Bamberg, Univ., Diss., 2003.

Bamberg, Univ., Diss., 2005.

Im Rahmen der EFSD Studie erfolgt die Aufzeichnung von Blutzuckerdaten und Interpretation. Dabei erfolgte die Unterteilung in vier Therapiegruppen: Patienten mit reiner Insulintherapie, mit OAD-Therapie, mit einer Kombination aus Insulin und OAD-Therapie sowie mit einer diätetischen Therapie. Unterschieden wurde innerhalb der Therapiegruppen zwischen Dialysezeiten und dialysefreier Zeit. Die definierten Hypoglykämieintervalle (Hypoglykämie 51 bis 70 mg/dl, schwere Hypoglykämie ≤ 50 mg/dl) wurden in den verschiedenen Gruppen und Zeiten ausgewertet. Insgesamt kam es während der Gesamtaufzeichnungszeit zu einem prozentual geringen zeitlichen Auftreten von Hypoglykämien sowohl während der Dialysezeit als auch während der dialysefreien Zeit. Die Therapiegruppen unterschieden sich deutlich in ihrer Gruppengröße. Durch die entsprechenden Vorerkrankungen besteht bereits ein deutlich erhöhtes Hypoglykämierisiko und damit erhöhtes Mortalitätsrisiko bei der untersuchten Patientenkohorte. Im Vergleich aller vier unterschiedenen Therapiegruppen ergab sich keine statistische Signifikanz bezüglich eines erhöhten Hypoglykämierisikos bei einer Therapiegruppe. Weder zeigte sich eine Signifikanz während der Dialyse noch in der dialysefreien Zeit. Auch in der Auswertung der HbA1c-Werte besteht eine breite Verteilung, sodass keine zuverlässige Aussage über eine Hypoglykämieneigung abgeleitet werden kann. / In the EFSD Studie blood glucose was was recorded and evaluated. Therefore, four groups were defined: stand-alone insulin therapy, therapy with oral-antidiabetic drugs, combined insulin and OAD therapy and dietetic therapy. Within these four groups, the time during dialysis and off-dialysis was observed. The times of defined intervals of hypoglycaemia (light hypoglycaemia 51 – 70 mg/dl and severe hypoglycaemia <50 mg/dl) were recorded and evaluated. Within the whole measuring time, hypoglycaemia occurred only in a very low percentage during dialysis and off-dialysis time. The groups clearly differed in size. Because of pre-existing conditions, the risk for hypoglycaemia and the mortality risk was increased. The comparison within these four groups showed no statistically significant difference regarding hypoglycaemic episodes. This includes dialysis and off-dialysis time. The evaluation of Hba1c showed a wide range, so a risk for hypoglycaemia was not evaluable.

Bakgrund: Diabetes mellitus typ 2 (DMT2) är en snabbt växande sjukdom i dagens samhälle. Vid diabetes är egenvård viktigt och ett stort ansvar ligger på individen. Att ha en hälsosam livsstil kan göra mycket för att minska risken för komplikationer och för att skapa balans i sitt dagliga liv. Empowerment vid diabetes kan vara viktigt för att känna sig trygg och för att känna kontroll över sin sjukdom. Syfte: Att beskriva empowerment och egenvårdsförmåga hos personer med diabetes mellitus typ 2. Metod: Examensarbetet genomfördes som en litteraturöversikt och baserades på 12 vetenskapliga studier med kvantitativ ansats. Dataanalys genomfördes enligt Fribergs trestegsmodell. Resultat: Ett positivt samband kunde ses mellan empowerment och egenvårds-förmåga hos personer med DMT2. Kunskap och utbildning har visats vara viktigt för att skapa trygghet. Hög känsla av empowerment och god egenvårdsförmåga har visat sig ha en reducerande effekt på HbA1c-värdet. Slutsats: Utbildning i empowerment kan tillämpas för att främja personer med DMT2 egenvårdsförmåga. Det är betydelsefullt att vårdpersonal har god kunskap kring empowerment för att kunna ge råd och stöd till personer med diabetes, och för att kunna skapa en god vårdrelation.

ABSTRAKT Bakgrund: Diabetes mellitus typ 2 är ett globalt hälsoproblem som kan leda till svåra komplikationer och förtidig död. Egenvården spelar en förebyggande roll men upplevs av drabbade personer som krävande. Tidigare studier visar på vikten av att vårdpersonalen ser varje person i ett sammanhang och uppmärksammar hens förutsättningar för god egenvård. Syfte: Syftet med denna litteraturstudien var att beskriva erfarenheter av egenvård hos personer med diabetes mellitus typ 2. Metod: Resultaten av åtta kvalitativa studier analyserades, sammanställdes och presenterades sedan i kategorier enligt Fribergs metod. Resultat: Litteraturstudien visade att de första stegen till egenvård skedde redan vid diagnostillfället. Den drabbade personen var sedan tvungen att anpassa sitt liv efter egenvårdens krav. Vissa motiverades till förbättrad egenvård av en önskan att bibehålla sitt välbefinnande. Det visade sig även att det fanns ett stort behov av stöd från omgivningen. Konklusion: Genom att bjuda in till lärande, arbeta mot ökad delaktighet och, tillsammans med den drabbade personen, sätta specifika mål kan sjuksköterskan stödja egenvården vid DM2.

Diabetes Mellitus typ 2 är en endokrin sjukdom som kännetecknas av hyperglykemi. Sjukdomen utvecklas under en längre tid till följd av höga plasmaglukoshalter i blodet orsakade av insulinresistens i skelettmuskulaturen och defekta betaceller i pankreas. Orsaker till sjukdomen är relaterat till livsstilsfaktorer som fysisk inaktivitet, ohälsosamma kostvanor, obesitas men även genetiska anlag kan påverka utvecklingen av diabetes typ 2. För att patienten skall förbättra sitt sjukdomstillstånd och öka sitt välbefinnande och sin livskvalité krävs livsstilsförändringar och egenvård. Sjuksköterskan har ansvar för att ha adekvat kunskap om effekter av egenvård vid diabetes typ 2 för att korrekt kunna informera och undervisa patienter med diagnosen. Syftet med studien var att beskriva effekterna av egenvård vid diabetes typ 2 med inriktning på fysisk aktivitet och hälsosam kost. Fem kvalitativa och tre kvantitativa artiklar har analyserats enligt Axelssons (2012, ss. 203–220) modell och sammanställts i form av en litteraturstudie. I resultatet framkom fyra huvudteman: Fysiologiska förändringar, Förebyggande vård, Att bryta gamla vanor och Behov av kunskap om diabetes typ 2. Resultatet påvisar att fysisk aktivitet kan främja patientens livskvalité. Det kan även bidra till fysiologiska förändringar så som sänkt HbA1c  och sänkta plasmaglukosnivåer i blodet. Aktuell forskning visar att all form av fysisk aktivitet kan ge positiva effekter. Patienter kan uppleva svårigheter att bryta gamla levnadsvanor och resultatet vittnar om att kosten kan vara en ständig kamp vid diabetes typ 2. I diskussionen framkommer sjuksköterskans stödjande roll och patientens delaktighet.

Bakgrund: Diabetes mellitus är en kronisk metabol sjukdom och diabetes mellitus typ 2 är den vanligaste formen av diabetes mellitus. Enkla åtgärder i levnadsvanor har visat sig vara effektiva för att förhindra eller fördröja uppkomsten av diabetes typ 2 där sjuksköterskan spelar en betydande roll för patientens förutsättningar att kunna hantera sin sjukdom. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa hur patienter med diabetes typ 2 upplevde stödet från sjuksköterskan i sin egenvård. Metod: En litteraturstudie med sju vetenskapliga artiklar med kvalitativ design utfördes. Graneheim och Lundmans (2004) tolkning av kvalitativ innehållsanalys för kvalitativa studier användes för att analysera resultatet. En manifest innehållsanalys med latenta inslag låg till grund för analysen. Resultat: Resultatet utmynnade i fem huvudkategorier: Information förbättrade patienters levnadsvanor, stöd från sjuksköterskor motiverar patienter att ta hand om sin egenvård, sjuksköterskans tillgänglighet leder till trygghet i vardagen, sjuksköterskans roll är betydande när förändringar i egenvården sker, delaktighet leder till självbestämmande. Huvudkategorin "sjuksköterskans tillgänglighet leder till trygghet i vardagen" fick underkategorin, att sjuksköterskan lägger ner tid leder till bättre förståelse för sin sjukdom. Slutsats: Slutsatsen som kunde dras utifrån föreliggande reslutat var att, stöd från sjuksköterskan är betydande i patienters egenvård. Information, delaktighet och självbestämmande är tre återkommande begrepp som patienterna upplevde som avgörande för att de skulle känna att de hade kontroll över sin egenvård. Patienterna hade olika stort behov av stöd från sjuksköterskan beroende på sjukdomsförloppet, behovet av stöd ökade framförallt vid diagnostisering eller försämring i sjukdomstillståndet. Tillgänglighet och att sjuksköterskan gav sig tid till att lyssna, samt att besvara frågor, var en trygghet för patienterna.

Typ 2-diabetes är en snabbväxande sjukdom, som ofta är livsstilsrelaterad. Kostomläggning utgör basen för diabetesbehandling. Målsättningen med kostbehandling är att främja hälsa och minska risken för komplikationer. Att drabbas av typ 2-diabetes kan innebära att patienter behöver lära sig om hälsosamma kostvanor. Sjuksköterskans roll är att undervisa och bistå patienter med aktuell kunskap avseende kostförändringar. Personens unika livsvärld utgör utgångspunkten i patientundervisning som syftar till patientens lärande. På senare år har medelhavskost kommit i fokus, som ett eventuellt alternativ bland diabeteskoster. Denna kosthållning tycks ha gynnsam påverkan på en rad riskfaktorer såsom kroppsvikt, blodsocker, blodfetter och blodtryck. Syftet med studien var att kartlägga effekter av medelhavskost vid diabetes mellitus typ 2 för att kunna ge kunskap och stöd till diabetespatienter. Metoden som användes var en litteraturstudie. Nio vetenskapliga artiklar med kvantitativ ansats valdes. Materialet analyserades med hjälp av Fribergs (2017, ss. 148-149) analysmodell. Resultatet påvisade att konsumtion av medelhavskost leder till viktminskning, signifikanta förbättringar av HbA1c och fasteglukos, minskning av totalkolesterol, LDL-kolesterol, triglycerider samt reducering av systoliskt och diastoliskt blodtryck. I resultatet framkom både förbättring och försämring av HDL-kolesterol. Kunskap om medelhavskostens hälsofördelar skapar bättre förutsättningar när det gäller kostrådgivning och kan inkluderas i patientundervisning vid typ 2-diabetes. Sjuksköterskans uppgift är att stödja patienters lärande genom att överföra aktuell kunskap om medelhavskostens positiva effekter på samtliga riskfaktorer som har ett samband med diabeteskomplikationer.

Sammanfattning: Bakgrund: Diabetes mellitus typ 2 är en kronisk autoimmun sjukdom som växer i dagens samhälle. Sjukdomen orsakar individen lidande och är en resurskrävande sjukdom. Egenvård är en central del i behandlingen av DMT2 (Diabetes mellitus typ 2) som kräver engagemang från individen. Syfte: var att belysa vilka faktorer som är av betydelse för egenvårdsförmågan hos personer med diabetes typ 2 och vilken betydelse egenvård har för deras hälsa. Metod: En deskriptiv design har tillämpats i denna litteraturstudie. Sökning skedde i databaserna CINAHL och PubMed, som genererade totalt 14 artiklar (10 kvantitativa, 3 kvalitativa och 1 mix-method). Huvudresultat: Faktorer som var av betydelse för egenvårdsförmågan var utbildning, stöd, empowerment, attityder och hur lång tid individen haft DMT2. Resultatet visar att patienterna uppskattar att få information om diabetes av sjuksköterskor, läkare eller dietister och deltar helst i grupp då det ger möjlighet till att diskutera erfarenheter, bli motiverad av andra deltagare och möjlighet till social anknytning. De individer som etablerat goda vanor gällande kost, träning och blodsockermätning fick sänkta nivåer av HbA1c, LDL och höjning av HDL. Dessa individer fick färre diabetes relaterade komplikationer. Slutsats: Det framkommer att diabetes utbildning är en av flera faktorer som har betydelse för individens förmåga till egenvård. Empowerment och attityder till utbildningen har också betydelse för att utveckla egenvårdsförmågan gällande kost, träning och blodsockermätning. Dessa 3 faktorer har i sin tur en betydelse för den fysiska hälsan, genom att risken för komplikationer sjunker samt att HbA1c sjunker. Vidare forskning om hur empowermentbaserade utbildningsprogram kan standardiseras är av intresse. Nyckelord: Diabetes mellitus typ 2, egenvård, fysisk hälsa, utbildningsprogram

Diese Arbeit soll mit Hilfe einer prospektiven, multizentrischen Doppelblind-Studie zeigen, dass durch den Einsatz von Pioglitazon bei Patienten mit Diabetes mellitus Typ II und dialysepflichtiger Niereninsuffizienz, die tägliche Insulindosis signifikant reduziert werden kann. Durch das orale Antidiabetikum soll gezeigt werden, dass die Patienten sich deutlich weniger Insulin injizieren müssen, eine bessere Einstellung der diabetischen Stoffwechsellage erreicht wird und somit die Komplikationsrate sowie die Wahrscheinlichkeit einer Nebenwirkung durch die Insulintherapie sinkt. Des Weiteren sollte überprüft werden, ob bekannte pleiotrope Effekte von Pioglitazon ebenfalls beobachtet werden können. Viele unterschiedliche antidiabetisch wirkende Parameter im Blut wurden mittels laborchemischer Untersuchung über einen Zeitraum von einem halben Jahr miteinander verglichen, um die Wirkung von Pioglitazon auf den Diabetes mellitus zu bestätigen. Zusätzlich wurde mit Hilfe von bestimmten Laborparametern versucht ein möglichst genaues kardiovaskuläres Profil der einzelnen Probanden unter Therapie zu ermitteln, um mögliche pleiotrope Effekte des Medikaments nachzuweisen. / The aim of this study was to point that pioglitazone allows patients with type 2 diabetes meliitus with renal failure requiring hemodialysis to reduce the daily insulin requirements and the overall metabolic status. The therapy enables a significant improvement of HbA1c and reduces the risk of intricacies as e.g. lipid metabolism and the cardiovascular risk profile. Furthermore the study indicates that pioglitazone has a positive impact on the longterm disease prognosis in late stage diabetes.