Denna uppsats skildrar ett axplock av de upplevelser av samverkan som rådde bland ett antal organisationer i civilsamhällelig och offentlig sektor som under Coronavirus-pandemin 2020 ingick i formaliserade samverkansavtal med varandra i avsikt att stärka Sveriges krisberedskap och minimera de samhälleliga och mänskliga kostnaderna av Covid-19. Dessa civilsamhälleliga aktörer är olika organisationer som skiljer sig åt struktur- och arbetsmetodmässigt – en olikhet som tidigare forskning inom krisberedskap och samverkan med civilsamhället sällan fångar. Upplevelser av samverkan mellan offentlig och privat sektor har undersökts tidigare, men tenderar att belysas från offentliga organisationers perspektiv – något som beskrivs som en besvärande forskningslucka. Syftet med denna uppsats är att belysa krisstödjande organisationers erfarenheter och uppfattningar om kvaliteten på ett samarbete och skillnaderna i dessa upplevelser aktörerna emellan, med ett teoretiskt avstamp i DRC-typologins idealtyper av krisstödjande organisationer. Studien operationaliserar syftet genom att konkretisera fem relevanta variabler under samverkan: de (1) behov, och (2) insatser och roller som karaktäriserar organisationerna – enligt DRC-typologin – som direkta influenser på de (3) utmaningar, (4) fallgropar, och (5) framgångsfaktorer som de upplevt under aktuell samverkan. DRC-typologin används flitigt inom krisberedskapsforskningen och ämnar att genom fyra idealtyper av organisationer öka förståelsen för det extremt heterogena organisationslandskapet, där inblandade organisationer kan ha vida skilda kapaciteter, strukturer, och möjligheter att bistå med krisstödjande insatser.  Uppsatsens undersökande moment utgörs av en fallstudie grundad i 13 djupt kvalitativa intervjuer av representanter för organisationer involverade i Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps två samverkansavtal under 2020. Majoriteten av dessa organisationer har någon form av anknytning till Norrbottens län, på grund av den bakomliggande kartläggningsrapporten publicerad av Region Norrbotten i början av 2021 som sådde fröet för den här vidarestudien inom området. Analysen av intervjuerna (som transkriberades till totalt runt 6000 ord) sker genom en innehållsanalytisk metodologi: författaren tar fram tio retoriska forskningsfrågor knutna till de framtagna variablerna och genomför en meningskoncentrering av det transkriberade materialet, för att på så vis förstå kärnan av det empiriska materialet. De intervjuade aktörerna klassificeras genom DRC-typologins idealtyper, och deras uppfattningar av de fem variablerna redogörs för (i en begränsad form). Resultatet av intervjuerna visar bland annat ett stort antal upplevda utmaningar – den variabel som de svarande var mest benägna att diskutera under intervjuerna – men ger också ett viktigt, akademiskt mikroperspektiv på offentliga och civilsamhälleliga aktörers upplevelser av samverkan. Författaren diskuterar detta vidare – med inslag av egna insikter, tolkningar, och slutsatser knutna till de identifierade upplevelserna – i uppsatsens avslutande del. / This thesis recounts a sample of the experiences of civil society and public sector organizations during the cross-sector cooperative agreements instigated by the Swedish Civil Contingencies Agency (SCCA) at the beginning of the Coronavirus pandemic in 2020, the purpose of which were to strengthen Swedish crisis-response and minimize the societal and humane costs of Covid-19. The civil society parties of this agreement all have different organizational structures, internal policies, and areas of operation – a difference that prior research in the area seldom acknowledge. The experiences of actors within these two sectors bound together by cooperative agreements has been studied before, but these studies tend to illustrate their findings through the perspective lenses of the public sector – something that has been described as a problematic trend within the field. The purpose of this thesis is to illustrate crisis-response organizations’ experiences and perceptions of quality of cross-sector cooperative agreements and the differences in these perceptions between the parties, with a theoretical starting point in the DRC-typology’s classifications of crisis-response organizations. The study operationalizes its purpose by concretizing five relevant variables related to cooperation: the (1) needs, and (2) contributions and roles which characterizes these organizations – according to the DRC-typology – as direct influences on the perceived (3) challenges, (4) failures, and (5) successes experienced during these cooperative agreements. The DRC-typology is frequently used within crisis-response research to increase the understanding of individual organizations within an extremely heterogenous landscape using four distinct categories that differentiates between organizations by how they are structured and their capacities to provide aid during a crisis.  The investigatory element of this thesis is comprised of 13 deeply qualitative interviews with representatives of organizations involved in SCCA’s two cross-sector cooperative agreements during 2020. Most of these organizations are in some way connected to Norrbotten County, the primary reason being the surveying study published by the regional government of Norrbotten County in early 2021 planting the seed for this deeper exploration of the topic. The analysis of the interviews (which, transcribed, totaled around 6000 words) is done through a contextual methodology: the author asks the text ten rhetorical question tied to the study’s variables and performs a concentration of the transcribed material to gain access to the contextual core of said material. The interviewed parties are categorized through the DRC-typology, and their perceptions of the five variables are presented (in a limited fashion). The results of the interviews show that involved parties experienced many challenges during the cooperation – the variable interviewees were most prone to discuss – but also contributes an academically important micro-perspective of public- and civil society actors’ experiences of cooperative agreements. The author then discusses these results further – including subjective opinions, interpretations and conclusions tied to these experiences – in this paper’s closing chapter.

今後発生することが懸念されている大規模災害に備えて，より迅速で効果的な人的支援のあり方，特に人的支援に対する被災自治体の受援力の強化方策を検討するために，東日本大震災の初動期から応急対応期における人的支援について，自治体間協力や，単体としてのNPO/NGO，行政とNPO/NGOとから構成されるネットワーク組織という3つの組織形態別に，緊急社会システムを構成する組織の視点から実証分析を行う． / 博士(社会学) / Doctor of Philosophy in Sociology / 同志社大学 / Doshisha University

When governments are unable or unwilling to provide necessary relief to communities, local faith-based congregations (FBCs) step in and fill the gap. Though shown to provide for so many needs following disaster, FBCs have largely been left out of the institutional emergency management cycle. The aim of this study was to explore the role of FBCs in the disaster response and recovery process and investigate how recovery impacts FBCs. The primary objective of this study is to gain a better understanding of FBCs and how to better integrate them into the formal emergency management process.The main questions were as follows: First, what is the role of FBCs during the disaster recovery process? Second, how do FBCs change (temporarily and permanently) during disaster recovery, and what factors may promote or inhibit change? To answer these questions, qualitative semistructured interviews were held to develop a case study of Katy, Texas and its recovery from Hurricane Harvey of 2017. The applied and conceptual implications resulting from this study, which apply to FBCs, researchers, emergency managers, and policy makers, highlight the opportunity to better incorporate FBCs formally into emergency management practices.