<p>Sammanfattning</p><p>Syftet med föreliggande uppsats är att redogöra och utvärdera den nya branschkontrollagen utifrån proportionalitetsprincipen. Vi har undersökt lagens utformning och tillämpning avseende kontrollavgiften och befrielsegrunderna. Den rättsdogmatiska metoden var ett medel för att uppnå detta mål.</p><p>Skatteverket har genom branschkontrollagen fått utökad kontrollmöjlighet för att motverka det omfattande skattefusket som förekommer inom restaurang- och frisörbranschen. I och med att lagen har varit verksam i ett år kan Skatteverket konstatera att den har bidragit till positiva effekter såsom ökade skatteintäkter. Även en ökning av arbetsgivaravgifter har tillfallit staten samt att 4 200 nya tjänster uppkommit som tidigare enligt Skatteverket var svarta. De här exemplen kan ses som positiva indikationer på att kontrollverksamhetens effektivitet är hög och att Skatteverket arbetar i rätt riktning. Det är dock av vikt att ha i åtanke att lagstiftning måste ta hänsyn till andra faktorer än effektivitetskriteriet, eftersom kontrollintresse och dess effektivitet i vissa fall kan kollidera med rättssäkerhet, i synnerhet då proportionalitetsprincipen erfordras vid skattekontroll.</p><p>En redogörelse för proportionalitetsprincipens betydelse och framför allt vid uttagande av kontrollavgift presenteras i det avslutande kapitlet. Vi har även lagt fram hur vi har uppfattat tolkning och tillämpning beträffande befrielsegrunderna från kontrollavgiften. Våra reflektioner resulterar därefter i våra egna förslag till förbättringsåtgärder beträffande utformningen av lagen med hänsyn tagen till rättssäkerhet.</p><p>De slutsatser vi har kommit fram till med hjälp av en analys av fem rättsfall från kammarrätten är bl.a. att befrielsegrunderna i lagen är vaga och svåra att tolka. Vi anser därför att de behöver förtydligas för att öka rättssäkerheten samt att näringsidkarna påverkas hårt ekonomiskt, i synnerhet om lönsamheten i verksamheten är låg. Vi tycker därför att förbättringar i form av automatiskt anstånd med kontrollavgiften borde kunna medges näringsidkarna precis som för skattetillägg.</p>

Sammanfattning Syftet med föreliggande uppsats är att redogöra och utvärdera den nya branschkontrollagen utifrån proportionalitetsprincipen. Vi har undersökt lagens utformning och tillämpning avseende kontrollavgiften och befrielsegrunderna. Den rättsdogmatiska metoden var ett medel för att uppnå detta mål. Skatteverket har genom branschkontrollagen fått utökad kontrollmöjlighet för att motverka det omfattande skattefusket som förekommer inom restaurang- och frisörbranschen. I och med att lagen har varit verksam i ett år kan Skatteverket konstatera att den har bidragit till positiva effekter såsom ökade skatteintäkter. Även en ökning av arbetsgivaravgifter har tillfallit staten samt att 4 200 nya tjänster uppkommit som tidigare enligt Skatteverket var svarta. De här exemplen kan ses som positiva indikationer på att kontrollverksamhetens effektivitet är hög och att Skatteverket arbetar i rätt riktning. Det är dock av vikt att ha i åtanke att lagstiftning måste ta hänsyn till andra faktorer än effektivitetskriteriet, eftersom kontrollintresse och dess effektivitet i vissa fall kan kollidera med rättssäkerhet, i synnerhet då proportionalitetsprincipen erfordras vid skattekontroll. En redogörelse för proportionalitetsprincipens betydelse och framför allt vid uttagande av kontrollavgift presenteras i det avslutande kapitlet. Vi har även lagt fram hur vi har uppfattat tolkning och tillämpning beträffande befrielsegrunderna från kontrollavgiften. Våra reflektioner resulterar därefter i våra egna förslag till förbättringsåtgärder beträffande utformningen av lagen med hänsyn tagen till rättssäkerhet. De slutsatser vi har kommit fram till med hjälp av en analys av fem rättsfall från kammarrätten är bl.a. att befrielsegrunderna i lagen är vaga och svåra att tolka. Vi anser därför att de behöver förtydligas för att öka rättssäkerheten samt att näringsidkarna påverkas hårt ekonomiskt, i synnerhet om lönsamheten i verksamheten är låg. Vi tycker därför att förbättringar i form av automatiskt anstånd med kontrollavgiften borde kunna medges näringsidkarna precis som för skattetillägg.

Skattetillägg tas enligt 49 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL, ut bland annat i de fall en skattskyldig har lämnat oriktig uppgift. Bedömningen om huruvida sådan oriktig uppgift föreligger görs objektivt där det varken krävs uppsåt eller oaktsamhet från den skattskyldige. Den skattskyldiges subjektiva situation är istället tänkt att tas i beaktande genom befrielsegrunder.  Befrielse kan bland annat enligt 51 kap. 1 § andra stycket 1b SFL medges på grund av att den skattskyldige missbedömt en regel eller betydelsen av de faktiska förhållandena. För att befrielse på grund av sådana omständigheter ska låta sig göras krävs det enligt förarbetena att den skattskyldige har haft att ta ställning till en svår skatterättslig fråga. Vad en sådan svår skatterättslig fråga är definieras inte något vidare varken i lagtext, förarbete eller praxis.  Uppsatsens syfte är att utreda gällande rätt i bedömningen av när det anses oskäligt att ta ut skattetillägg på grund av att det gjorts en felbedömning av en regel eller betydelse av de faktiska förhållandena enligt 51 kap. 1 § andra stycket 1b SFL. Avsikten har varit att försöka besvara syftet genom att försöka ta reda på vad en sådan svår skatterättslig fråga som nämns i förarbetet är.  För att besvara uppsatsens syfte har en rättsdogmatisk metod använts. Då det inte tydligt framgår i vare sig lagtext eller förarbeten vad en svår skatterättslig fråga är har mycket av informationsinsamlingen skett genom att samla in rättsfall. Den praxis som finns att tillgå från HFD är näst intill uteslutande baserad på tidigare lagtext och dess prejudikatvärde är därmed inte helt klart. Därmed har en redogörelse för insamlat av material i form avgöranden från de fyra kammarrätterna tagit en stor plats i uppsatsen.  Utifrån HFD:s praxis kan det bland annat konstateras att om befrielse från skattetillägg ska kunna medges krävs det att det föreligger någon form av oklarhet. Är frågan inte på något sätt att se som oklar, föreligger det inte heller någon svår skatterättslig fråga. Befrielse från skattetillägg har medgivits om frågan ansetts vara objektivt svår, det vill säga om frågan kan anses vara svår i allmänhet. Detta är fallet om svaret inte framgår i lagstiftning eller i praxis. Befrielse har också medgivits i fall där frågan varit subjektivt svår och den skattskyldige inte bort insett detta och därmed lämnat upplysning härom. I dessa fall har oriktig uppgift i form av underlåtenhet att meddela en bedömningssvårighet av en fråga till Skatteverket ansetts vara ursäktlig.  Kammarrätten medgav ingen befrielse i någon av de undersökta domarna. Det som föreföll mest intressant var det faktum att även om domstolen ansåg att frågan var svår, medgavs ingen befrielse då det ansågs att den skattskyldige borde ha varit medveten om svårigheten och därmed upplyst Skatteverket. Utifrån detta kan man se en tendens till att kammarrättens hållning i frågan är att reglerna ska tillämpas ganska restriktivt.  Sammanfattningsvis konstateras det att det inte finns något tydligt svar på vad en svår skatterättslig fråga är eller när en skattskyldig kan anses ha felbedömt en skatteregel samt att det vore önskvärt att låta HFD pröva den nyare lagstiftningen för att bringa klarhet.