Skiljeförfaranden präglas av höga förfarandekostnader. Dessa kostnader är ofta av stor betydelse för parterna, men hur kostnaderna ska fördelas är inte helt klart. Lagen om skiljeförfarande (1999:116) ger skiljedomarna ett bemyndigande att besluta om kostnadsfördelningen, men lagen anger ingen vägledning för hur kostnaderna ska fördelas.  De flesta tvister som uppstår avgörs emellertid av parter innan ett skiljeförfarande har initierats. Således är det sannolikt att parter innan ett skiljeförfarande inleds försöker att åstadkomma en förlikning. Mot denna bakgrund ämnar uppsatsen undersöka huruvida parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka vid fördelningen av förfarandekostnaderna i svenska skiljeförfaranden.  Av förarbetena framgår praxis vad gäller kostnadsfördelningen i skiljeförfaranden torde motsvara hur domstolarna tillämpar Rättegångsbalkens (RB:s) bestämmelser för dispositiva tvistemål. Med anledning härav undersöks skillnader mellan ett skiljeförfarande och ett rättegångsförfarande som kan motivera att kostnadsfrågor bör hanteras på olika vis. Ett antal skillnader som kan föranleda att det inte är lämpligt att kostnader hanteras på samma vis identifieras härvid. Efter detta undersöks hur kostnader fördelas i svenska skiljeförfaranden. Det konstateras att det är svårt att dra några slutsatser om hur kostnader fördelas i svenska skiljeförfaranden. Varken förarbeten, praxis eller doktrin ger någon närmare vägledning för huruvida parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka vid kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden.  Därefter undersöks om reglering som finns i RB anger att förlikningsförhandlingar kan inverka på fördelningen av rättegångskostnaderna i allmän domstol. Det konstateras att den regleringen som kan motivera att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar kan inverka på kostnadsfördelningen är regleringen om onödig rättegång i 18:3 1 st. RB. Det noteras att det inte synes klart om parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar kan inverka vid kostnadsfördelningen i allmän domstol, men att det finns argument som talar både för och emot.  För att nå uppsatsens syfte undersöks om de funktioner som ligger till grund för regleringen om onödig rättegång gör sig gällande i skiljeförfaranden, samt om de argument som framgår av rättskällorna för huruvida förlikningserbjudanden bör inverka på kostnadsfördelningen i allmän domstol gör sig gällande i skiljeförfaranden. Utöver detta undersöks om det finns ytterligare argument som talar för eller emot att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka på kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden. Sammanfattningsvis konstateras att det finns argument som talar både för och emot en sådan ordning. Det anförs emellertid att argumenten för att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka på kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden väger tyngre än argumenten emot.

The starting point of this thesis is the assertion that the interaction between individuals and public authorities sometimes produces claims which cannot easily be categorized as public or private law claims – “claims in the twilight zone”. The aims of the thesis are to examine to what extent such claims can be determined by a court of law and to establish to which kind of court such a claim is properly to be submitted. Moreover, assuming that there is a division of competence between the general courts and the administrative courts that purport to “cut through” claims in the twilight zone, the thesis examines three specific interests: 1) the interest of effective adjudication of claims in the twilight zone; 2) the interest of upholding the division of competence between the general courts and the administrative courts; and 3) the interest of avoiding parallel decisions on the same subject matter.      There is much to support the conclusion that claims in the twilight zone have hitherto, with a couple of important exceptions, been adjudicated in the general courts. However, certain ambiguities relating to the proper role of the administrative courts make it uncertain whether this can still be said to be the case. It may perhaps be that the Supreme Court and the Supreme Administrative Court have divergent conceptions of the meaning and effect of a decision made by an administrative court. The present uncertainty makes it difficult to establish to which kind of court a claim in the twilight zone is properly to be submitted, and there is a certain risk that such a claim will not be possible to pursue through a judicial process at all. There is also a certain risk that new boundary lines between public law and private law will be created as a result of procedural ambiguities and not as a result of clear standpoints in matters of substantial law. It is suggested that the situation should be remedied by clarifying the proper role of the administrative courts – or by an amalgamation of the general courts and the administrative courts to one single court system.