Aktieägaravtalet är ett välanvänt styrinstrument i bolag med en begränsad ägarskarasom ger aktieägare möjligheten att inbördes avtala om den interna maktbalansen ochägarstrukturen. Aktieägaravtalet används i många fall till att regleraöverlåtelseförbehåll i form av samtyckes-, förköps- och hembudsklasuler.När vi utreder de sakrättsliga verkningar ett aktieägaravtal kan få utgår vi ifrån attaktieägare B bryter mot ett avtalat förbehåll med aktieägare A genom att överlåtasina aktier till utomstående förvärvare C. Detta aktualiserar frågor om vilkarättigheter aktieägare A har till de aktier som är betingade med förbehåll. Att detdirekt skulle utlösa avtalsrättsliga sanktioner såsom om skadestånd och vite mellanaktieägarna, råder det inga tvivel om i svensk rätt. Om rätten till aktierna skulleprövas av domstol råder den allmänna uppfattningen i svensk rätt att förvärvarengjort ett giltigt förvärv och är den rättmätige ägaren till aktierna.Arvidsson och Sjöman är två författare inom området som fört en argumentation omatt giltigheten av aktieförvärv ska kunna bedömas i enlighet med allmänna avtalsochsakrättsliga principer, i likhet med t.ex. äganderätt till lös egendom och panträtt.Till stöd för sin argumentation använder de sig av ett par äldre HD avgöranden ochett växande stöd i doktrin, och menar att denna möjlighet resulterat i en allmängiltigprincip om begränsat sakrättsligt skydd i vissa fall.I vår uppsats utreder vi doktrinens syn på frågan om överlåtelseförbehåll ska ges ettsakrättsligt skydd och analyserar om ett skydd genom aktieägaravtal ansesnödvändigt.

Aktiers fria överlåtbarhet utgör en av de mest fundamentala principerna inom den svenska aktiebolagsrätten. Möjligheten att förvärva och överlåta aktier fritt fyller många viktiga funktioner, både för enskilda aktieägare och aktiemarknaden i stort. För bolag där aktieägarna kan likställas med ledningen i bolaget är den fria överlåtbarheten emellertid inte alltid önskvärd. Istället används i många fall överlåtelsebegränsningar i form av förbehåll för att förhindra oönskade aktieöverlåtelser. Införandet av sådana förbehåll i bolagsordningen avseende redan utgivna aktier, kräver det högsta majoritetskravet på bolagsstämman enligt ABL. Något som kräver samma majoritet är också ändringar av ett befintligt förbehåll som utgör en skärpning. Vilka ändringar som kan anses utgöra en skärpning är emellertid outrett – något som måste ha en negativ inverkan för dels aktieägare, dels Bolagsverket. Av denna framställning framkommer, med hjälp av statistik från Bolagsverket, att överlåtelseförbehåll är ett vanligt förekommande inslag i svenska aktiebolags bolagsordningar. Statistiken visar att över 60 % av alla aktiebolag använder överlåtelseförbehåll, varav 65 % av bolagen använder hembudsförbehållet ensamt, något som påvisar betydelsen av detta rättsliga institut. Statistiken torde vidare tala för den sannolikhet att ändringar av förbehåll som genomförs i många fall även kan komma att bedömas som en skärpning. När en sådan ändring görs är det vidare inte säkert att majoritetskravet på bolagsstämman uppfyllts, vilket kan leda till problem för bolaget ifråga. I uppsatsen görs, i anslutning till ett av Bolagsverkets ärenden avseende skärpning, en egen ingående analys om vilka potentiella ändringar som kan anses utgöra en skärpning i syfte att klargöra rättsläget. Resultatet av vad som kan anses utgöra en skärpning eller inte, visar sig dock kunna variera med hänsyn till frågan om vilket perspektiv som ska stå i centrum för bedömningen. Det kan, oaktat att frågan om vad som kan utgöra en skärpning förblir något oklar, konstateras att någon form av förtydligande vägledning vore önskvärd eller snarare motiverad. En avsaknad av vägledning avseende skärpning påverkar aktieägarna som till exempel inte på förhand kan utröna ifall en ändring kommer att bedömas som en skärpning och därmed kräver kvalificerad majoritet. För Bolagsverket innebär brist på vägledning en osäkerhet och bedömningen angående skärpning kan komma att variera från fall till fall – något som således kan påverka förutsebarheten. Det mest rimliga och proportionerliga alternativet för ett förtydligande vore att låta Bolagsverket, eventuellt i samråd med experter inom området, utfärda myndighetsföreskrifter vari olika exempel på skärpning presenteras. En sådan vägledning torde underlätta för inte endast aktieägare, utan även Bolagsverkets handläggare som härigenom närmast kan åstadkomma en enhetlighet i sin bedömning.