Diabetes Mellitus typ 2 förutspås vara fördubblad fram till år 2030 (WHO 2015). För att minska riskfaktorer och framtida diabetes relaterade komplikationer är det viktigt att egenvårdsbehandlingen är optimal för att förbättra individens livskvalité samt främja dennes hälsa. Syfte: Att belysa och identifiera vad som hindrar patienter med diabetes mellitus typ 2 att följa de råd om egenvård som sjuksköterskan ger. Metod: Studien är en litteraturstudie som följt Polit och Beck (2010) flödesschema, nio steg. Databaser som användes var CINAHL samt PubMed där åtta artiklar valdes ut. Två artiklar tillkom från manuell sökning i Google Scholar. Till analysen markerades text som svarade på studiens syfte och som sedan klassificerades i teman. Resultat: Åtta kategorier identifierades, okunskap, känslor, brist på självdisciplin, brist på socialt stöd, brist på tilltro, andra sjukdomar, tidsbrist samt begränsad ekonomi. Slutsats: Flera hinder till hanteringen av egenvården var förknippad med negativa känslor, bristande kunskap och fallerad tilltro till sjukvården. Upplevelser av att inte bli respekterad, bli bedömd och inte bli hörd av sjukvårdspersonal framkom. Begränsad ekonomi samt tidsbrist påverkade negativt då arbete och familj upptog större delen av individernas liv.

Introduktion/Bakgrund: Diabetes mellitus och depression är utbredda sjukdomstillstånd som var för sig fodrar vård och äventyrar god livskvalitet. Vid samsjuklighet riskerar patientens egenvårdsförmåga av diabetes att påverkas. Konsekvenserna orsakar både enskilt lidande och ökad samhällskostnad. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att belysa, från ett patientperspektiv, hur sjuksköterskor kan stödja egenvårdsförmågan av diabetes hos patienter som samtidigt drabbats av depression.Metod: För att säkerställa struktur, transparens och upprepningsbarhet av litteraturstudien har Polit & Becks (2017) 9 steg använts. Sök-, urvals- och granskningsprocess utmynnade i 11 vetenskapliga artiklar, 9 med kvantitativ metod och 2 med kvalitativ metod, vilka bearbetades och analyserades. En induktiv ansats anammades och resulterade i 4 olika teman, alla med koppling till syftet.Resultat: Fyra teman representerar områden där stöd efterfrågas av patienten för att hantera egenvård av diabetes vid samtidig depression; Stöd genom personcentrerad vård, stöd genom kunskap och utbildning, stöd till familj och närstående samt stöd genom psykologisk intervention.Slutsats: Personcentrerad vård är betydelsefull vid samsjuklighet som diabetes och depression. I tillägg behöver den somatiska och psykiska behandlingen integreras. Sjuksköterskan kan stödja patienter med diabetes som drabbats av depression med kunskapshöjande insatser samt att involvera patientens närstående.

Polycythemia Vera är en livslång blodsjukdom som innebär en överproduktion av blodceller. Vid noggrannhet i behandlingen har sjukdomen god prognos. Att leva med långvarig sjukdom innebär en långvarig och regelbunden kontakt med sjukvården. Det är viktigt att möjliggöra delaktighet för dessa patienter då detta skulle kunna medföra att egenvårdsförmågan ökar och beroendet av sjukvården minskar. För att främja långvarigt sjukas delaktighet har e-hälsotjänsten PODS-Patient Online Decision System tagit fram. PODS är utformat för patienter med Polycythemia Vera. För att tjänsten ska bli patientanpassad bör patienter få komma till tals angående tjänstens utformning och innehåll. Syftet med denna studie är att beskriva patienters uppfattning av e- hälsotjänsten PODS vid en introduktion. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex informanter som är diagnostiserade med Polycythemia Vera. Intervjuerna bearbetades och tolkades genom innehållsanalys enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2012 ss. 194-195). Resultatet i studien visar att patienter sätter stort värde på en välfungerande vårdkontakt, då detta inger en känsla av trygghet. PODS meddelandefunktion ansågs kunna bidra till en smidig kontakt med vården. I dagsläget uppfattas PODS vara användarvänligt i sin utformning. Det fanns dock frågetäcken gällande praktiska lösningar. Överskådligheten av blodvärdena som erbjuds i programmet uppskattas då det gav möjlighet till en fördjupad förståelse för den egna hälsan. PODS har potential att fungera för andra patientgrupper. Det erfordras förbättringar och utveckling av programmets samt organisationen omkring det. Om detta kommer till stånd finns det behov av att vidare studera hur en längre tids användning av PODS upplevs av patienterna.

Bakgrund: Diabetes mellitus typ 2 (DMT2) är en snabbt växande sjukdom i dagens samhälle. Vid diabetes är egenvård viktigt och ett stort ansvar ligger på individen. Att ha en hälsosam livsstil kan göra mycket för att minska risken för komplikationer och för att skapa balans i sitt dagliga liv. Empowerment vid diabetes kan vara viktigt för att känna sig trygg och för att känna kontroll över sin sjukdom. Syfte: Att beskriva empowerment och egenvårdsförmåga hos personer med diabetes mellitus typ 2. Metod: Examensarbetet genomfördes som en litteraturöversikt och baserades på 12 vetenskapliga studier med kvantitativ ansats. Dataanalys genomfördes enligt Fribergs trestegsmodell. Resultat: Ett positivt samband kunde ses mellan empowerment och egenvårds-förmåga hos personer med DMT2. Kunskap och utbildning har visats vara viktigt för att skapa trygghet. Hög känsla av empowerment och god egenvårdsförmåga har visat sig ha en reducerande effekt på HbA1c-värdet. Slutsats: Utbildning i empowerment kan tillämpas för att främja personer med DMT2 egenvårdsförmåga. Det är betydelsefullt att vårdpersonal har god kunskap kring empowerment för att kunna ge råd och stöd till personer med diabetes, och för att kunna skapa en god vårdrelation.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Sveriges befolkning lever längre. År 2013 dog tre miljoner människor i världen av KOL. Då symtom som andfåddhet och hosta ses hos patienterna behöver de utbildning i egenvård för att hantera dessa. Den viktigaste åtgärden är rökstopp och att utföra egenvård för att bevara sin hälsa. Problem: Då patientgruppen växer kommer ett ökat behov av utbildning för patienterna i egenvård. Sjuksköterskor träffar KOL patienter i många sammanhang och behöver kunskap i hur de kan identifiera egenvårdsbrist för att stötta patienten. Metod: Allmän litteraturöversikt. 13 artiklar med kvantitativ och kvalitativ ansats granskades. Syfte: Att skapa en översikt över egenvårdsutbildningens effekter för patienter med kronisk obstruktiv lungsjukdom. Resultat: Egenvårdsutbildning gav patienterna verktyg att hantera sina symtom samt att genom fysisk aktivitet bibehålla en ökad ansträngningsförmåga. Det sågs minskat behov av att söka läkarvård efter genomgången egenvårdsutbildning. Äldre upplevde god förmåga att utföra egenvård. Försämrad egenvård sågs initialt hos patienter som vårdas av nära anhörig. Patienterna önskade utbildning av vårdpersonal på ett lättförståeligt språk. Slutsats: Utbildning i egenvård förbättrar patientens förmåga att hantera sin sjukdom och resultatet ger sjuksköterskan kunskap om vikten av att utbilda patienten. Nyckelord: Egenvårdsförmåga, fysisk aktivitet, kronisk obstruktiv lungsjukdom, Orems egenvårdsteori, symptomlindring, utbildning

Diabetes typ 2 är en kronisk sjukdom som förekommer och drabbar många människor i världen. Sjukdomen orsakas av livsstil och levnadsvanor, exempelvis inaktivitet, ökat intag av ohälsosam kost, övervikt och fetma. Utlandsfödda människor är en riskgrupp som drabbas av diabetes på grund av förändrade levnadsvanor och olika hinder som påverkar egenvård vid diabetes. En viktig och betydande behandling vid diabetes typ 2 är att ha ökad egenvårdsförmåga, vilket vissa utlandsfödda människor med en annan bakgrund saknar. Studien ska synliggöra olika utmaningar som har betydelse för egenvårdsförmåga hos utlandsfödda människor med diabetes typ 2. Litteraturöversikt gjordes för att besvara studiens syfte. Vårdvetenskapliga artiklar insamlades från olika databaser och granskades av författarna enskilt och tillsammans för att skapa en gemensam bild och förståelse om innehållets relevans för studien. Artiklar granskades genom att författarna läste var för sig, flera gånger och diskuterade innehållet. Resultat av studien visade sig att det finns olika utmaningar som utlandsfödda människor upplever som påverkar deras egenvårdsförmåga för att kunna leva med diabetes typ 2. De presenterades i temaform som hade två huvudtema och sex underteman.  Tema 1: utmaningar i vardagen som hade underteman; livsstilsförändring: kost och fysisk aktivitet, kultur och sjukdomsinsikt samt bristande familjen stöd.  Tema 2: utmaningar i relation till vårdsammanhang med underteman som är kommunikations barriär, bristande kunskap och bristande stöd från vårdpersonal. Genomfört litteraturöversikten påvisar att det fanns tydliga utmaningar för egenvård som utlandsfödda människor upplever i vardagslivet och i relation till vårdsammanhang. Genom att förstå de olika utmaningar som påverkar egenvårdsförmåga hos utlandsfödda människor, kan vi främja och förbättra vårdkvalitet för dem.

Bakgrund Diabetes är en folksjukdom som ökar i befolkningen, och sjukdomen kan leda till fotsår vilket är en komplikation som kan medföra problem för både personen med diabetes och för omgivningen. Egenvård är effektivt i förebyggandet av fotsår, och det är viktigt att sjukvårdens fokus ligger mer på förebyggandet av sår än på behandling av redan uppkomna sår. Sjuksköterskans roll är att få patienten delaktig i sin egenvård och på så sätt främja egenvårdsförmågan. Syfte Syftet var att beskriva hur sjuksköterskan kan främja patientens egenvårdsförmåga för att förebygga uppkomsten av diabetiska fotsår. Metod En litteraturöversikt har genomförts och databassökningen skedde i CINAHL och PubMed. Sjutton artiklar inkluderades i vårt resultat. En integrerad innehållsanalys utfördes för att sammanställa resultatet. Resultat Resultatet visade på tre kategorier som är viktiga för sjuksköterskan att ta hänsyn till. Sjuksköterskans kunskap och kompetens, tar upp aspekter som sjuksköterskan måste vara medveten om för att kunna främja egenvårdsförmågan. Patientens kunskap och kompetens, belyser hur patienten ska kunna tillgodogöra sig kunskap för att kunna utföra egenvård. Stöd, tar upp hur sjuksköterskan på olika sätt kan stödja patienten. Slutsats Sjuksköterskan behöver ha kunskap och kompetens om vad som påverkar patientens egenvårdsförmåga. Sjuksköterskan har en viktig roll i att utbilda patienten så att denne kan utföra egenvård på ett effektivt sätt som går i linje med de riktlinjer som finns. Genom att sjuksköterskan arbetar personcentrerat, och i mötet med patienten bedömer vilka resurser och hinder som finns hos varje individ, kan egenvårdsförmågan främjas. Dessutom måste sjuksköterskan vara medveten om hur patienten kan stödjas av sin familj samt genom samverkan med teamet.

Bakgrund  Svårläkta sår ett vanligt förekommande symtom som ökar med stigande ålder och annan sjuklighet. Symtomet innebär ofta ett långvarigt lidande med stark smärta och nedsatt allmäntillstånd och livskvalitet. Då läkningsprocessen är komplex och dessa personer kan tvingas leva i åratal med sina sår har sjuksköterskan en viktig uppgift i att främja dessa personers förmåga att vårda sig själva till ökad hälsa. Syfte Syftet med studien var att beskriva hur sjuksköterskan kan främja egenvårdsförmågan hos personer som har svårläkta sår eller som löper risk för att utveckla svårläkta sår. Metod Studien genomfördes som en litteraturöversikt. Databassökningen utfördes i Cinahl och PubMed och resulterade i 17 inkluderade artiklar. Resultat Resultatet visade att sjuksköterskan för att främja egenvårdsförmågan hos personer med svårläkta sår behöver se bortom såret och möta hela personen. Detta för att med kunskap om alla de aspekter som påverkar en människas förmåga att vårda sig själv skapa sig en bild av varje patients unika förutsättningar och hinder för att utföra egenvård. Viktiga förutsättningar för att främja egenvårdsförmåga är också att ge patienterna stöd, förmedla hopp och tillförsäkra dem erforderlig kunskap.   Slutsats Resultatet visar att sjuksköterskan för att främja egenvårdsförmågan hos personer med svårläkta sår behöver ha kunskap och kompetens om vad som påverkar förmågan att vårda sig själv. Detta för att kunna ta reda på vilka resurser och hinder för egenvård som föreligger hos varje enskild patient. För att lyckas krävs att sjuksköterskan utgår från ett personcentrerat förhållningssätt; att hon ser bortom såret och möter hela personen.

Bakgrund: Andelen personer som lever med diabetes mellitus och hjärt- och kärlsjukdomar ökar markant. Egenvård är avgörande för dessa personer och sjuksköterskans bedömning av personers egenvårdsförmåga utgör en betydande roll för att hjälpa personer med diabetes mellitus och hjärt-och kärlsjukdomar att vidmakthålla hälsa. Sjuksköterskans förståelse av personens förmåga att utföra egenvård är av vikt vid en egenvårdsbedömning.Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av bedömning av egenvårdsförmågan hos personer med diabetes mellitus och hjärt- och kärlsjukdomar.Metod: En systematisk litteraturstudie baserad på kvalitativa studier genomfördes enligt Statens beredning för medicinsk och social utvärdering. Analysmetoden var metasyntes av elva artiklar.Resultat: Denna litteraturstudie resulterade i två tredje nivåns teman: Sjuksköterskors erfarenhet av personens påverkan på egenvårdsförmåga och Sjuksköterskors erfarenhet av vårdrelaterade aspekter vid bedömning av personens egenvårdsförmåga. Erfarenhet av att ha ett samarbetsinriktat förhållningssätt och samverkan för att främja personens egenvårdsförmåga och kommunikation som grundläggande för en bedömning vara en viktig del enligt undersökta studier.Slutsats: Sjuksköterskans bedömning av personens egenvårdsförmåga anses som en komplex process där alla delar av processen är likvärdiga för att bedömningen ska bli framgångsrik.

Bakgrund: Antalet personer med hjärtsvikt beräknas till 23 miljoner i världen och ungefär 250 000 i Sverige. Hjärtsvikt är en av de vanligaste orsakerna till sjukhusinläggningar hos personer över 65 år. I framtiden kommer antalet äldre i samhället öka och det finns tendenser att även antalet yngre med hjärtsvikt ökar. Symtom som följer med hjärtsvikt påverkar den drabbade så det kan bli svårt att få vardagen att fungera. Genom egenvård kan personen lindra symtom, få en enklare vardag och minska sjukhusvården. Med rätt kunskap kan sjuksköterskor främja egenvårdsförmågan hos personer med hjärtsvikt.   Syfte: Syftet var att beskriva effekter av omvårdnadsåtgärder för att främja egenvårdsförmågan hos personer med hjärtsvikt.   Metod: En litteraturöversikt där 11 kvantitativa artiklar har analyserats.   Resultat: Olika inriktningar identifierades för hur egenvårdsförmågan kunde främjas: Utbildning med individuell inriktning- hjälpmedel, individuell inriktning- kognitivt beteende och inriktning individuell och anhörig. Alla inriktningar, utom individuell inriktning- kognitivt beteende visade sig leda till förbättrad egenvård.     Slutsats: Genom personcentrerad utbildning kan sjuksköterskan motivera personer med hjärtsvikt och deras anhöriga utifrån de resurser och familjefunktioner som är aktuella hos just den personen. Att kontakten med sjuksköterska är kontinuerlig och att personen lätt kan följa symtom med något slags hjälpmedel ökar följsamheten av egenvård och ger personen empowerment. / Background: In the world 23 million people, of which 250 000 live in Sweden, suffer with heart failure. It is one of the most common causes of hospitalization in the population 65 years and older. In the future the number of elderly people will increase and there are signs of an increasing number of younger people suffering with heart failure as well. The symptoms of heart failure affect the person’s ability to perform the chores of daily living. By performing self-care the person diagnosed with heart failure can alleviate symptoms so the chores of daily living can be performed easier. With the right knowledge can nurses promote self-care in persons diagnosed with heart failure.   Aim: Effects of nursing actions to promote self-care in persons diagnosed with heart failure.   Method: Eleven quantitative studies have been analyzed and presented in a result.   Result: The result is presented in four different categories; Individual education with aid to follow up symptoms, individual education with cognitive behavior programs, education for the person diagnosed with heart failure and his/her relatives. The result was positive in all categories except from the category individual education with cognitive behavior programs.   Conclusion: The nurse can through personcentered care motivate people diagnosed with heart failure to perform self-care. The motivation can be based on resources and family functions that are relevant to that particular person. It strengthens the adherence to self-care and empowers the patient if the contact with the nurse is continuous and if the person diagnosed with heart failure has some kind of aid to follow up symptoms.