No description available.

Multiplikation är ett av de fyra räknesätten inom matematik som elever ska utveckla kunskap och förståelse inom. Utifrån lärarens undervisning ska eleverna ges möjlighet att i slutet av årskurs 6 kunna behärska olika metoder inom multiplikation. Syftet med studien är att urskilja vilka metoder inom multiplikation som är vanligast förekommande i två stycken årskurs 5-klasser samt vilka metoder som matematikläraren för dessa klasser använder mest i genomgången av multiplikation. Syftet är även att försöka tolka olika elevers uppfattningar inom dessa metoder. Studien genomfördes med hjälp av en kvalitativ analys utifrån en fenomenografisk ansats.

I matematikundervisning i svensk skola har läroboken en stor betydelse. Många lärare väljer att luta sin undervisning på en specifik lärobok och tillhörande lärarhandledning. Därav är syftet med denna studie att kartlägga hur tre vanligt förekommande matematikläroböcker introducerar elever i årskurs två i multiplikation utifrån de aspekter som enligt forskning kan vara kritiska i den inledande undervisningen. Utifrån ett variationsteoretiskt perspektiv har läroböckerna kartlagts utifrån vilka metoder och representationsformer som används. I resultatet synliggörs att läroböcker inte alltid tar upp de aspekter som forskning anser är kritiska för förståelsen av multiplikationens en- och tvådimensionella objekt utifrån additivt och multiplikativt tänkande. Studien visar att den vanligast förekommande metoden är upprepad addition och att det inte alltid görs möjligt för elever att urskilja kopplingen till kommutativa lagen samt areamodellen som är viktiga i elevers förståelse inför den vidare matematikutvecklingen. Detta kan leda till att elever lär sig använda strategier som inte är utvecklingsbara och som riskerar att leda till att elever inte får tillgång till matematik och därmed hamnar i svårigheter. Resultatet visar vilka aspekter som är kritiska i undervisningen och att lärare bör vara medvetna om dessa i sitt val av läromedel.

Syftet med denna studie är att undersöka hur två semiotiska resurser, det vill säga läromedlen Prima Matematik 3B samt Pixel Matematik 3B, presenterar olika multiplikationsuppgifter och vilka dess tillhörande teckenvärldar är. Vidare ämnar studien undersöka om dessa teckenvärldar, såsom exempelvis text och bild, anses samspela med varandra och således om intersemiotiska relationer kan påträffas i uppgifterna. För att få fram resultatet tillämpas ett analysverktyg som grundas i studiens teoretiska utgångspunkt: Van Leeuwens socialsemiotiska teori. Analysverktyget används som ett tillvägagångssätt för att undersöka vilka teckenvärldar, i form av text och bild, som uttrycks i uppgifterna samt hur dessa samspelar.  Studiens resultat visar att båda läromedlen förmedlar flertalet teckenvärldar i samband med multiplikationsuppgifterna, dock anses dessa inte alltid samspela med varandra. Generellt visar resultatet att teckenvärldarna som presenteras i Prima Matematik samspelar med varandra och att intersemiotiska relationer därmed går att påvisas. Granskningen av Pixel Matematiks multiplikationsuppgifter visar däremot att dess teckenvärldar, av olika anledningar, inte alltid samspelar med varandra och att intersemiotiska relationer därmed inte går att fastställas. Studiens analys pekar på att tydliga, samverkande och relevanta teckenvärldar i semiotiska resurser behövs för att bidra till elevers förståelse inom matematik. Läromedlet Pixel Matematik 3B stödjer därför inte elevers utveckling inom multiplikation tillräckligt och undervisningen bör därmed kompletteras med andra arbetsmetoder om detta läromedel ska vara lämpligt som ensam semiotisk resurs. Läromedlet Prima Matematik 3B påvisar däremot att multiplikationsuppgifternas olika teckenvärldar samspelar och att intersemiotiska relationer kan påträffas. Det i sin tur bidrar till att elevers förståelse för multiplikation stödjs tillräckligt.