Allt förändras, och med det självklart även pedagogiken. På trettio år så har vi gått från en värld där det mesta av världens kunskap fanns lokaliserat hos ett bibliotek och i böcker, till ett där all information (och all desinformation) finns några knapptryck bort på internet. Detta ställer nya krav på vad en ska lära sig i skolan, där fokus gått från att lära sig fakta till att utvecklas som en människa: socialt och genom att lära sig att tänka själv. Trots det har våra pedagogiska rum inte utvecklats. Det är fortfarande samma fyrkantiga rum med bänkar på rad, en kateder där framme och ljus från den vänstra långsidan. Jag vill i det här projektet undersöka om detta sätt att tänka är rätt för undervisning som förs, eller om en kan göra rummet till ett verktyg för att utveckla barnens personligheter, där de får en chans att bestämma själv över sitt eget utrymme och sin egen tid. Det kräver en arkitektur som snarare är nyfiken och utforskande istället för fixerad och baserad på bestämda regler. Idag har många av våra skolor en provisorisk känsla, många får ta plats i antingen baracker eller i lokaler som inte är anpassade för verksamheten. Eller så är tomterna för små, vilket gör att utomhuspedagogik får ta plats i närliggande parker eller skogar. Samtliga kompromisser som inte gör någon glad. Solvallatomten efterliknar dagens förutsättningar på så sätt att den är liten i förhållande till program, vilket gör att man antingen får outsourca utomhuspedagogik, eller bygga på höjden. Min skola följer det senare, vilket främjar rörelse och interaktion mellan åldrarna. De fyra våningsplanen gör att barnen kontinuerligt måste röra sig runt byggnaden vilket gör att spontana möten kan äga rum. / Everything changes, and so is pedagogy. In thirty years we have gone from a world where most of the information was found at a library, to a world where all information (and all desinformation) is seconds away on the internet. This sets new demands on what to learn in school, where focus has shifted from memorizing facts to evolving as a human being: socially and by learning to think by yourself. Despite all this our educational spaces remain unchanged. It’s still the same square rooms with benches on tidy rows, a lecturer in the front and light from the left side. In this project I wanted to examine if this is the right way to think for the education that takes place, or if one can construct the space as a tool for developing the children’s personality, where they have a option to decide for themselves about their space and their time. This demands an architecture that is curious and exploring rather than fixated and based on clear rules. Today many of our schools have a temporary feel. Many is situated in baracks or in spaces not adapted for school work. Or maybe the plot is too small, which forces the open air pedagogy to be situated in nearby parks or forests. Altogether compromises that makes no one happy. The plot in Solvalla is similar in that it is small in relation to the extensive program, which forces you to either outsource the open air pedagogy or build high. I’ve chosen the latter, which encourage mobility and social interaction between age groups. The four stories makes the kids constantly move around the building, which makes spontaneous encounters between age groups frequent.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kth-208361 |
| Date | January 2018 |
| Creators | Hermansson, Hampus |
| Publisher | KTH, Arkitektur |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0023 seconds