La théâtralité, idée apparue avec les avant-gardes théâtrales au début du XXe siècle puis théorisée dans les années 1960, connaît un net regain d'intérêt chez nombre d'artistes contemporains : si la notion naît chez les praticiens et théoriciens du théâtre pour distinguer celui-ci de la littérature ou du cinéma et le fonder comme un art autonome, c'est dans le champ des arts visuels que sa vitalité est aujourd'hui la plus remarquable, qu'elle soit utilisée comme une référence positive au théâtre ou dans une optique "théâtrophobique". Thématiques ou structurels, ces emprunts montrent que la théâtralité ne peut plus être pensée à l'intérieur du strict champ du théâtre comme elle l'était à ses origines. Traçant tant un historique des emplois de la notion chez les théoriciens et critiques qu'un panorama de ses manifestations dans des créations actuelles, le présent travail entend examiner la façon dont une partie de l'art contemporain, c'est-à-dire des pratiques non théâtrales au sens strict, est devenue une autre scène pour le théâtre - comme si les artistes trouvaient en ce "non-art" archaïque et tout à fait particulier un paradigme ou un anti-paradigme permettant de repenser à la fois leur propre médium, les modes de représentation et la place du spectateur. Nous souhaiterions aller ainsi à l'encontre des discours proclamant la fin des spécificités artistiques et la mort (incessante) du théâtre en montrant la pérennité manifeste de celui-ci dans d'autres champs, non pas nécessairement en tant que forme pure mais parce qu'il fournit un schème solide - cette théâtralité, aussi labile qu'essentielle, qui fonderait aujourd'hui, par un intéressant jeu de va-et-vient entre les pratiques qui l'engagent, un axe fort pour penser la contemporanéité du théâtre. / The idea of theatricality appeared in the context of avant-garde theater at the beginning of the XXth century, was theorised in the 1960s, and has recently been a subject of renewed interest for numerous contemporary artists. The notion was originally created by theater practitioners and theorists to distinguish it as an autonomous art form, different from literature or film. Currently, it is in the field of visual art that theatricality is most vital, explored either as a positive reference to theater or a more negative "theatrophobic" stance. These allusions, whether thematic or structural, illustrate that theatricality can no longer be strictly confined to the field of theater. Taking into account the notion's historical applications and elaborating a panorama of its manifestations, this study examines how several non-theatrical contemporary art practices have become another stage for the theater. It is as if certain artists found in this archaic and unique "non-art" a paradigm or an anti-paradigm, stimulating new approaches vis à vis their own mediums, representational modalities and the spectator's position. This study challenges discourses that ignore each art's defining characteristics and that claim the (incessant) death of theater by illustrating the continual appearance of the later in other artistic domains. Pure theatrical form is not necessarily questioned in these works; however, theater provides a solid model. This "famous" theatricality is as mutational as it is fundamental and establishes - through an interesting play between the different practices that engage it - a key field for reflecting the contemporaneity of theater.

The concept of art experience among beholders is well-known but lacks empirical studies on everyday art experiences among laypersons. In this bachelor thesis, the appearance of layperson beholders’ art experience is explored by a qualitative interview study method. Eleven chosen responders are individually interviewed at Härnösand Art Gallery beholding the same assorted visual artwork. Descriptions and narratives are compared to artists’ intentions as shown in a separate interview. The theoretical approach leans on psychology and perception in art, focusing on the aesthetics of reception. Although a small-scale investigation in a rather narrow context, the investigation shows interesting findings: It highlights the frequency and intensity of everyday art experience in laypersons and the easiness of defining pictorial art from other informative or commercial pictures. Further, it highlights that the process of art experience perception has a strong hold of autonomy and is perceived as very personal and part of own personality. It also shows the rapid perception and endurance of mood as response and interpretation in contrast to the continuous processing of details and meaning. Lastly, the comparison of the artist’s intention and the beholders’ experience shows concordance.These properties of everyday common art experience can be a causal factor for the general prevalence of art in society.

Undersökningens syfte är att ur ett receptionsestetiskt perspektiv öka kunskapen om upplevelse av konst i vid mening. I detta arbete genom en empirisk studie av hur fenomenet upplevelse av konst uppfattas av bildkonstutställare i svenska icke-kommersiella utställningsmiljöer och hur det påverkar utställningarnas praxis.  Metoden grundas på semistrukturerade kvalitativa forskningsintervjuer samt litteraturstudier. I metoden använder undersökningen dels en egen framtagen definition av utställningsbesökare – vardagsbetraktare – och ett framtaget intervjuformulär.   Teorin lutar sig mot semiotiskt tankegods enligt inspiration från Mieke Bal och Norman Bryson samt Maurice Merlot-Ponty kombinerat med en pragmatisk tolkningsmetod enligt Stanley Fish. Resultatet visar att det svårfångade och svårbeskrivna fenomenet upplevelse av konst ur besökarperspektivet finns dolt inbyggt i konstutställarnas vardag och att fenomenet har en betydande påverkan på utställningarnas utförande. Mekanismen, som vilar på en kulturell kodning i den icke-kommersiella konstvärlden, verkar genom konstutställarnas inlevelse som ställföreträdande besökare och som uttolkare av besökarnas beteenden och språkliga kommentarer.

This study is concerned with portraiture as a roleplay and a strategy to communicate the sitter´s identity to affect the viewer. Focusing on the sitter´s pose and the depiction of dress, the study examines three portraits between 1624 and the 1630s, representing Herman Wrangel (1584–1643), Field Marshal and Councilor of the Realm. The analysis is based on the concept, the fiction of the pose, developed by Harry Berger Jr. The idea of Theatricality discussed by Hanneke H Grootenboer´s is also used. The results show that dress, details of dress and the pose which are significant for the identity of the sitter are depicted with emphasis. Therefore, the dress and the pose have a key role in the depiction of the sitter acting his identity. The sitter acts before the artist and in the long run before the beholder. The portrait of the nobleman becomes a monologue for the beholder who can confirm the nobility´s role in society. / Uppsatsen handlar om hur porträttmåleri som ett rollspel och en strategi för förmedling av den avporträtterades identitet till betraktaren. Tre porträtt från perioden 1624–1630, föreställande Herman Wrangel (1584–1643) fältmarskalk och riksråd, har analyserats med fokus på den avporträtterades pose och dräktens avbildning med stöd i begreppet the fiction of the pose, baserat på Harry Berger Jr teori. Vidare används begreppet teatrikalitet, som det diskuteras av Hanneke H Grootenboer. Undersökningen visar att dräkt och dräktdetaljer samt poser som är betydelsefulla, för den avporträtterades identitet, framställs med emfas. Därmed spelar dräkten och posen en viktig roll i den avporträtterades framställan. Den avporträtterade agerar inför konstnären och i förlängningen inför betraktaren. Porträttet av adelsmannen blir en uppvisning, en monolog inför betraktaren som kan bekräfta adelsmannens roll i den sociala hierarkin.