Uppsatsen behandlar relationen rum, verk och betraktare utifrån et verk av konstnären Olafur Eliasson. Undersökningen styrs av frågan om vilka fysiska faktorer som påverkar betraktaren i mötet med rummet och genom att studera verket Beauty (1993). Dessutom diskuteras Olafur Eliasson relation till betraktaren som en del av verket. Metoden har varit en kombination av litteraturstudier och fallstudie av verket Beauty som visades på AroS 2005. Grundläggande för hela undersökningen är ett receptionsteoretiskt perspektiv, där fokus är flyttat från verket till betraktaren.   De fysiska faktorer som anses påverka vår visuella perception är ljus, färg, form, rum och rörelse. När parametern ljus tas bort ökar uppmärksamheten av andra sinnen. En förhöjt uppmärksamhet i situationen verkar öppna för en blick utåt mot andra deltagare i rummet. Olafur Eliasson relaterar till betraktaren mera som en aktiv deltagare och en fysisk del av verket. Deltagaren blir betydelseskapande för verket.

I dagens allt mer virtuella samhälle sker en stor del av interaktionen mellan individer i forum som inte längre kräver fysisk närvaro. Vi bildar oss digitala identiteter och kan på ett enkelt tillvägagångssätt styra de intryck vi vill förmedla. Denna uppsats bygger på materialinsamling från en fokusgrupp, samt enskilda intervjuer där fiktiva Facebook-profiler tillämpas som stimulusmaterial. De teoretiska utgångspunkterna är Erving Goffman och Anthony Giddens identitetsteorier. Uppsatsen har som syfte att undersöka hur respondenterna ser på de fiktiva individernas identitetsskapande på Facebook, samt att undersöka i vilken utsträckning respondenterna uppfattar skillnader i typ av informationsdelande mellan de olika fiktiva Facebook-profilerna. Detta syfte mynnar ut i följande frågeställningar: Vilken eller vilka funktioner på en användares personliga Facebook-profil anser respondenterna är som mest avgörande vid en identitetsbedömning? I vilken mån uppfattar respondenterna att individerna i de fiktiva profilerna är transparenta i sitt informationsdelande på Facebook? Hur stor roll spelar bekräftelse från omvärlden vid en bedömning av en Facebook- användares identitet enligt respondenterna? Resultaten visar att den funktion som är absolut mest tillämpad av respondenterna för att bedöma en Facebook-identitet är de bilder som finns på individens personliga sida. Resultaten tyder även på att det finns ett samband mellan uppfattad transparens, behov av bekräftelse för att se trovärdig ut, samt det som Goffman benämner ”idealtypen”. Resultaten verkar visa att ju närmre individens informationsdelande befinner sig ”idealtypen”, desto mindre bekräftelse krävs från omvärlden för att uppnå trovärdighet. Utöver detta verkar betraktarna dessutom bli mindre misstänksamma gällande individens transparens i sitt informationsdelande om individen befinner sig nära denna ”idealtyp”.

Syftet med arbetet är att undersöka huruvida betraktaren kan urskilja en konstnärs budskap i ett specifikt verk. Det hävdas att vi baserar våra tolkningar på vad vi till exempel har för utbildning och vad våra tidigare erfarenheter är. Det blir ett problem då man måste ställa frågan: "Kan någon annan än konstnären förstå konstnärens budskap?"Arbetet berör även vårt fysiska synsinne, vår perception och bildsemiotik. Bildsemiotik är läran om bilder, bilder som tecken och betydelse. Man menar inom denna gren av semotik att allt i en bild har betydelse. Färgerna som används, linjerna som är dragna - allt är betydelsebärande. Genom att göra kvantitativa intervjuer med 40 informanter och fråga vad deras tolkning av ett specifikt verk var, söktes syftet uppnås. Resultatet visar att betraktaren inte kan tolka budskapet exakt som konstnären avsåg men att tolkningarna liggar nära konstnärens avsikt. Betraktaren behöver ofta en viss kontext till verket för att kunna göra en tolkning som är någorlunda överensstämmande med konstnären. Denna kontext kan till exempel vara att verkets namn är synligt.

Jag fick en fråga om hur relationen mellan mina olika målningar ser ut. För mig är det viktiga inte hur målningarna relaterar till varandra, utan hur de relaterar till oss som betraktare. Kan vi se dem som någon slags speglar? Eller tillstånd? Befinner vi oss där med dem? Eller står vi på utsidan och tittar in? Är vi närvarande på samma sätt? I denna essä vill jag närma mig mitt måleri genom att diskutera några olika aspekter som alla relaterar till mötet mellan betraktare och verk: blicken och dess maktrelationer, tidsrymder, målningens integritet och närvaro: hur verket sträcker sig utåt och inåt, de rum som skapas. Jag vill reflektera och ställa frågor, vilka jag, kanske, kan svara på genom måleriet.

Den här uppsatsen är en responshistorisk undersökning av Karin Wards skulptur Ikaros syster och dess möte med sin publik. Syftet är att förstå de starka reaktioner skulpturen väckte. De huvudsakliga frågeställningarna lyder: Hur kan de handgripliga förändringarna av verkets utseende tolkas? Vilka förväntningar på den offentliga konsten uttrycktes i debatten och bevakningen i massmedia? Undersökningen visar att responsen var häftig och omfattande: en intensiv debatt bröt ut i lokalpressen, och under åren 1978–80 hade verket en framskjuten plats i det lokala offentliga samtalet. Många irriterade sig på verket och dömde ut det som fult eller pornografiskt medan andra försvarade verket på estetiska och principiella grunder. Debatten bottnade i stort sett i två konkurrerande idéer om den offentliga konstens uppgift; Skulle ett offentligt verk behaga alla genom att gestalta ett objektivt eller konventionellt skönhetsideal, eller skulle den offentliga konsten tillåtas vara heterogen och därigenom behaga heterogena preferenser och stödja konstnärernas fria skapande? Skulpturens utseende förändrades flera gånger under den perioden, bland annat sprängdes ett hål i verket – en skada konstnären reparerade genom att omgestalta verket. Sådana handgripligheter kan tolkas som fysiska uttryck för åsikter som återfinns i den offentliga debatten om verket. Samtidigt förändrade de i sin tur verkets uttryck och betydelse.

This paper analyzes two paintings by the British artist Gwen John. The purpose is to investigate how the two paintings The brown teapot and Portrait of Mrs Atkinson communicate performatively with the viewer and whether individual picture elements can be thought of as metaphors for a flow of time. Theoretically, the study is based on the concepts of performativity and temporality to create a discursive framework that is then used to ask questions that seek to answer hypotheses in accordance with the purpose formulation. One conclusion is that both paintings appears to place the beholder outside the image and that limits the viewer's active response. In the portrait of Mrs Atkinson, it is also not possible to meet the model's gaze, which creates further distance to the viewer. Both paintings are interpreted as an expression of a slow flow of time, mainly by the way they exclude the viewer from an active and direct space to respond to, but instead offering a contemplative and reflective passive role as a beholder.

The spatiality of a viewer. A comparative exhibition analysis of Hilma af Klint's work The ten largestthrough two different spatialities.I have studied a viewer’s encounter with Hilma af Klint’s work The ten largest through two differentspatialities, the exhibition room at Moderna Museet Malmö and Moderna Museet Malmös Instagramaccount. With my research, I have wanted to get an insight into how a digital room such as an Instagramaccount can function as an exhibition room for art in a time when more and more is digitalized, whichescalated during the year when physical experiences were limited due to a global pandemic. Through acomparative exhibition analysis of the two different spaces and with the help of phenomenological theoryprimarily based on Maurice Merleau-Ponty further developed by Bia Mankell and phenomenologicaltheory in the digital based on Emmanuel Alloa, the Instagram account has been set in relation to theexhibition room at the museum. This comparative analysis showed that the two spatialities as exhibitionroom for the same work is both two separated exhibitions with characteristics influenced by space theyare shown through but also as two inevitably intertwined exhibitions and spaces influenced by each otherand each other's characteristics. / Populärvetenskaplig sammanfattningI den här uppsatsen har jag undersökt en betraktares möte med Hilma af Klints verk De tio största genomtvå olika rumsligheter, visningsrummet på Moderna Museet Malmö samt Moderna Museet Malmösinstagramkonto. Jag har med min undersökning velat få en inblick i hur ett digitalt rum så som ettinstagramkonto kan fungera så ett visningsrum för konst i en tid då mer och mer digitaliseras, vilket underåret eskalerat då fysiska upplevelser begränsats på grund av en global pandemi. Genom en komparativutställningsanalys av de två olika rumsligheterna och med hjälp av fenomenologisk teori framföralltutifrån Maurice Merleau-Ponty vidareutvecklad av Bia Mankell och fenomenologisk teori i det digitalautifrån Emmanuel Alloa har instagramkontot satts i relation till visningsrummet på museet. Dennakomparativa analys ledde fram till en syn på de två rumsligheterna för samma verk både som två separatautställningar med egenskaper påverkade av det rum de visas genom men även som två oundvikligensammanflätade utställningar och rum påverkade av varandra och varandras egenskaper.

This essay aims to examine the contents of the picture and the connection between viewer and picture in some of the works of Swedish artist Max Walter Svanberg. The methods applied are the semiotic methods of Charles Sanders Pierce and Roland Barthes to analyse the pictures both in themselves, but also in the context of the written material the artist has left behind about his art. Emerging from these writings is that the overall goal of the artist was to awaken the imagination of the viewer. The results show that Svanbergs’ art distances itself from the Icon and approaches a state as Index of the world. The artist shies away from giving one meaning to any part of his art, and always forces the viewer to interpret. The imagination is sprung by the process of interpretation and association.

Undersökningens syfte är att ur ett receptionsestetiskt perspektiv öka kunskapen om upplevelse av konst i vid mening. I detta arbete genom en empirisk studie av hur fenomenet upplevelse av konst uppfattas av bildkonstutställare i svenska icke-kommersiella utställningsmiljöer och hur det påverkar utställningarnas praxis.  Metoden grundas på semistrukturerade kvalitativa forskningsintervjuer samt litteraturstudier. I metoden använder undersökningen dels en egen framtagen definition av utställningsbesökare – vardagsbetraktare – och ett framtaget intervjuformulär.   Teorin lutar sig mot semiotiskt tankegods enligt inspiration från Mieke Bal och Norman Bryson samt Maurice Merlot-Ponty kombinerat med en pragmatisk tolkningsmetod enligt Stanley Fish. Resultatet visar att det svårfångade och svårbeskrivna fenomenet upplevelse av konst ur besökarperspektivet finns dolt inbyggt i konstutställarnas vardag och att fenomenet har en betydande påverkan på utställningarnas utförande. Mekanismen, som vilar på en kulturell kodning i den icke-kommersiella konstvärlden, verkar genom konstutställarnas inlevelse som ställföreträdande besökare och som uttolkare av besökarnas beteenden och språkliga kommentarer.

Andelen vegetarianer och veganer i världen ökar successivt. En av många anledningar till detta är att man som mottagare påverkas av djurrättsliga publiceringar på sociala medier. Många organisationer som försöker stoppa djurplågeri och förespråka ett veganskt leverne väljer att, genom sin visuella kommunikation, inrama sina publiceringar negativt, vilket kan tas emot som stötande av mottagaren. Denna studies syfte är därför att undersöka hur mottagaren påverkas av stötande innehåll i form av fotografier på sociala medier, med en djurrättsorganisation som avsändare. Organisationen valdes ut i en initial förstudie, tillsammans med sex fotografier uppdelade i tre innehållstyper. Dessa olika innehållstyper låg till grund för en kvantitativ del i form av en enkät som besvarades av 49 informanter, för att få klarhet kring vilken som mottogs bäst - och varför. Därefter följde en kvalitativ del, där en fokusgrupp bestående av sex informanter fick tycka till och diskutera de tre kategorierna av bilder. Studiens resultat visar att de tre innehållstyperna är olika effektiva beroende på mottagaren. Mottagare som ofta utsätter sig för stötande innehåll blir mättade och kan lätt bli emotionellt distanserade. Likaså visar studien att en alltför enformig inramning från organisationens sida kan resultera i att innehållet blir synonymt med dem och att mottagaren kopplar de negativa känslor som väcks av bilderna direkt till organisationen.