<p>Platelets are important for the healing of damaged blood vessels since they have an importantpart to play in the coagulation process. At the same time, the blood must be kept fluid and notcoagulate at the wrong time. Therefore there are factors that effect the aggregation of plateletsin a positive or a negative way.</p><p>Previous investigations have shown that platelets during stirring conditions produce reactiveoxygen species (ROS) that weaken the inhibiting effect of nitric oxides (NO) on platelets andthat the drug Dexamethasone (Dex) can reduce the ROS-production.</p><p>The aim of this project was to investigate if glucocorticoids, in this case Dexamethasone,could restore the inhibiting effect of NO on platelets and if there was any decrease in ROS-production.</p><p>The result of the ROS-measurements showed a great variance and it was difficult to draw anyconclusions from them, but a clear decrease in ROS, as previous reported, was not shown. In the aggregation experiments the inhibiting effect of NO was observed through the drug S-nitroso-N-acetylpenicillamine (SNAP), a NO-donator.</p><p>From the aggregation experiments, the result seemed to be that SNAP during longerincubation time lost its inhibiting effect, probably because the cells become desensitized.With superoxid dismutase (SOD), the effect of SNAP increased, both in the experiment withlonger and shorter incubation times. Dex seemed to reinforce the aggregation in relation toboth SOD and SNAP. To understand this relation further, more investigations must be done.Another interesting experiment would be to do combinations of experiments monitoring bothaggregation and ROS-production at the same time.</p> / <p>Trombocyterna, blodplättarna i blodet, är livsviktiga för att människor inte ska förblöda vid enskada. Samtidigt måste blodet hållas flytande och inte koagulera i onödan och därför finns deti kroppen en mängd faktorer som verkar pro- eller antiaggregerande.</p><p>Tidigare undersökningar har visat på att trombocyter har en omrörningsberoendesyreradikalproduktion (ROS) som försvagar kväveoxids (NO) antiaggregerande effekt och attläkemedlet Dexametason (Dex) kan minska denna produktion.</p><p>Detta projekt syftade till att ytterligare studera om glukokortikoider, i detta fall Dexametason,kunde återställa NO:s effekt på trombocyterna och om de i någon grad minskaderadikalproduktionen.</p><p>Resultatet av ROS-mätningarna blev väldigt varierande och svårtolkade och några säkraslutsatser kunde inte dras, men en tydlig minskning i produktionen som tidigare observeratskunde inte upptäckas. I aggregationsförsöken observerades NO:s inhibitoriska verkan genomS-nitroso-N-acetylpenicillamine (SNAP), en NO-donator.Resultaten tyder på att SNAP under en längre inkuberingstid tappar sin inhiberande förmågapå trombocyterna, vilket förmodligen beror på att cellerna desensibiliseras.Superoxiddismutas (SOD) verkar ha en förstärkande effekt på SNAP oavsett ominkuberingstiden innan dosresponstillsats av trombin är lång eller kort, medan Dex tenderaratt förstärka aggregeringen både i förhållande till SNAP och SOD. För att få mer klarhet omdessa resultat är korrekta måste fler upprepningar göras och dessutom borde man genomförakombinationsförsök där man samtidigt övervakar ROS-produktion och aggregering.</p>

Platelets are important for the healing of damaged blood vessels since they have an importantpart to play in the coagulation process. At the same time, the blood must be kept fluid and notcoagulate at the wrong time. Therefore there are factors that effect the aggregation of plateletsin a positive or a negative way. Previous investigations have shown that platelets during stirring conditions produce reactiveoxygen species (ROS) that weaken the inhibiting effect of nitric oxides (NO) on platelets andthat the drug Dexamethasone (Dex) can reduce the ROS-production. The aim of this project was to investigate if glucocorticoids, in this case Dexamethasone,could restore the inhibiting effect of NO on platelets and if there was any decrease in ROS-production. The result of the ROS-measurements showed a great variance and it was difficult to draw anyconclusions from them, but a clear decrease in ROS, as previous reported, was not shown. In the aggregation experiments the inhibiting effect of NO was observed through the drug S-nitroso-N-acetylpenicillamine (SNAP), a NO-donator. From the aggregation experiments, the result seemed to be that SNAP during longerincubation time lost its inhibiting effect, probably because the cells become desensitized.With superoxid dismutase (SOD), the effect of SNAP increased, both in the experiment withlonger and shorter incubation times. Dex seemed to reinforce the aggregation in relation toboth SOD and SNAP. To understand this relation further, more investigations must be done.Another interesting experiment would be to do combinations of experiments monitoring bothaggregation and ROS-production at the same time. / Trombocyterna, blodplättarna i blodet, är livsviktiga för att människor inte ska förblöda vid enskada. Samtidigt måste blodet hållas flytande och inte koagulera i onödan och därför finns deti kroppen en mängd faktorer som verkar pro- eller antiaggregerande. Tidigare undersökningar har visat på att trombocyter har en omrörningsberoendesyreradikalproduktion (ROS) som försvagar kväveoxids (NO) antiaggregerande effekt och attläkemedlet Dexametason (Dex) kan minska denna produktion. Detta projekt syftade till att ytterligare studera om glukokortikoider, i detta fall Dexametason,kunde återställa NO:s effekt på trombocyterna och om de i någon grad minskaderadikalproduktionen. Resultatet av ROS-mätningarna blev väldigt varierande och svårtolkade och några säkraslutsatser kunde inte dras, men en tydlig minskning i produktionen som tidigare observeratskunde inte upptäckas. I aggregationsförsöken observerades NO:s inhibitoriska verkan genomS-nitroso-N-acetylpenicillamine (SNAP), en NO-donator.Resultaten tyder på att SNAP under en längre inkuberingstid tappar sin inhiberande förmågapå trombocyterna, vilket förmodligen beror på att cellerna desensibiliseras.Superoxiddismutas (SOD) verkar ha en förstärkande effekt på SNAP oavsett ominkuberingstiden innan dosresponstillsats av trombin är lång eller kort, medan Dex tenderaratt förstärka aggregeringen både i förhållande till SNAP och SOD. För att få mer klarhet omdessa resultat är korrekta måste fler upprepningar göras och dessutom borde man genomförakombinationsförsök där man samtidigt övervakar ROS-produktion och aggregering.

Parkinsons sjukdom (PD) är ett tillstånd som ger en försvårad och försämrad livskvalité. I dagsläget finns det endast symtomatiska läkemedel men ingen bot med vilken sjukdomen upphör eller som bromsar förloppet. Pågående forskningsarbete utgår bland annat från att ta fram nya läkemedel men även också undersöka om redan befintliga läkemedel går att använda som behandling av PD. Många av de redan befintliga läkemedlen som testas är de som har förmågan att påverka proteinet α-synuklein (α-syn) och dess aggregering, som visats vara en central orsak till uppkomsten av PD. I föreliggande litteraturstudie undersöktes på vilket sätt en del läkemedel vars indikation är PD och även andra sjukdomstillstånd såsom astma, påverkar (ex. påskyndar eller inhiberar) in-vitro aggregering av α-syn. Därutöver genomfördes en detaljerad analys av de utvalda läkemedlen och deras effekt på α-syn aggregering utifrån deras kemiska egenskaper med avseende på löslighet (hydrofila, lipofila, amfifila) och inbindning till α-syn. Här kunde det visas att aggregering av α-syn inhiberades av alla utvalda läkemedel förutom dexametason, som istället påskyndade aggregeringskinetiken för proteinet. Dessutom uppvisade fasudil, ceftriaxon, dopamin, entakapon och tolkapon inbindning till delar av (hydrofila, hydrofoba eller amfifila) vilka delade samma fysikalkemiska egenskaper som α-syn. Därtill uppvisade utvalda läkemedel med till viss del plana strukturer (ex. aromatiska ringar) direkt inbindning till α-syn, vilka också rapporterats ha en något högre grad av transport över blod-hjärnbarriären, dock måste dessa fynd mer noggrant undersökas. Sammanfattningsvis visade alla utvalda läkemedel förutom dexametason anti-aggregeringsegenskaper (hämmande) mot α-syn genom att antingen indirekt eller direkt binda till proteinet och därmed hindra proteinet från att börja binda till sig själv. Mer studier måste genomföras för att studera effekten av läkemedelsexponering på α-syn för att identifiera viktiga segment av proteinet som kan utgöra läkemedelsmål för inhibering av α-syn aggregering. / Parkinson's disease (PD) is a condition that leads to an aggravated and worsened quality of life. At present, there are only symptomatic drugs for PD but no cure that eradicate the disease nor halter the disease progression have been found. Current research is being carried out to develop new drugs, but efforts also investigate whether existing drugs can be used as treatment for PD. Many of the already existing drugs being tested are those that have the ability to interact with a protein called α-synuclein (α-syn), that has been implicated to be a major player for onset of PD. In the present literature study, it was investigated in what way some drugs, whose indication is PD but also other diseases such as asthma, affect (i.e. propagate or inhibit) the in-vitro aggregation kinetics of αsyn. Additionally, a detailed analysis of the investigated drugs and their effect on the aggregation pathway was made to characterize common chemical features of the selected drugs based upon choice of solvents and binding to α-syn. Here, it could be shown that aggregation of α-syn is inhibited upon exposure to all selected drugs except dexametason which instead propagated aggregation of α-syn. In addition, fasudil, ceftriaxone, dopamine, entacapone and tolcapone was found to bind to parts (hydrophilic, hydrophobic or amphiphilic) of α-syn similar to their solubility features. Moreover, the selected drugs that were found to bind to α-syn seemed to exhibit planar in structure (i.e. aromatic rings) and also be associated to pass the blood-brain barrier to a greater extent, however these findings need to be more thoroughly investigated. In summary, all drugs but dexametason were shown to inhibit aggregation of α-syn invitro by either indirectly or directly affecting the aggregation of the protein. Further investigations need to be carried out to study the effect of drug exposure on α-syn aggregation in order to propose key segments of α-syn that can act as drug targets for inhibition of protein aggregation.

I ett försök att förstå orsakerna bakom de kardio-, metaboliska- och muskuloskeletala sjukdomar hos barn som överlevt akut lymfatisk leukemi (ALL) har vi studerat den adipogena differentieringen hos mesenkymala stromaceller från benmärg (BM MSCs). Det komplexa nätverket av faktorer som påverkar adipogenes är hittills inte helt kartlagt. Därför är vårt övergripande mål att få en bättre förståelse för den cellulära och molekylära grunden bakom utvecklingen av dessa tillstånd hos ALL-överlevare. Vi undersökte om behandling av BM MSC in vitro med cancerläkemedel, Doxorubicin och Dexamethason, kan påverka differentieringen mot adipogenes. BM MSCs analyserades med avseende på lipidackumulering, genuttryck och adipokinproduktion. Vår hypotes kunde inte bekräftas. Inga lipidackumuleringar kunde detekteras i cellerna. Vid analys av genuttryck av de adipogena transkriptionsfaktorerna PPARγ och C/EBPα sågs vissa förändringar; men på grund av brist på biologiska replikat kunde inga statistiska analyser tillämpas på resultaten. Slutligen sågs en liten ökning i den inflammation- och adipogenes-associerade cytokinen IL-6, medan cytokinerna IL-8 och TNF-a inte gick att detektera alls. / In an effort to understand the cause of late onset cardiac, metabolic, and musculoskeletal conditions in paediatric acute lymphoblastic leukaemia (ALL) survivors, the adipogenic differentiation of bone marrow (BM) mesenchymal stromal cells (MSCs) has been studied. There is a complex network of factors influencing adipogenesis, which to date is not completely understood. Hence, the overall aim is to better understand the cellular and molecular basis behind the development of these conditions in survivors. To this end, we asked whether treating BM MSCs in vitro with cancer drugs, Doxorubicin and Dexamethasone, will initiate a skewed differentiation towards adipogenesis. BM MSCs were analysed with respect to lipid accumulation, gene expression, and adipokine production. In general, our hypothesis was not confirmed. No lipid accumulations were detected in the cells. In analysis of gene expression of the adipogenic transcription factors PPARγ and C/EBPα, certain changes were seen; however, due to lack of biological replicates, no statistical analyses could be applied to the results. Lastly, the inflammation and adipogenesis associated cytokine IL-6 displayed a slight increase, whereas the cytokines IL-8 and TNF-α were undetectable.

I ett försök att förstå orsakerna bakom de kardio-, metaboliska- och muskuloskeletala sjukdomar hos barn som överlevt akut lymfatisk leukemi (ALL) har vi studerat den adipogena differentieringen hos mesenkymala stromaceller från benmärg (BM MSCs). Det komplexa nätverket av faktorer som påverkar adipogenes är hittills inte helt kartlagt. Därför är vårt övergripande mål att få en bättre förståelse för den cellulära och molekylära grunden bakom utvecklingen av dessa tillstånd hos ALL-överlevare. Vi undersökte om behandling av BM MSC in vitro med cancerläkemedel, Doxorubicin och Dexamethason, kan påverka differentieringen mot adipogenes. BM MSCs analyserades med avseende på lipidackumulering, genuttryck och adipokinproduktion. Vår hypotes kunde inte bekräftas. Inga lipidackumuleringar kunde detekteras i cellerna. Vid analys av genuttryck av de adipogena transkriptionsfaktorerna PPARγ och C/EBPα sågs vissa förändringar; men på grund av brist på biologiska replikat kunde inga statistiska analyser tillämpas på resultaten. Slutligen sågs en liten ökning i den inflammation- och adipogenes-associerade cytokinen IL-6, medan cytokinerna IL-8 och TNF-a inte gick att detektera alls. / In an effort to understand the cause of late onset cardiac, metabolic, and musculoskeletal conditions in paediatric acute lymphoblastic leukaemia (ALL) survivors, the adipogenic differentiation of bone marrow (BM) mesenchymal stromal cells (MSCs) has been studied. There is a complex network of factors influencing adipogenesis, which to date is not completely understood. Hence, the overall aim is to better understand the cellular and molecular basis behind the development of these conditions in survivors. To this end, we asked whether treating BM MSCs in vitro with cancer drugs, Doxorubicin and Dexamethasone, will initiate a skewed differentiation towards adipogenesis. BM MSCs were analysed with respect to lipid accumulation, gene expression, and adipokine production. In general, our hypothesis was not confirmed. No lipid accumulations were detected in the cells. In analysis of gene expression of the adipogenic transcription factors PPARγ and C/EBPα, certain changes were seen; however, due to lack of biological replicates, no statistical analyses could be applied to the results. Lastly, the inflammation and adipogenesis associated cytokine IL-6 displayed a slight increase, whereas the cytokines IL-8 and TNF-α were undetectable.

Sammanfattning Sedan sjukdomen Covid-19s uppdykande i början av 2020 har forskning pågått för att karaktärisera sjukdomen ur alla tänkbara vinklar för att på kortast möjliga tid bereda väg för ett fungerande botemedel. Effektiva läkemedel som kan minska risken för allvarligt sjuka patienter att avlida i sjukdomen behövs; många preparat har föreslagits och testats och i Sverige har hittills två läkemedel godkänts för Covid-19. Ett av dessa är kortikosteroiden dexametason som godkänts för Covid-19-patienter i behov av syrgas eller respirator. Syftet med detta arbete var att undersöka hur effektiv kortikosteroidbehandling av svårt sjuka Covid-19-patienter var i jämförelse med standardbehandling utan kortikosteroider. En litteratursökning gjordes i PubMed och i covid-nma efter randomiserade kliniska studier av kortikosteroider jämfört med standardbehandling till patienter med Covid-19. Ur resultatet som inkluderade 7 kontrollerade studier med 7784 svårt sjuka patienter från 11 länder och fem kontinenter, gjordes en sammanvägning av den primära utfallsvariabeln mortalitet 28 dagar efter randomisering varpå relativ risk (RR) räknades ut individuellt per studie och sammanvägt för alla studier. Analysen gjordes också med den mest dominanta studien borträknad. Vidare utforskades möjliga samband mellan sjukdomsgrad och effektstorlek, dels genom ett försök till metaregression av studiemortalitet och andningshjälpsnivå mot RR som var inkonklusivt, men också genom att leta efter speciellt sjuka undergrupper i studierna. 3 studier rapporterade mortalitet efter 28 dagar, 1 studie rapporterade mortalitet efter 21 dagar, 2 studier rapporterade död på sjukhus och en studie rapporterade död efter 15 dagar. Testade preparat var dexametason, hydrokortison och metylprednisolon. Av 2885 patienter som randomiserats till någon kortikosteroid, dog 739, medan det av de 4899 som randomiserats till standardbehandling dog 1347 patienter vilket gav en icke signifikant RR på 0,93 (95% CI 0,86–1,01). Vid borträkning av den största studien som bestod av relativt friskare patienter erhölls en starkare och signifikant effekt med RR 0,80 (95% CI 0,70–0,92) baserat på 257 av 781 döda i steroidgrupperna jämfört med 237av 578 döda i någon kontrollgrupp med standardbehandling. Resultatet var även i linje med analysen av olika sjuka undergrupper från största studien som visade bäst effekt hos de med invasiv mekanisk andningshjälp (absolut riskreduktion 12,1%) samt en icke signifikant försämring hos de friskaste patienterna utan syrgasbehov. Sammantaget tyder dessa resultat på att behandling av svårt sjuka Covid-19-patienter med kortikosteroider minskar mortaliteten efter 28 dagar. Dessutom ger studien en stark indikation på att bästa effekten fås om kortikosteroiderna ges till patienter där den systemiska inflammationen i lungorna nått en gasutbyteshämmande nivå / ABSTRACT Since the emergence of the new corona virus disease, Covid-19, much research effort has gone into characterising every possible angle of the disease to pave the way for a possible cure in the shortest possible time. Effective therapies are needed that will reduce the risk of dying for severely to critically ill Covid-19 patients. Many existing therapies have been suggested, tested and repurposed for the treatment of Covid-19 but so far only two drugs have been approved in Sweden for this indication, namely the antiviral drug remdesivir and the corticosteroid dexamethasone. Corticosteroids are both immunosuppressive and anti-inflammatory and when they were administered previously for severe acute respiratory syndrome (SARS), middle east respiratory syndrome (MERS) and influenza they were found to increase the time to rid the body of virus. The purpose of this study was to investigate evidence found in the research literature of how effective corticosteroids are in reducing the risk of dying as compared to standard treatment with no corticosteroids when administered to hospitalised patients with severe Covid-19. A literature search was made in the PubMed and covid-nma databases for randomized clinical studies of corticosteroids versus standard treatment to patients with Covid-19. The result included 7 studies with 7784 patients from 11 countries and 5 continents which all reported death as an outcome in groups that were receiving corticosteroids compared to groups that were receiving standard care. The studies used one of the following corticosteroids as intervention: dexamethasone, methylprednisolone and hydrocortisone in different doses. In the groups receiving standard care, 1347 patients out of 4899 died while in the corticosteroid groups 739 of 2885 patients died. When doing a statistical calculation these figures indicated that the risk of dying when getting corticosteroids was 93% of the risk when not getting corticosteroids, however the difference was not statistically significant. After omitting the largest study from the material, that contributed the absolute majority of total participants, who were deemed relatively healthy or well taken care of, the results were instead that 257 out of 781 died in the steroid groups and 237 of 578 died in the control groups. This later comparison among supposedly sicker patients, gave a statistically significant 8,1% lower absolute risk of dying in the corticosteroid groups; an effect that could also be expressed as for every 25 patients treated, 2 more lives would be saved. A further control of a more severely sick subgroup of patients from the largest study, in need of invasive mechanical ventilation, revealed an absolute reduction of the risk of dying when given corticosteroids of 12,1%. This group showed the most effectful response to the administered corticosteroids in this study which could also be expressed as 1 more life saved for every 8 patients treated. Another sub group analysis of the patients from the largest study that were not in need of any type of oxygen support, indicated on the other hand a possible harm of corticosteroids. This potentially harmful effect was however not statistically significant. In summary, the results of this study imply that administration of corticosteroids to patients with severe Covid-19 will reduce the risk of dying. The greatest effect is seen in those patients that has reached a level of illness were the gas exchange in the lungs is impaired by the inflammation. Furthermore, caution must be taken not to introduce harm by giving corticosteroids to patients with milder disease in which the immunosuppressive properties of the drug could lead to unintended worsening of the illness.