Class of 2005 Abstract / Objective: To determine the effect that a pharmacist run diabetes mellitus (DM) care clinic has on glycemic control, as measured by glycosylated hemoglobin (HbA1c) levels. The baseline comparison group is the current standard of care consisting of physician only treated DM patients. Methods: This project is a retrospective cohort analysis of clinical data obtained from patient charts, patients were matched on age. The pharmacist treated group, from a community health center clinic with a collaborative care agreement for the treatment of DM (Group 1), provided comprehensive DM treatment based upon a prearranged treatment protocol with clinic physicians. The physician treated group, is from an outpatient clinic situated at a community hospital (Group 2). The primary outcome was change in HbA1c over at least a 6 month period of time. Patients from both groups were diagnosed with type 2 diabetes mellitus, >18 years of age, and enrolled in an Arizona Health Care Cost Containment System (AHCCCS) Medicaid insurance program. Patients could be treated with oral antidiabetic medication, an insulin product, or a combination of both. Results: A total of 321 patients were included in the study, Group 1 n=161, Group 2 n=160. Ages were similar, mean age=57.7 (SD=12.2) for Group1 and mean age=57.4 (SD=12.3) for Group 2. Gender (male=33.5% and 37.5% respectively) and ethnicity were also similar (p>0.45). The average HbA1c levels at baseline and at the end of treatment were as follows; Group 1 (9.8 and 7.8), and Group 2 (8.8 and 8.9) p<0.001 for post treatment comparison. Implications: This study indicates that physician pharmacist collaborative care improves glycemic control, as shown by significantly lower HbA1c levels than the physician treated group.

Type 2 diabetes mellitus (T2DM) continues to be a national challenge for Canadians. African and Caribbean Immigrants are among the most affected groups and those at risk of developing comorbidities and related complications. It continues to prove challenging to treat T2DM for the affected individuals. Effectively treating the disease can help mitigate risk factors for related comorbidities and complications while improving the quality of life for those affected. There is increasing research, outside of Canada, showing the evidence for the effectiveness of culturally sensitive and adapted interventions to immigrant patients affected with T2DM. In light of the effectiveness of such interventions in many industrialized nations, a systematic review (SR) can offer the best evidence for the scope and consideration of such treatment approaches in Canada. This SR aimed to determine whether community-based diabetic interventions in Canada, are culturally sensitive to African and Caribbean minorities living with type II diabetes. A narrative synthesis was employed to report the effect of interventions seeking to affect outcomes of T2DM patients in Canada. Of the 63 articles included for full review, 60 were excluded for not meeting the criteria of having the target population explicitly identified and also not having any mention of cultural sensitivity. Three articles were included for the final review because the target population was explicitly identified. The final results showed that all interventions were found not to be culturally sensitive to African and Caribbean T2DM patients in Canada. Our results suggest a lack in Canadian literature. To the best of our knowledge, this is the very first systematic review on this subject matter in Canada. This review provides dependable information and recommendations to researchers, educators, clinicians, and policy makers for future research with T2DM African and Caribbean patients in Canada. RÉSUMÉ Le diabète de type 2 demeure un défi national pour les Canadiens. Les immigrants d’origine d’Afrique et des Caraïbes sont parmi les groupes les plus frappés et l'un des plus à risque de développer des troubles comorbides et de complications liées au diabète. Traiter le diabète continue à poser un défi chez les personnes affectées. Traiter efficacement cette maladie peut contribuer à réduire des principaux facteurs de risque quant aux troubles comorbides et complications, tout en améliorant la qualité de vie chez les personnes affectées. Un nombre grandissant de recherche, hors du Canada, démontrent avec des preuves concluantes que les interventions sensibles et culturellement adaptées aux immigrants affectés par le diabète sont efficaces. Étant donné l'efficacité de ces interventions dans nombreux pays industrialisés, une revue systématique peut nous offrir la meilleure preuve pour l'envergure relative à ce genre de traitement au Canada. La présente étude méthodique vise à déterminer si les interventions contre le diabète, en milieu communautaires au Canada, sont culturellement adaptées aux minorités ethniques d’origines d’Afrique et des Caraïbes souffrant de diabète de type II. Une synthèse narrative a été utilisée afin de signaler les effets des interventions par rapport aux résultats des patients souffrant du diabète de type 2. Parmi les 63 articles considérés pour une évaluation complète, 60 ont été exclus car ni la population cible ou la mention de la sensibilité culturelle n’a été explicitement identifiée. Trois articles ont été inclus pour l’évaluation finale car la population cible fut explicitement identifiée. Aucune des interventions n’est culturellement sensible aux patients Africains et Caribéen affecté par le diabète de type 2. Nos résultats démontrent un écart dans la littérature Canadienne. A ce que nous sachons, cette revue systématique est la première qui touche à cette question au Canada. Cette revue fournie des données fiables et recommandations qui permettront aux chercheurs, enseignants, cliniciens, et aux décideurs en matière de politiques de santé pour des recherches futures auprès des patients Africains et Caribéen souffrants du diabète de type 2 au Canada.

Bakgrund Andelen personer som drabbas av typ 2-diabetes växer och förväntas fortsätta göra så. Sjukdomen och dess sjukdomrelaterade följdsjukdomar inskränker på människors liv och vardag. Utbildning i sjukdomskunskap och egenvård ger patienten verktyg att bättre klara av det dagliga livet. Syfte Syftet var att undersöka om patientutbildning påverkar hälsorelaterad livskvalitet hos perosner med diabetes typ II. Metod En litterturöversikt där 12 vetenskapliga artiklar inkluderas. Sökning efter artiklar gjordes i PubMed och Cinahl med lämpliga sökord och urvalskriterier. Artiklarna granskades, analyserades och presenteras i en matris. Resultat I tio av tolv fall hade den hälsorelaterade livskvaliteten hos patienter med typ 2-diabetes ökat efter fullföljd patientutbildning. Förändring av de metabola kontrollen gav en högre livskvalitet. Förbättrade biomedicinska värden där bland annat vikt, blodtryck, HbA1c tittades på gav bättre livskvalitet i vissa fall men inte alla. Bristande sjukdomskunskap och diabetesrelaterade komplikationer påverkade livskvaliteten. Förändringar i medicinering tillsammans med utbildning gav en ökning av livskvaliteten. Aktiviteter som rör kosten och motion är av vikt. Slutsats Patientutbildning som ger patienten en ökad kunskap om sin sjukdom tillsammans med insatt medicinsk behandling gav en högre livskvalitet.

Class of 2008 Abstract / Objectives: To determine the cost-effectiveness of adding a thiazolidinedione (TZD) versus insulin glargine (glargine) as a triple regimen for treatment of Type 2 diabetes mellitus for patients not controlled with metformin and a sulfonylurea. Methods: A decision analytic model was developed to compare the clinical outcomes and costs of triple therapy with either a TZD or glargine. Published literature was used to determine treatment efficacy and the frequency of clinically important adverse effects. Cost data were obtained from the 2007 Physician Fee Reference and North Carolina Industrial Commission website. The decision tree was built using TreeAge software. Clinical outcome measures included HgA1c (A1C) control, hypoglycemia frequency, and the development of edema associated with the use of these medications. A Monte Carlo probabilistic sensitivity analysis was conducted to determine the mean and 95% CIs for both treatment efficacy and costs. Results: There was no statistically significant difference in the efficacy of adding either a TZD or glargine in achieving a goal A1C ≤ 7%. However, glargine triple therapy was estimated to be significantly less costly than TZD triple therapy ($3,161/yr; 95% CI $3,116 to $3,356 versus $3,769/yr; 95% CI $3,667 to $3,902, respectively). Conclusions: Most patients requiring triple therapy for the management of T2DM should receive glargine rather than a TZD due to the significantly lower cost producing similar clinical efficacy.

Introduction: The global burden of diabetes can be minimised by interventions focusing on the control of glucose levels. Effective self-management and quality of care have improved diabetes outcomes such as glycaemic levels. However, few studies directly evaluate the relative importance of individual aspects of self-management and quality of care on glycaemic control. Therefore, I evaluated the individual contribution and relative importance of specific aspects of self-management and quality of care on the glycaemic control of Mexican patients with type 2 diabetes. Methods: A longitudinal cohort study was conducted. Consecutive patients were recruited from the waiting rooms in five primary care practices in the city of Aguascalientes, Mexico (from December 2009 to April 2010). These practices are part of the largest social security institution in Mexico (the Mexican Institute for Social Security). Predictors of glycaemic control were measured from medical records and interviews with patients at baseline. Self-management was measured using four questionnaires: the Diabetes Knowledge Questionnaire (DKQ-24), the Medical Prescription Knowledge Questionnaire (MPKQ), the Summary of Diabetes Self-Care Activities (SDSCA), and the Diabetes Self Efficacy Scale. Quality of care was measured using three questionnaires and by extracting data from medical records to evaluate an index of continuity of care (MMCI) and treatment intensification. The questionnaires used were the continuity of care scale from the General Practice Assessment Questionnaire (GPAQ), the Patient–Doctor Communication Scale (PDCS), and the Patient Satisfaction with Diabetes Care scale (PSDC). Glycaemic control (HbA1c levels) was measured at two time points: baseline and six month follow-up. The main analysis was a multivariate regression model with HbA1c at six-month follow-up as the dependent variable and with self-management and quality of care as predictors and demographic and clinical factors as covariates. A secondary analysis considered the interaction between self-management and quality of care in the prediction of HbA1c at six-month follow-up using a multivariate regression model including HbA1c at baseline in the model. Results: The multivariate linear regression model, that included all variables, was significant and explained 36 % of the variance (P <0.01). Patients had lower HbA1c at follow-up if they had lower levels of HbA1c at baseline, received care at one particular practice in the city, had diabetes of shorter duration, and were prescribed monotherapy. When HbA1c at baseline was removed from the model it explained 14% of the variance (P <0.01). Practice and medical prescription remained significant. In addition, lower levels of HbA1c at follow-up were related to the patient undergoing appropriate treatment intensification by their general practitioner. In the secondary analysis, the interaction showed that if treatment was not intensified, good self-managers had lower HbA1c (P <0.01) but if treatment was intensified, the level of self-management had no effect. Conclusions: Treatment intensification was the main predictor of lower HbA1c levels at follow-up. Although none of the self-management predictors was significantly related to HbA1c, an exploratory analysis of self-management/quality of care interactions showed that patients who did not receive treatment intensification but performed more self-management behaviours had lower HbA1c levels at follow-up.

El texto completo de este trabajo no está disponible en el Repositorio Académico UPC por restricciones de la casa editorial donde ha sido publicado. / Objective: To describe and compare attitudes, lifestyle behaviors, and cardiometabolic risk factors between individuals with and without a relative with type 2 diabetes mellitus (T2DM) living in the same household. Methods: A secondary analysis of baseline data from an implementation study in Peru was conducted. The outcomes were attitudes towards changing lifestyle behaviors (e.g. intentions towards losing weight, increasing physical activity, reducing salt consumption, etc), profiles of health lifestyle behaviors (e.g. daily smoking, heavy drinking, and physical activity), and cardiometabolic risk factors (e.g., overweight [body mass index ≥25 kg/m2] and hypertension); whereas the exposure was the presence of at least one relative with known diagnosis of T2DM living in the same household. Multilevel logistic mixed effect regression models were used to estimate odds ratios (OR) and 95% confidence intervals (95% CI). Results: A total of 2298 records, 1134 (49.4%) males, mean age 43.3 (SD: 17.2) years, were analyzed. There was no evidence of a difference in lifestyle-changing attitudes, smoking, alcohol drinking, physical activity levels, and hypertension between individuals with and without relatives with T2DM. Overweight was 63% more common among individuals having a relative with a T2DM in multivariable model (OR = 1.63; 95% CI: 1.03–2.61). Conclusions: Individuals with relatives with T2DM have higher probabilities of being overweight compared to those who did not have relatives with T2DM in the same household. The absence of differences on lifestyle-related attitudes and behaviors highlight the need of involving relatives of patients with T2DM on intervention strategies to further enhance diabetes prevention and management efforts. / National Heart, Lung, and Blood Institute / Revisión por pares / Revisión por pares

Bakgrund: Typ 2 diabetes är en folkhälsosjukdom i Sverige, ca 500 000 personer har diagnosen. Forskning visar att patienterna är i behov av personcentrerat stöd för att kunna klara sin egenvård och för att bibehålla motivationen till livsstilsförändringar. Specialistsjuksköterskan utgör en viktig roll i diabetesvården och personcentrerad vård möjliggör det individuella stödet till patienterna.Syfte: Syftet med studien var att beskriva specialistsjuksköterskans erfarenheter av att arbeta med personcentrerat stöd till livsstilsförändringar vid typ 2 diabetes.Metod: Metoden består av en kvalitativ intervjustudie med induktiv design. Sju specialistsjuksköterskor som arbetade med typ 2 diabetes intervjuades. Datamaterialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys.Resultat: I resultatet framkom att det personcentrerade stödet utgår från och anpassas efter patienterna. Specialistsjuksköterskan skapar motivation och tillsammans utformas mål. Med tiden skapas en relation. Patienterna anammar livsstilsförändringarna i olika utsträckning. När svårigheter möts används olika strategier. Resultatet presenteras i ett övergripande tema, tre huvudkategorier och sju underkategorier.Konklusion: Specialistsjuksköterskan lyssnar in patienternas berättelser och lär känna patienterna. Detta utgör två av de hörnstenar som ingår personcentrerad vård. Att arbeta personcentrerat kräver tid och kunskap. Specialistsjuksköterskan arbetar personcentrerat men arbetssättet kan förbättras genom kunskap om att det ska vara konsekvent och systematiskt.

Bakgrund: Diabetes Mellitus är en sjukdom som defineras av bristande förmåga att reglera glukos mängden i kroppen. Typ 2 disbetes är en foklsjukdom,  i Sverige beräknas att cirka 500 000 människor är diagnostiserade med diabetes utav dem är det 80–95 procent som har typ 2 diabetes vilket resulterar att den är mest förekommande sjukdomen i Sverige. Livsstilsförändringar i form av kost och fysisk aktivitet har en betydande roll för patienter med typ 2 diabetes för att förbättras i sin sjukdom och reducera komplikationer. Syfte: Syftet var att undersöka patienters erfarenheter av livsstilsförändringar i form av fysisk aktivitet och kost i samband med typ 2 diabetes. Metod: Metoden som användes är en litteraturstudie som är uppbyggd av åtta vetenskapliga artiklar. Alla åtta vetenskapliga artiklarna kvalitetsgranskades, analyserades och sammanställdes till resultat för att besvara syftet till litteraturstudien. Resultat: Resultaten bygger på fyra olika kategorier: Motiverande faktorer i samband fysisk aktivitet, Hinder och svårighet vid fysisk aktivitet, Svårigheter och motivation i samband med kostförändring, Vårdens betydelse i samband med livsstilsförändringar i form av kost och fysisk aktivitet. Slutsats: Det framkom båda positiva och negativa erfarenheter i samband med livsstilsförändringar. Motivationen var en nyckelroll för patienterna att genomföra livsstilsförändringar. Patienter var motiverade till livsstilsförändringar för att förbygga framtida komplikationer och bevara sin hälsa. Det framkom olika hindrade faktorer för patienterna att vara fysiskt aktiva. Oförmåga att ändra på livsstilsvanor ledde till svårigheter med koständring för patienterna. Vården beskrevs vara betydelsefull för patienter med typ 2 diabetes för att klara av sina livsstilsförändringar.

Bakgrund: En viktig del av diabetessjuksköterskans arbete innefattar att stödja och utbilda patienten angående diabetesegenvård. Att stödja patienten i egenvården kan medföra förbättrad glykemisk och metabol kontroll med bibehållen livskvalitet. Det finns viss evidens för att en skriftlig individuell behandlingsplan kan vara en personcentrerad metod för att främja god egenvård hos patienter med diabetes typ 2 i primärvården. Det finns idag ingen sådan nationellt framtagen behandlingsplan. Syfte: Syftet med studien var att utvärdera om en skriftlig individuell behandlingsplan kan påverka HbA1c eller empowerment hos patienter med typ 2 diabetes. Metod: 50 patienter deltog i en kvantitativ randomiserad kontrollerad studie. Hälften av patienterna randomiserades till interventionsgrupp och erhöll en skriftlig individuell behandlingsplan i samband med besöket. Patienterna fick besvara frågeformuläret Swe-DES 23 samt lämna HbA1c. Uppföljande data samlades in efter tre månader (n=36). Data analyserades med icke-parametriska metoder. Resultat: Patienterna som erhöll en skiftlig individuell behandlingsplan sänkte sitt HbA1c, mätt efter tre månader. Det fanns dock inga signifikanta skillnader gällande HbA1c-förändring mellan interventions och kontrollgrupp. Inga förändringar gällande empowerment kunde uppmätas. Slutsats: Sjukvården behöver utveckla enkla kostnadseffektiva arbetsmetoder för att kunna erbjuda personcentrerad vård till det ökande antalet patienter med diabetes som behandlas i primärvården. Studiens urval var för litet för att kunna dra några signifikanta slutsatser. Vidare studier behövs för att undersöka om den individuella skriftliga behandlingsplanen kan påverka HbA1c samt empowerment.

京都大学 / 0048 / 新制・課程博士 / 博士(農学) / 甲第21833号 / 農博第2346号 / 新制||農||1068(附属図書館) / 学位論文||H31||N5205(農学部図書室) / 京都大学大学院農学研究科応用生物科学専攻 / (主査)教授 菅原 達也, 教授 澤山 茂樹, 教授 佐藤 健司 / 学位規則第4条第1項該当 / Doctor of Agricultural Science / Kyoto University / DGAM