Bakgrund  Fysisk aktivitet har positiva effekter på hälsan och kan minska symtomen vid depressiva tillstånd som påverkar människors dagliga liv negativt. Fysisk aktivitet som behandlingsmetod går att likställa med antidepressiva läkemedel vid mild och måttlig depression. För att sjuksköterskor ska ha möjlighet att stödja personer med depressiva tillstånd till fysisk aktivitet behövs en sammanställning av befintlig forskning kring hindrande och främjande faktorer som påverkar utövandet.  Syfte  Syftet var att belysa hindrande och främjande faktorer till fysisk aktivitet hos personer med depressiva tillstånd.  Metod  Litteraturöversikten baserades på 16 vetenskapliga originalartiklar med både kvalitativ och kvantitativ ansats utifrån en icke-systematisk design. Datainsamlingen utfördes med sökningar i databaserna PubMed, CINAHL och Psycinfo med hjälp av kombinerade sökord. Utvalda artiklar har genomgått kvalitetsgranskning utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering och kvalitet. En integrerad dataanalys användes för sammanställning och analys av samtliga 16 artiklar och resultatet diskuterades gentemot Prochaskas och DiClementes transteoretiska förändringsmodell.  Resultat  I resultatet identifierades två huvudkategorier: Begränsande faktorer och Framgångsfaktorer. De faktorer som ansågs begränsa utövandet av fysisk aktivitet var depressionens påverkan som involverade symtom och dess svårighetsgrad, brist på motivation och förmågan att omsätta intention till handling. De faktorer som främjande utövandet av fysisk aktivitet var kontinuerligt, professionellt och socialt stöd i form av schemalagda träningspass, uppmuntran och ett förväntat deltagande.  Slutsats  Depressionens symtom och svårighetsgrad påverkade utövandet av fysisk aktivitet i hög utsträckning och genom ett kontinuerligt, professionellt och socialt stöd kan strategier identifieras för att överkomma de hindrande faktorerna. Utövandet av fysisk aktivitet ökade om aktiviteten kändes överkomlig, utfördes för nöjes skull och tillsammans med en personlig tränare. Sjuksköterskan har förmågan att genom ett personcentrerat förhållningssätt skapa tillitsfulla partnerskap och genom utforskande samtal med kontinuerlig uppföljning stödja personer med depressiva tillstånd till symtomlindring genom att bli mer fysiskt aktiva. / Background  Physical activity has positive effects on health and can reduce symptoms in depressive conditions that negatively impact people's daily lives. Using physical activity as a treatment method can be equated with antidepressant medication for mild and moderate depression. To enable nurses to support individuals with depressive conditions in engaging in physical activity, a compilation of existing research on inhibiting and facilitating factors affecting participation is needed.  Aim  The aim was to illustrate inhibiting and facilitating factors for physical activity in individuals with depressive conditions.  Method  The literature review was based on 16 scientific original articles employing both qualitative and quantitative approaches within a non-systematic design. Data collection was conducted through searches in the PubMed, CINAHL, and PsycINFO databases using combined search terms. Selected articles underwent quality assessment based on Sophiahemmet University College's criteria for scientific classification and quality. An integrated data analysis was employed for the compilation and analysis of all 16 articles, and the results were discussed in relation to Prochaska and DiClemente's transtheoretical model of change.  Results  In the results, two main categories were identified: Inhibiting factors and Successful factors. The factors considered to limit the engagement in physical activity included the impact of depression, encompassing symptoms and their severity, lack of motivation, and the ability to translate intention into action. Factors promoting engagement in physical activity included continuous, professional, and social support in the form of scheduled exercise sessions, encouragement, and expected participation.  Conclusions  The symptoms of depression and the severity of the condition significantly impacted the engagement in physical activity. Through continuous, professional, and social support, strategies can be identified to overcome inhibiting factors. Physical activity increased when it felt manageable, was done for enjoyment, and involved a personal trainer. Nurses have the ability to establish trusting partnerships through a person-centered approach. Through exploratory conversations and persistent follow-up, they can support individuals with depressive conditions in symptom relief by encouraging increased physical activity.

Bakgrund: Depressioner hos äldre kan vara svårupptäckta till följd av en diffus symtombild samt då diagnossystemen DSM-5 och ICD-11 inte är anpassade för äldre. Många sjuksköterskor har svårigheter i att korrekt identifiera depressioner hos äldre personer. Mer kunskap och förståelse kring depressiva tillstånd hos äldre kan underlätta för psykiatrisjuksköterskor och andra specialistsjuksköterskor att identifiera dessa tillstånd samt leda till en förbättrad psykiatrisk omvårdnad av äldre personer. Syfte: Syftet var att belysa äldre personers erfarenheter av depressiva tillstånd i ålderdomen. Metod: En systematisk litteraturstudie baserad på nio kvalitativa studier genomfördes med Statens beredning för medicinsk och social utvärderings [SBU] metod som grundstruktur. Syntes av de kvalitativa studiernas resultat genomfördes enligt Howell Major och Savin-Baden. Resultat: Två tredje nivåns tema framkom: Det första tredje nivåns temat Att befinna sig på botten speglade den psykiska och existentiella förtvivlan de äldre befann sig i; en situation präglad av orkeslöshet, hopplöshet, självnedvärdering, skuld, skam, stigma, brist på stöd, ensamhet och alienation. Det andra tredje nivåns temat Att ta sig uppåt genom coping och andras stöd återgav de copingstrategier de äldre upplevde hjälpsamma samt betydelsen av andra människors stöd. Slutsats: Äldre personer som lider av depressiva tillstånd i ålderdomen bär erfarenheter av djup förtvivlan ur flera hänseenden och finner kraft i copingstrategier och stöd från andra. Nyckelord: depressiva tillstånd, erfarenheter, psykiatrisk omvårdnad, systematisk litteraturstudie, äldre / Background: Depressions in the elderly can be difficult to detect due to a diffuse symptomatology and because the diagnostic manuals DSM-5 and ICD-11 are not adapted for the elderly. Many nurses have difficulties in correctly identifying depressions in older people. More knowledge and understanding of depressive conditions in the elderly may facilitate for psychiatric-mental health nurses and other advanced practice nurses to identify these conditions and may conduce to an improved psychiatric-mental health nursing care for the elderly. Aim: To shed light on elderly persons’ experiences of depressive conditions in old age. Method: A systematic literature review based on nine qualitative studies was conducted, using Swedish Agency for Health Technology Assessment and Assessment of Social Services [SBU] as basic structure. Synthesis of the qualitative studies was carried out according to Howell Major and Savin-Baden. Result: Two third order themes emerged: The first third order theme, Being at rock bottom, reflected the existential and mental despair the elderly was in; a situation characterized by decrepitude, hopelessness, self-deprecating, guilt, shame, stigma, lack of support, loneliness and alienation. The second third order theme, Moving forward through coping and support from others, portrayed the coping strategies the elderly experienced as helpful and the importance of support from others. Conclusion: Elderly persons suffering from depressive conditions in old age experience different aspects of despair and find their path forward through coping strategies and support from others. Keywords: depressive conditions, elderly, experiences, psychiatric-mental health nursing, systematic literature review