not affect the classification of a security. The preparatory work shows that the purpose of chapter 10 section 11 in the Swedish Income Tax Act is to tax all benefits regardless of the restraints connected to them.  Based on the findings in the thesis the author is of the opinion that the decision by the Supreme Administrative Court regarding the fringe benefits taxation of futures is strange. This is because the decision might cause problem in the future interpretation of chapter 10 section 11 in the Swedish Income Tax Act.