Ungefär 1.7 miljarder människor världen över lider av någon form av muskuloskeletal sjukdom. Enligt World Health Organization (2021) lider 343 miljoner människor i världen av sjukdomen artros, vilket är en sjukdom som negativt kan påverka personers vanor, välmående och förmåga att utföra aktiviteter i dagliga livet. Syfte: Syftet med examensarbetet är att beskriva vilka arbetsterapeutiska interventioner som kan förbättra eller bibehålla förmågan att utföra aktiviteter i dagliga livet hos människor med artros. Metod: Examensarbetets design var en scoping review. Datainsamling gjordes genom sökningar i databaserna CINAHL with full text, PubMed, Medline och AMED. Databassökning av litteratur resulterade i sex artiklar som togs med som en del av resultatet samt ytterligare sex artiklar från manuella sökningar hittades, vilket mynnade ut i totalt tolv artiklar. Artiklarna var publicerade mellan år 2003–2021. Resultat: Resultatet visade att en rad olika arbetsterapeutiska interventioner som tillhandahålls för individer med sjukdomen artros. Interventionerna varierar beroende på vilken typ av artros individen har och interventionerna kan tillämpas med olika fokus, däribland: smärthantering, utmattning och engagemang i fysisk aktivitet. Slutsats: Slutsatsen av detta examensarbete visar fem olika arbetsterapeutiska interventioner som kan användas för att förbättra eller bibehålla förmågan att utföra aktiviteter i dagliga livet hos människor med artros. De fem olika interventionerna är hjälpmedel, handortoser, träning, utbildning och strategi. Interventionerna varierade och hade olika fokus beroende på om artros fanns i nedre eller övre extremitet.

Bakgrund: Inom arbetsterapi ses människan som aktiv, där målet med arbetsterapi är att ge stöd till personen i aktivitetsutförandet utifrån personens önskemål och behov. Reumatoid artrit är en inflammatorisk ledsjukdom som ger fysiska symtom som exempelvis smärta och stelhet vilket kan påverka aktivitetsutförande. En persons livskvalitet är kopplat till en persons uppfattning om livssituation i relation till kultur, intressen och värderingar. Olika instrument används för att mäta livskvalitet, antingen sjukdomsspecifika, eller instrument som mäter allmän hälsa. Syfte: Att beskriva självrapporterad livskvalitet hos personer som har reumatoid artrit. Metod: Systematisk litteraturstudie med en explorativ ansats. Litteratursökning i “CINAHL with full text” och “Psycinfo”. Resultat: Personer med RA har rapporterat sin livskvalitet som medelhög eller hög, vilket kan bero på olika fysiska-, psykiska-, och miljörelaterade faktorer. Faktorerna har visat sig ha både en negativ och/eller positiv betydelse för livskvaliteten. Resultatet visar också att sjukdomsspecifika instrument eller instrument som mäter allmän hälsa användes vid rapportering av livskvalitet. Slutsats: Personer med RA har sämre livskvalitet än friska. Olika instrument har använts i olika länder vilket kan göra det svårt för jämförelse av livskvaliteten. De flesta faktorer är negativt kopplade till livskvaliteten, men några sticker ut som positiva. Genom att se alla faktorer kan arbetsterapeuten ge insatser utifrån personens behov och på så sätt stärka livskvaliteten hos RA-drabbade.

Bakgrund: Barn med dysmeli kan få svårt att utföra dagliga aktiviteter. Barnen får oftast träffa arbetsterapeuter där målet med arbetsterapi är att främja aktivitetsutförande i dagliga aktiviteter med hjälp av träning och hjälpmedel. Forskningen är inte överens huruvida användning av hjälpmedel tillför tillräckligt med stöd. Vissa barn upplever att hjälpmedel inte tillför nytta.Syfte: Att beskriva användning av hjälpmedel i dagliga aktiviteter hos barn med dysmeli.Metod: Litteraturstudie för att skapa en översikt av befintlig forskning. Databaser som användes var CINAHL with Full Text och MEDLINE. Kvalitativa och kvantitativa artiklar valdes ut och sammanställdes. Dessa analyserades systematiskt enligt metodlitteratur i fyra steg vilket resulterade i fyra teman.Resultat: Många barn upplever att de kan utföra aktiviteter med eller utan hjälpmedel. Barnen upplevde att användning av hjälpmedel bidrog till känslan av att kunna delta i sociala sammanhang och att kunna utföra aktiviteter, främst specifika aktiviteter som att cykla, spela musikinstrument och utföra sport. Resultatet visade även olika anledningar till att hjälpmedel inte användes, bland annat att hjälpmedlet inte var tillräckligt anpassat och att hjälpmedlet var obekvämt. Resultatet visade även att den sociala miljön kunde påverka användandet negativt då flera barn upplevde att de blev uttittade.Slutsats: Litteraturstudien visar att barnen använde hjälpmedel i olika dagliga aktiviteter, främst i sina fritidsaktiviteter. Barnen upplevde att hjälpmedel kan möjliggöra delaktighet och utförande i dagliga aktiviteter. Användningen av hjälpmedel varierade mellan barnen. Det behövs vidare forskning gällande barn med dysmeli och deras användning av hjälpmedel i dagliga aktiviteter.

Bakgrund: Ätstörningar blir allt vanligare i samhället och drabbar främst unga kvinnor. Två av de vanligaste ätstörningsdiagnoserna är Anorexia Nervosa och Bulimia Nervosa, i båda fallen är orsakerna okända. Återhämtningen från en ätstörning kan vara en svår utmaning på grund av sjukdomens komplexitet som kan ha en negativ påverkan på det dagliga livet. Arbetsterapi kan främja återhämtningen vid ätstörning till exempel genom att tillgängliggöra meningsfulla aktiviteter. Genom att utgå från den arbetsterapeutiska teoretiska modellen Model of Human Occupation (MOHO) underlättar det för arbetsterapeuten att få en helhetsbild av människan även i komplexa sjukdomstillstånd. Syftet var att ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv beskriva återhämtningsprocessen hos kvinnor som levt med någon form av ätstörning. Metod: En litteraturstudie för att sammanställa resultaten från tidigare forskning. Samtliga artiklar som valdes var kvalitativa och grundar sig på kvinnors upplevelser. De databaser som användes var Cinahl with full text och PsychInfo. Artiklarna analyserades utifrån Fribergs analysprocess i fem steg. Analysen gjordes deduktivt med förutbestämda teman utifrån MOHO med målet att identifiera olika upplevelser i återhämtningsprocessen. Huvudresultatet: Resultatet utgick från MOHO’s centrala begrepp: vanebildning, miljö, viljekraft och utförandekapacitet. Kvinnorna som befinner sig i eller har befunnit sig i återhämtningsprocessen upplevde att vanor, strategier och omgivningen är betydelsefull för tillfrisknandet. Slutsats: Återhämtningsprocessen av en ätstörning kan beskrivas ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv utifrån MOHO. Vidare forskning inom arbetsterapi kan vara hur arbetsterapeutiska insatser kan tillämpas i återhämtningsprocessen av ätstörning.

Stroke är en av vårt lands vanligaste folksjukdom och sjukdomen drabbar denenskilde personen i olika grad. Sjukdomen kan innebära livslångt handikapp förden som drabbas. ADL-träning som utförs hjälper patienten att få tillbaka en delav den förmåga som förlorats genom sjukdomen och därigenom få livskvalitet.Syftet med denna studie var att undersöka hur inneliggande strokepatienters ADLträningsåg ut. Frågeställningarna var: Vad var planerat i varje patients ADLträning,vilken ADL-träning fick respektive patient och vilken personal var behjälplig.Studien utgjordes av observationer under en och en halv vecka på envårdavdelning i södra Sverige. Resultatet visar att strokepatienternas mål klaradesatt uppfyllas med hjälp av kontinuerlig rehabilitering. / Stroke is one of our country’s most common disease and it strikes the individualin different ways. A lifelong disability/handicap might be a result of the disease.Activities of daily living help the patient to regain some of the strength that givesback quality of life. The aim with this study was to investigate how stroke-patientsin hospital gained ADL. Research questions were: What ADL was planned foreach patient, which ADL-training was given to each patient and what health carepersonnel helped them. This study was made as an observation and was performedduring one and a half week at a nursing ward in southern Sweden. Theresults indicate that the stroke patients´ goals were fulfilled with help of rehabilitation.

Syfte: studiens syfte är att sammanställa erfarenheter av aktivitet och delaktighet i dagliga livet efter en förvärvad ryggmärgsskada. Metod: författaren har genomfört en allmän litteraturstudie med kvalitativ ansats med data inhämtad ifrån två olika databaser. Tio artiklar inkluderade, kvalitetsgranskades och analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen av innehållet i artiklarna resulterade i tre kategorier och en underkategori. Faktorer i miljön som begränsar aktivitet och delaktighet: personer med ryggmärgsskada upplever en förändring av aktivitet och delaktighet efter en ryggmärgsskada som på olika sätt inverkade på deras dagliga liv. Olika miljöfaktorer visade sig vara begränsande och utmanande i vardagen. Nya strategier och vanor utvecklas för att möjliggöra en fungerande vardag: aktiviteter krävde mer energi och tog längre tid, därför behövde de utveckla strategier och göra anpassningar samt utveckla vanor för att möjliggöra aktivitet och delaktighet. Att fortsätta vara yrkesverksam: möjligheten till att vara yrkesarbetande efter ryggmärgsskadan upplevdes som tillfredsställande även om det krävde nya anpassningar. Den sociala miljöns betydelse för aktivitet och delaktighet: relationer och umgänge upplevdes som förändrade efter ryggmärgsskadan och det sociala nätverkets stöd samt den samhälleliga miljön blev avgörande för att komma tillbaka till samhällslivet och delta i aktiviteter. Slutsats: Livet efter förvärvad ryggmärgsskada innebar förändringar både i möjligheter att utföra dagliga aktiviteter och uppleva delaktighet, vilket utmanade personernas tidigare identitet. Det krävdes olika former av anpassningar för att åter kunna vara engagerad och delaktig. I denna förändringsprocess är det av vikt att personerna får ett adekvat stöd såväl praktiskt som emotionellt från sitt sociala nätverk. I rehabiliteringen efter förvärvad ryggmärgsskada har arbetsterapeuter en viktig roll i att stödja personerna att kunna återta aktivitet och delaktighet.

Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka hur osteoporos-relaterade frakturer påverkar vuxna människors aktiviteter i dagliga livet och upplevda livskvalitet. Uppsatsen är skriven med ändamål att hjälpa sjuksköterskor bättre förstå hur de drabbade patienterna lever för att underlätta omvårdnaden av dem. Metoden som använts är en litteraturstudie där sex kvantitativa och en kvalitativ studie kritiskt granskats efter modifierade versioner av Willman & Stoltz (2006) protokoll för kvalitetsbedömning. Databaserna PubMed och Cinahl användes för artikelsökningarna. Resultatet visar att osteoporos-relaterade frakturer försämrar förmågan till både personliga- och instrumentella aktiviteter i dagliga livet, särskilt gällande aktiviteterna som kräver rörlighet. Livskvalitet var överlag sänkt för samtliga frakturtyper i studierna, och kunde delas upp i tre kategorier; fysisk påverkan, mental påverkan och smärta. Samtliga kategorier visade signifikant sämre resultat för människor med osteoporos-relaterade frakturer. Positionen av frakturerna kan ha stor påverkan på hur alla tre kategorier påverkas, och likaså kan förekomst av smärta påverka de båda andra kategorierna. / The aim of this literature review was to investigate into how osteoporosis-related fractures affect the activities of daily living and quality of life for adult humans. The purpose of this study was to help nurses better understand how the affected patients live their lives, in order to facilitate nursing of them. The method used is a literature review based on one qualitative and six quantitative studies that were critically examined using modified versions of Willman & Stoltz (2006) protocol for estimation of quality. PubMed and Cinahl were the databases being used for the article search. The result indicates that osteoporosis-related fractures impair the ability for personal as well as instrumental activities of daily living, especially regarding the activities that requires mobility. The quality of life for all of the fracture types presented in the studies was overall reduced, and could be arranged into three categories; physical effect, mental effect and pain. All three categories showed significant worse results for humans with osteoporosis-related fractures. The position of the fractures could influence all three categories, likewise as occurrence of pain could affect the remaining categories.

Bakgrund: Fatigue är ett tillstånd av utmattning som gör det svårt för individer att bilda aktivitetsmönster samt skapa aktivitetsbalans i vardagen. Fatigue kan påverka människans uthållighet, vilket kan leda till att man tappar ork och motivationen. Arbetsterapeutens roll är att bidra med hjälp i form av behandlingsmetoder och/eller strategier som kan hjälpa personer att klara av sin vardag trots sin funktionsnedsättning, sjukdom eller skada. Fatigue management är en gruppintervention som ska hjälpa personer med fatigue att lära sig hantera fatigue i sin vardag. Syfte: Att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att använda den manualbaserade gruppinterventionen “Fatigue management, en sex-veckors kurs för att lära sig hantera fatigue i sin vardag”, och dess innehåll. Metod: Studien hade en kvalitativ design där data samlades in med hjälp av semistrukturerade intervjuer med åtta arbetsterapeuter. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Arbetsterapeuter har blandade erfarenheter/upplevelser kring den manualbaserade gruppinterventionen, bland annat när det kommer till; Kartläggning av fatigue, upplägget vid varje kurstillfälle, undervisningsformen, hemuppgifter och vilka modifieringar som behövs utföras för att förbättra interventionen. Dessa aspekter delas in i tre kategorier; Viktiga komponenter gruppinterventionen, Fördjupad bedömning- att förstå deltagare och Förslag till ytterligare utveckling av kursen. Slutsats: Arbetsterapeuter upplever att den manualbaserade gruppinterventionen “Fatigue management: en sex-veckors kurs för att lära sig hantera fatigue i sin vardag” är en behandlingsmetod som är effektiv, men samtidigt är interventionen i behov av att moderniserad/utvecklas. En moderniserad version av manualen skulle bidra till att stärka den terapeutiska alliansen mellan patienter och arbetsterapeuter.

Sammanfattning:Bakgrund: Arbetsterapins syfte är att hjälpa personer i vardagen genom att möjliggöraaktivitet. Reumatoid artrit är en kronisk inflammatorisk sjukdom som har en negativ inverkanpå personens aktivitetsutförande, vilket försvårar utförandet av dagliga aktiviteter. Det ärarbetsterapeutens roll att bidra med hjälp genom tillämpning av olika interventioner för attpersonen med reumatoid artrit ska kunna utföra betydelsefulla aktiviteter. Att kunna utföradagliga aktiviteter upplevs som meningsfullt hos personen. Tidigare forskning visar attarbetsterapeutiska interventioner vid reumatoid artrit har en positiv effekt på exempelvishandfunktion och smärta, men vad har personerna själva för erfarenheter av att få dessainterventioner?Syfte: Att beskriva vad personer med reumatoid artrit har för erfarenheter avarbetsterapeutiska interventioner.Metod: Kvalitativ litteraturstudie där tio artiklar analyserades med en induktiv ansats.Resultat: Resultatet redovisas utifrån två teman, arbetsterapeutiska interventioners påverkanpå vardagen och känslor som arbetsterapi kan generera. Över lag har personer medreumatoid artrit positiva erfarenheter av arbetsterapeutiska interventioner. Däremotframkommer det också att vissa interventioner upplevts som stigmatiserande ochintegritetskränkande, vilket har resulterat i att personernas värderingar samt roller harifrågasatts.Slutsats: Litteraturstudien visar att personer med reumatoid artrit har övervägande positivakänslor gentemot arbetsterapi. Även negativa känslor förekommer då vissa interventionerupplevs som stigmatiserande samt integritetskränkande. Genom personcentrerad vård kanarbetsterapeuten identifiera personens behov samt respektera dennes värderingar och därmedimplementera lämpliga interventioner för de som lever med reumatoid artrit.

Utgångspunkten inom arbetsterapi är att aktivitet är hälsofrämjande. Arbetsterapeuter kanskapa förutsättningar för att främja delaktighet i aktiviteter i vardagen för individer och avsaknaden av delaktighet i aktivitet kan påverka ens hälsa och välbefinnande negativt. Tillgänglig forskning visaratt psykisk ohälsa ökar bland unga, äldre känner ofta ensamhet och stillasittande, och personer med kognitiva eller psykosociala funktionsnedsättningar har svårt att leva självständigt. I studier beskrivshunden som ett hjälpmedel för att klara vardagliga aktiviteter och kan förbättra behandlingsförloppetutan att påverka personals inspel i insatser. Syfte: Att beskriva personals erfarenheter av att använda hundassisterad intervention inom olika verksamheter för att främja delaktighet i aktiviteter. Metod:En kvalitativ intervjustudie genomfördes i syfte att inhämta erfarenheter kring hundassisterad intervention inom vård, omsorg samt skola. Resultat: Interaktion med hunden uppmuntrade engagemang i olika aktiviteter. Genom lek med hunden främjas fysisk aktivitet och ny kunskap förvärvades genom övningar och aktiviteter med hunden. Hunden användes genom avledande aktiviteter för att bryta mönster vilket möjliggjorde ökad delaktighet i aktiviteter. Hunden öppnade upp för social gemenskap samt möjliggjorde samarbete mellan individer och personal. Slutsats:Hundassisterade interventioner behöver inte betyda att man gör avkall på att arbeta utifrån behovsbaserade insatser utan hunden används som ett komplement och kan vara användbar för flera professioner.