Bakgrund: Barn med dysmeli kan få svårt att utföra dagliga aktiviteter. Barnen får oftast träffa arbetsterapeuter där målet med arbetsterapi är att främja aktivitetsutförande i dagliga aktiviteter med hjälp av träning och hjälpmedel. Forskningen är inte överens huruvida användning av hjälpmedel tillför tillräckligt med stöd. Vissa barn upplever att hjälpmedel inte tillför nytta.Syfte: Att beskriva användning av hjälpmedel i dagliga aktiviteter hos barn med dysmeli.Metod: Litteraturstudie för att skapa en översikt av befintlig forskning. Databaser som användes var CINAHL with Full Text och MEDLINE. Kvalitativa och kvantitativa artiklar valdes ut och sammanställdes. Dessa analyserades systematiskt enligt metodlitteratur i fyra steg vilket resulterade i fyra teman.Resultat: Många barn upplever att de kan utföra aktiviteter med eller utan hjälpmedel. Barnen upplevde att användning av hjälpmedel bidrog till känslan av att kunna delta i sociala sammanhang och att kunna utföra aktiviteter, främst specifika aktiviteter som att cykla, spela musikinstrument och utföra sport. Resultatet visade även olika anledningar till att hjälpmedel inte användes, bland annat att hjälpmedlet inte var tillräckligt anpassat och att hjälpmedlet var obekvämt. Resultatet visade även att den sociala miljön kunde påverka användandet negativt då flera barn upplevde att de blev uttittade.Slutsats: Litteraturstudien visar att barnen använde hjälpmedel i olika dagliga aktiviteter, främst i sina fritidsaktiviteter. Barnen upplevde att hjälpmedel kan möjliggöra delaktighet och utförande i dagliga aktiviteter. Användningen av hjälpmedel varierade mellan barnen. Det behövs vidare forskning gällande barn med dysmeli och deras användning av hjälpmedel i dagliga aktiviteter.

Inledning: Transversal Upper Limb Reduction Deficiency (TULRD) innebär medfödd avsaknad av arm- eller hand även kallad för dysmeli (eng. dysmelia). Det föds cirka 60 individer med dysmeli i Sverige varje år. Professionella inom armprotesområdet arbetar i syfte att stödja individens praktiska delaktighet i vardagslivet och motverka effekter av eventuell stigmatisering i den sociala miljön. Problemformulering: Generellt, har personer med dysmeli en positiv kroppsbild och en upplevelse av normalitet tills de redan i barndomen blir medvetna om att Normaten inte upplever dem på samma sätt. En person med dysmeli kan välja att använda, eller att inte använda handprotes. I syfte att maskera avsaknad och hantera eventuell stigmatisering väljer en del att använda handprotes. Syfte: Syftet med denna uppsats är att beskriva professionellas (inom ortopedteknisk verksamhet) erfarenheter av betydelsen av en arm- och handprotes för delaktighet och inkludering i vardagslivet, bland individer med dysmeli. Syftet är även att belysa hur professionella beskriver sitt arbete som syftar till ökad delaktighet i vardagslivet bland individer med dysmeli. Metod: Kvalitativ metod tillämpades i form av intervjuer med professionella inom ortopedteknisk avdelning. Resultat: Professionellas stöd kan ha en central betydelse för individers delaktighet. Handproteser fyller olika funktioner i olika kontexter men bör även vidareutvecklas. Attityder i samhället kan spela roll för individers delaktighet och självkänsla. Vidare forskning: Vidare forskning bör fokusera på att undersöka personliga erfarenheter från personer med dysmeli gällande det professionella stödet och aspekten livskvalité i förhållande till övrig befolkning. Forskning bör fokusera på att identifiera faktorer som främjar respektive hindrar delaktighet. / Introduction: Transversal Upper Limb Reduction Deficiency (TULRD) implies congenital absence of a limb (or part thereof), e.g. an arm or a hand. TULRD is also referred to as dysmelia. In Sweden, approximately 60 individuals with dysmelia are born annually. A person with dysmelia may, or may not, choose to use a prosthesis as a means of supporting the persons’ practical involvement in activities of everyday life, and possibly also to counteract the effects of possible stigmatization. Prostheses are supplied by professionals working within the arm prosthesis area. Problem: In general, persons with dysmelia have a positive body-image and perceive themselves as normal, until during the childhood becoming aware that the so called Normate does not experience them in the same way. In order to mask the absence and manage social reactions, some persons choose to use hand prosthesis. Purpose: Hence, the aim of this study is to describe the professionals’ experience of the importance of a hand prosthesis for persons with dysmelia. Also, how professionals describe their work that aims to increase participation in everyday life among individuals with dysmelia. Method: Qualitative method was applied in the form of interviews with professionals working with prosthetics. Result: Professional support plays a central role regarding the users’ involvement in everyday life. However, hand prostheses are perceived as being far from perfect, and needs further development. Social attitudes can affect the individual's involvement and self-esteem. Further Research: The personal experience of living with dysmelia needs to be further addressed concerning the role of professional support, as well as quality of life, in order to identify factors that promote and hinder participation.