I denna framställning görs en kritisk granskning och analys av samspelet mellan regelverken för beskattning av incitamentsprogram och beskattning av ägare till fåmansföretag. Framställningen ämnar precisera hur olika rättigheter som följer av incitamentsprogram ska klassificeras skatterättsligt, när beskattningstidpunkten inträder och slutligen hur beskattningen påverkas av att programmet införs i ett fåmansföretag. Programmen utlöser enligt gällande rätt skatt i inkomstslagen tjänst och kapital. När en programdeltagare erhåller en rättighet utan att betala marknadsmässig ersättning uppstår en förmån. Denna ska, om rättigheten inte följer av en kvalificerad personaloption, alltid beskattas i inkomstslaget tjänst. Vad som blir centralt för beskattningen av incitamentsprogram är när beskattningstidpunkten för rättigheten infaller, vilket avgörs av hur rättigheten skatterättsligt klassificeras. Möjliga klassificeringar är: värdepapper, personaloption eller inget av dessa. I regel strävar både utfärdare och deltagare av incitamentsprogram efter en så tidig beskattningstidpunkt som möjligt. Ju tidigare förmånsbeskattning, desto mindre andel av rättighetens framtida värdeuppgång kommer beskattas i inkomstslaget tjänst och vara föremål för sociala avgifter. Införs programmet i ett fåmansföretag måste emellertid också det s.k. 3:12-regelverket beaktas. Om programdeltagaren är verksam i betydande omfattning kommer denne träffas av klyvningsreglerna i 3:12-regelverket och i stort sett all värdeuppgång kommer då beskattas i inkomstslaget tjänst – oavsett när den ovan nämnda beskattningstiden infaller. Framställningen pekar på att merparten av de som erbjuds att delta i incitaments-program i ett fåmansföretag kommer att träffas av klyvningsreglerna i 3:12-regelverket. Effekten blir då, oavsett skatterättslig kvalificering av incitamentsprogrammet, att beskattningen av programdeltagare i fåmansföretag förfelas på grund av 3:12-reglerna. Dagens rättsläge innebär att fåmansföretagens incitamentsverktygslåda är kraftigt begränsad. För att säkerställa konkurrenskraften för innovativa och entreprenöriella bolag med begränsad tillgång till kapital för löner till nyckelkompetens, måste dessa företag ges tillgång till hela arsenalen i incitamentsverktygslådan.

Denna uppsats inriktar sig på rekvisitet verksam i betydande omfattning (verksamhetsrekvisitet) i relation till ”vanliga anställda” i personalägda fåmansföretag. Det framgår i förarbetena att verksamhetsrekvisitet anses vara uppfyllt när delägarens arbetsinsatser har stor betydelse för vinstgenereringen. Den avgörande faktorn här är om delägaren genom arbetsinsatser genererat intäkter till företaget. Arbetsinsatser av ”vanliga anställda”, dvs. anställda utan någon ledarbefattning eller utan kvalifikationer för företagets kärnverksamhet, anses i vanliga fall inte generera vinster till företaget. Det avgjordes dock några rättsfall där domstolen ansåg att ”vanliga anställda” var verksamma i betydande omfattning. Det är därför relevant att utreda om domstolens bedömningar i de här rättsfallen avviker från syftet bakom verksamhetsrekvisitet. Uppsatsens syfte är att utreda om domstolens bedömningar i rättspraxis som berör rekvisitet ”verksam i betydande omfattning” i relation till ”vanliga anställda” i personalägda företag avviker från lagstiftarens syfte bakom rekvisitet. Lagtexten ger ingen förklaring till hur verksamhetsrekvisitet ska tolkas. I uppsatsen läggs därför vikt vid analysen av förarbeten för att fastställa motivet till lagstiftningen. För att uppnå uppsatsens syfte görs därefter en jämförande analys av praxis med förarbetena. Författaren finner att domstolens bedömningar avviker från syftet bakom verksamhetsrekvisitet beträffande ”vanliga anställda” i personalägda företag. Uppsatsen visar att domstolen stegvis har slutat ta ställning till om arbetsinsatser av sådana anställda har någon betydelse för vinstgenereringen. Domstolen betraktar ”vanliga anställda” som aktivt verksamma utan att ge övertygande skäl till sitt avgörande. Det visas även att domstolens avgöranden påverkar framtida bedömningar i likartade mål. / This thesis focuses on the criterion significantly active in relation to ordinary employees in employee-owned private companies. Shareholders in close companies are considered to be significantly active when their undertakings are essential for the company’s profit. The decisive factor here is whether the shareholders contribute profits to the company. Ordinary employees usually are not concidered to generate profits to the company. Nevertheless, there have been several legal cases in which the Court stated that ordinary employees were significantly active. The question that arises is if the Court’s judgement in these cases deviates from what the legislator meant with the criterion “significantly active” concerning ordinary employees. The purpose of this thesis is to investigate whether the Courts’s judgement in the case law that concerns the criterion “significantly active” in relation to ordinary employees in employee-owned private companies deviates from what the legislator meant with this criterion. The law does not provide any guidance to how the criterion shoud be interpreted. The thesis is based therefore on the comparative analysis of the preparatory work with the relevant case law in order to answer the purpose of this thesis. The conclusion made in this thesis is that the Court’s judgement does deviate from what the legislator meant with the criterion “significantly active” concerning ordinary employees in employee-owned private companies. The analysis shows that the Court does not take into consideration whether such employees’ contribution is profitable to the company. The Court states that ordinary employees are significantly active without giving any convincing justification for its decision. Furthermore, the Court’s decisions affect future judgements in similar cases.