No description available.

Bakgrund - Hemofili A och B är X-kromosombundna blödarsjukdomar, som beror på genetiska avvikelser i de gener som kodar för koagulationsfaktor VIII respektive IX. I dagsläget förlitar sig hemofilipatienter på kontinuerliga intravenösa injektioner med faktorkoncentrat, för att förhindra att potentiellt livshotande blödningar uppstår. Genterapi med rekombinanta adeno-associerade virus (AAV) skulle kunna erbjuda ett kurativt behandlingsalternativ, genom införandet av friska arvsanlag i hepatocyter. Syfte - Syftet med den här litteraturstudien var att undersöka huruvida genterapi medierad av AAV-vektorer är en effektiv och säker behandling mot hemofili A och B ur ett långsiktigt perspektiv. Metod - Studien är genomförd som en systematisk litteraturstudie och är baserad på sex originalartiklar framsökta via databasen PubMed, med sökorden "hemophilia AND gene therapy". Specificerade sökkriterier användes för att underlätta relevansbedömning och valet av artiklar. Resultat - En ökad endogen koagulationsfaktorproduktion kunde påvisas hos majoriteten av studiedeltagarna efter genterapibehandlingarna. Sammantaget observerades också en väsentlig blödningsreducering och en minskad faktorkoncentratanvändning. Störst förbättring noterades i de kohorter som erhållit högre genterapidoser eller den muterade faktor IX Padua-genen. Ingen immunrespons mot transgenprodukten detekterades i någon studie. Däremot sågs ett humoralt immunsvar mot AAV-kapsiden hos samtliga studiedeltagare. En mycket stor variation i T-cellssvar mot AAV-kapsiden kunde noteras. Förhöjda nivåer av alaninaminotransferas (ALAT) var den vanligast förekommande incidenten, men samtliga fall kunde framgångsrikt behandlas med glukokortikoidpreparat. Slutsats - Genterapibehandling med rekombinanta AAV-vektorer mot hemofili A och B förefaller effektiv och säker. Förhöjda ALAT-nivåer återstår dock som en behandlingsproblematik. Längre uppföljningar av fler genterapibehandlade hemofilipatienter krävs, för att kunna dra några definitiva slutsatser, väga risker mot nytta, samt optimera och individanpassa doser. / Background - Hemophilia A and B are X-linked bleeding disorders, resulting from defects in the genes encoding coagulation factors VIII and IX respectively. The current treatment for hemophiliacs entails frequent intravenous injections of coagulation factor concentrates, to prevent potentially life-threatening hemorrhages. Gene therapy utilizing recombinant adeno-associated viruses (AAV) could offer a potentially curative treatment option through the introduction of healthy genes into hepatocytes. Aim - The aim of this literature study was to investigate the long-term efficacy and safety of AAV vector-mediated gene therapy for the treatment of hemophilia A and B. Methods - The study is conducted as a systematic literature study and is based on six original articles retrieved from the search engine PubMed, using the key words "hemophilia AND gene therapy". Specific search criteria were used to facilitate the relevance assessment and selection of articles. Results - An increased endogenous coagulation factor synthesis was noted in the majority of the study participants after the gene therapy. Overall, a significant reduction in bleeding episodes and the use of factor concentrates were observed. The greatest improvements were noted in the cohorts that received the higher gene therapy doses or the mutated factor IX Padua gene. None of the study participants had an immunologic response to the transgene product. A humoral immune response against the AAV capsid was seen in all participants though. Large differences in AAV capsid-specific T-cell activation were observed. The most common adverse event was an elevation in the alanine aminotransferase (ALT) level. However, these events could be controlled with glucocorticoids. Conclusions - AAV vector-mediated gene therapy for the treatment of hemophilia A and B had a positive efficacy and safety profile. Although increased ALT levels remain a concern. Monitoring of larger numbers of study participants for longer follow-up periods is necessary for any definite conclusions to be drawn, to weigh risks against benefits and to optimize individual dosing.