Uppsatsens syfte är att ge en fördjupad bild av hur dokumentärfilmsskapare användersig av det egna jaget i dokumentärfilmsprocessen. För att undersöka det sågenomfördes djupintervjuer med fyra verksamma dokumentärfilmare i Sverige.Fokuset i studie grundar sig i en frågeställning som ämnar undersöka hurdokumentärfilmarna återberättar sig själv i det egna arbetet. Hur pass mycketinförlivar de sina egna upplevelser, känslor och drivkrafter i filmerna de skapar. Deteorier som lyfts fram i denna studie är först en historisk översikt som syftar till attvisa hur filmskaparnas representation i filmen har förändrats genom tiderna. Därefterpresenteras ett teoretiskt ramverk innehållandes tre tydliga aspekter, reflexivitet,kommunikativ dokumentärfilmsteori och det dokumentära kontraktet som opererarpå ett mer kognitivt plan. Sammantaget så landar denna studie i att jaget presenterasbåde subtilt och direkt. Att olika emotionella och praktiska processer påverkarfilmskaparnas förståelse av ämnet och vikten av att se sig själv som en del i det somgestaltas premieras.

Syftet med den här uppsatsen är att förstå hur svenska dokumentärfilmare i dag arbetar med gestaltningen av verkligheten. I den här uppsatsen tar vi reda på vilka attityder en grupp svenska dokumentärfilmare delar när det gäller relationen till innehållet i filmerna, publiken, yrkesgruppen och de nya förutsättningar som genren erfar. För att besvara frågeställningen har vi utfört nio öppet riktade kvalitativa intervjuer med svenska dokumentärfilmare. Urvalet består till största del av erfarna dokumentärfilmare vars filmer har visats i större distributionssammanhang. Intervjuerna har transkriberats och analyserats med Pierre Bourdieus fältteori som redskap. Resultatet ger en inblick i svenska dokumentärfilmares vardag och exemplifierar hur filmarna resonerar kring sitt arbete. Resultatet visar att de dokumentärfilmare vi intervjuat känner ett ansvar för de medverkande, anser sig vara källkritiska och värnar om sina filmers trovärdighet. De karakteriseras som yrkesgrupp av ett brinnande intresse för de ämnen de tar upp i sina filmer. De tenderar inte att drivas av ett vinstintresse trots att yrkesgruppen till stor del består av egenföretagare. De är ofta kritiska till politiska och ekonomiska maktfält, utan att öppet inta rollen som aktivister eller opinionsbildare. Vi ser också att de intervjuade dokumentärfilmarna är positiva till de nya förutsättningar som dokumentärfilmen verkar under. Billigare kameror och fler publiceringskanaler ger filmarna möjlighet att gestalta fler ämnen och fler världar. Samtidigt finns det en oro över att man som filmare, på nätet, ska förlora kontrollen över sitt material, vilket ibland påverkar ämnesvalet.