This thesis is dedicated to illustrating the unique challenges of staging works by the playwright Tennessee Williams, and to making suggestions on how to avoid common pitfalls in production, performance, and direction of his plays. It uses evidence from the playwright’s various biographical works as well as insight and conjecture from the author’s experience to illuminate these challenges and help the reader to avoid hackneyed or ineffective staging practices. It touches on the effect of film adaptations on stage performances; the typical portrayal of American Southern characters onstage; the aural ramifications of Williams’s poetry to a now-visually-centered audience; stylistic elements similar to Williams’s contemporaries, including Rice, Brecht, O’Neill, and others; the delicacy of Williams’s signature meter and rhythm in his plays; dramaturgical groundwork in the playwright’s intentions; and a systemization of archetypical Williams characters. This thesis does not prescribe a cut-and-dried set of rules and regulations for performing Williams’s works, for the simple reason that the Williams canon is so diverse that no singular set of “tricks” will be effective in every play. Furthermore, the author understands that a producer, director, or actor will not find use in all facets of a rigid “system”. The thesis does outline a number of practices whose aims are to make productions more effective from an integral perspective. There are exercises to attempt, questions to pose, and matters to consider in the staging of Williams’s plays during any part of production—from in-class reading to designing the scenery, and from deciding why to put a Williams play in a season to the living moments of an actor’s performance. The thesis aims to be helpful, informative, and accessible, rather than doctrinaire: much like the playwright’s works, its purpose is to illuminate dark corners of something that viewers think they already fully understand.

Uppsatsen har haft för avsikt att ge ett bidrag till forskningen om nutida svensk dramatik genom attapplicera Bertholt Brechts teaterteori kring den episka teatern och distanseringsbegreppet på dramat”Tant Blomma” av Kristina Lugn. Många av de sätt och stilmedel som Brecht kallade fördistanseringar finns att upptäcka i denna text. Bland annat använder sig Lugn av sång, dans, ettmånga gånger lyriskt och orealistiskt språk, metafiktion och citat på ett sätt som fjärmar publikenfrån illusionen om att det är verkligt liv som gestaltas på scenen. Dessutom finns det drag ireplikerna som måste sägas vara distanserande, bland annat genom att rollen kommenterar sig självi tredje person.Min slutsats är då att min analys av ”Tant Blomma” visar att det finns många stildrag somskulle kunna verka distanserande, och det finns stöd för ett episkt spelsätt i replikerna. Jag trordessutom att distanseringarna skulle kunna bli fler och förtydligas ytterligare i en uppsättning avpjäsen. Men i analysen diskuteras också frågan huruvida pjäsen är episk eller absurdistisk. Dettamåste man själv tolka när man sätter upp dramat. För att kunna kallas episk, bör regissören somsätter upp ”Tant Blomma” göra ett medvetet val att vilja ge publiken en möjlighet att se vårtkonstiga samhälle utifrån och därefter tänka till om det är så vi vill ha det. Denna läsning är fulltmöjlig enligt min analys.