Gestaltteoretikern Rudolf Arnheims arbete är inflytelserikt inom visuella medier. Denna undersökning prövar om gestaltteorier applicerade på en bilds komposition påverkar val av navigering, som i en spelmiljö. Frågeställningen är vilka korrelationer man kan finna mellan en abstrakt bilds ”visuella viktfördelning” och en deltagares val mellan vänster och höger, och hur detta kan användas vid utformning av bildkomposition för design av navigering inom spelmiljöer, samt hur denna korrelation kan se ut för olika bildgestaltningar och varför. Undersökningen gjordes med bilder presenterade för deltagare i en enkät. Bilderna var konstruerade med visuell vikt som huvudsaklig faktor. Resultatet tyder på att gestatlteoretiska teorier som helhet påverkar sannolikheten för en deltagare att välja en riktning över en annan, speciellt i denna undersökning med betoning på hur blickens avläsning av bilden rör sig genom det som Arnheim beskriver som bildens gömda struktur.

The presented thesis introduces Rudolf Arnheim's core claims regarding psychology of art. Arnheim's conceptions of expression, affectivity, visual dynamics, centric and eccentric composition (etc.) are investigated within the text. Furthermore, more recent empirical findings are brought to attention to confront Arnheim's view. A complete picture of Arnheim's theory of expression should be drawn in historical context. The empirical study hereby conducted offers a closer look at a number of Arnheim's hypotheses regarding the "weight" phenomenon, as described by author. The perception of "weight" is observed in relation to the chromatic characteristics of presented stimuli. Keywords Rudolf Arnheim, Gestalttheorie, theory of expression, affectivity, perception

En tant que préalable à l’appréciation d’une forme, le cadre demeure une question centrale en esthétique de l’image. Où débute une forme, où s’achève-t-elle ? Si le cadre délimite l’image en y circonscrivant un espace au regard, il peut jouer de ses plasticités et renverser ce présupposé en son contraire : la tendance all-over de l’expressionnisme abstrait montre bien des exemples où le cadre se défait dans une ouverture qui rend l’espace à son indétermination, fut-elle fixée à l’avant de notre regard. Le point de départ de cette recherche vient du concept établi par Meyer Schapiro du cadre comme « véhicule matériel » où il y fait distinction entre l’image-objet (absence de limites de surface et visibilité du support) et l’image-signe (limite de surface liée à la représentation). Faisant état de cette différence fondamentale, nous proposons un travail interdisciplinaire – le cinéma expérimental et sa relation avec les autres arts – où l’œuvre d’Andy Warhol servira de fil conducteur. A partir d’une première occurrence appelée cadre-surface, il semble important de revenir sur certains malentendus concernant le Pop art tant sur le plan historique, philosophique, qu’esthétique en proposant le concept de « ready-made illusionniste ». Dans un deuxième temps, le cadre-perception sera l’occasion d’affiner notre travail en revenant sur la position du spectateur face aux images à travers le concept de « Pensée visuelle » développé par Rudolf Arnheim. On verra de quelle façon le cinéma expérimental à tendance structurelle et matérialiste (Michael Snow, Paul Sharits, Peter Gidal) se nourrit de la relation figure-fond établit par la psychologie de la forme (gestalt). Par là, comment le film ouvre aux possibles phénoménologiques d’un autre rapport à l’image ? Enfin, la dernière partie situera le cadre à sa propre destitution physique dans un chemin qui va du cadre-écran au cadre-performance. Devant cette typologie quelque peu taxinomique, nous souhaitons moins y penser un cloisonnement entre les différents types de cadre qu’y trouver force circulaire afin de répondre à l’hypothèse suivante : en quoi la matérialité des premiers films de Warhol nous engage progressivement dans une réflexion ambiguë parce qu’ambivalente autour d’une image spectrale et dématérialisée ? / As a prerequisite to the assessment of a form, the framework remains a central issue in the aesthetics of the image. Where does a form begin, where does it end? If the frame defines the image circumscribing there a space for the eye to see, it can play of its plasticity and overturn this assumption into its opposite: the all-over pattern of abstract expressionism shows examples where the frame opens up to an undetermined space, whether it might have been fixed or not before we set eyes on it. The starting point for this research comes from the concept established by Meyer Schapiro of the frame as a "material vehicle" where he makes a distinction between the image-object (no surface boundaries and visibility of support) and the image-sign (surface boundary associated with the representation). Stating this fundamental difference, we propose an interdisciplinary work - experimental cinema and its relationship to the other arts - where Andy Warhol’s work will serve as a guideline. From a first occurrence called frame-surface, it seems important to revisit some misunderstandings about Pop art, historically, philosophically, and aesthetically, by proposing the concept of "ready-made illusionist". Secondly, the frame-perception will be an opportunity to refine our work by returning to the position of the viewer facing images through the concept of "visual thinking" developed by Rudolf Arnheim. We'll see how experimental film with structural and materialistic tendency (Michael Snow, Paul Sharits, Peter Gidal) feeds on the figre-ground organization established by the psychology of form (Gestalt). Then, how does the film open to the phenomenological possibilities of another connection to the image? The last part will place the frame over its own physical removal on a path that goes from frame-screen to frame-performance. Given this typology somewhat taxonomic, we wish to think of it less as a division between different types of frame than to find circular strength in it, in order to meet the following hypothesis: how does the materiality of early Warhol films progressively engage us in an ambiguous, since ambivalent, reflection around a spectral and dematerialized image?

Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur mening kan skapas utifrån en upplevelse av den amerikanska konstnären Robert Irwins verk, Scrim Veil – Black Rectangle – Natural Light, Whitney Museum of American Art, New York, när det uppfördes på Whitney Museum 2013. Åtta recensioner bildar underlag för undersökningen där de partier som på något sätt hanterar hur recensenterna skapar mening av verket valts ut för närläsning. Metoden som använts för textselektion utgår från Mieke Bals koncept som Bal förklarar som ett alternativ till metod i sin bok Travelling Concepts. Uppsatsen tar teoretiskt spjärn mot Ludwig Wittgensteins begrepp språkspel och duckrabbit, (aspektväxling) som de beskrivits i Filosofiska undersökningar, publicerad 1953, samt gestalten som bildar figur-grund, en inom gestaltpsykologin utvecklad perceptionsteori. Uppsatsen visar på att mening har skapats av verket genom att det framträder, det förvandlar sig till en händelse, något som Rudolf Arnheim beskriver som An event in space, i sin bok Art and Visual Perception – A Psychology of the Creative Eye från 1954. Uppsatsen visar också på hur förförståelse genom bild eller text med stor sannolikhet påverkar upplevelsen av ett verk. Samtidigt är det svårt att avgöra om denna förståelse, med hänseende till uppsatsens material, är något som skapats innan verket upplevts eller är något som recensenten tagit till sig och adderat i samband med att recensionen skrivits. Två recensioner tenderar att ställa sig i vägen för det verk som de är tänkta att beskriva.

IN ENGLISH The primary concern of this thesis is to explore the instances of incorporation of media-specific elements extracted and translated from radio and cinema into Samuel Beckett's late prose. The analysis of the texts forming Beckett's Nohow On trilogy is based on the investigation of the two modes of perception - the aural and the visual - and is realised through the close reading of Company, Ill Seen Ill Said, and Wostward Ho in the context of media and film theory and practice. The chief premise is that the formal translations among the print and non-print media in Beckett's work are conditioned by the author's interest in, and theoretical and practical familiarity with, radio, television, and cinematography. The discussion is thus supported by biographical and bibliographical framework, and Beckett's familiarity with the specificities of broadcast media and cinema is considered in their direct relation to the progressive 'technologisation' of his fiction of the 1980s. The thesis outlines the origins and transformations of the motif of voice as one of Beckett's chief fictional concerns, and explores the texts' practical and notional borrowings from the field of cinematography to elucidate the way in which they are designed to simulate perceptual experiences. In doing so, the individual...