Syftet med studien var att undersöka och analysera vårdnadshavares konstruktioner av samverkan och kommunikation med förskolan under pandemin och hur digitala kommunikationsformer används. För att samla in empiri till studien genomfördes semistrukturerade intervjuer genom Zoom med fyra vårdnadshavare från tre olika kommuner som beskriver deras perspektiv på hur förskolan har använt digitala kommunikationsformer under pandemin. Materialet från intervjuerna transkriberades och analyserades utifrån en innehållsanalys och studiens teoretiska utgångspunkt är ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv. Slutsatsen av resultaten är att vårdnadshavare konstruerar sig som lydiga vårdnadshavare för att anpassa sig efter den rådande situationen och därmed respektera pandemins konsekvenser. Vårdnadshavare konstruerade också den monologiska dialogen där kommunikationen har gått från att vara dialogisk innan pandemin till att vara monologisk under pandemin. Även livspusslandets konstruktion framträdde i resultatet. Det visade sig att de digitala verktygen kan möjliggöra för vårdnadshavarna att samverka med förskolan under pandemin, med orsak av pandemins restriktioner, men även utifrån vårdnadshavarens individuella förutsättningar. Slutligen framträdde konstruktionen om de digitala verktygens möjligheter och utmaningar genom vårdnadshavarnas beskrivningar av hur digitala verktyg kan synliggöra verksamheten, men också vilka utmaningar som de digitala verktygen kan föra med sig. I resultatdiskussionen diskuteras vikten av likvärdighet för att möjliggöra den digitala samverkan, den digitala envägskommunikationen och den förändrade kommunikationen i det fysiska mötet under pandemin.