Bakgrund. Osteoporos är en kronisk sjukdom som gör skelettet skört vilket kan leda till frakturer vid lågenergivåld. Det drabbar omkring hälften av alla kvinnor och en fjärdedel av alla män i Sverige. Osteoporos orsakar både fysisk, psykisk och psykosocial påverkan i det dagliga livet. Syfte. Att belysa patienters upplevelser av att leva med osteoporos. Metod. Denna kvalitativa litteraturstudie baserades på åtta vetenskapliga artiklar utvalda från databaser med publikationer inom medicin och omvårdnad. Artiklarna granskades kritiskt med hjälp av SBUs granskningsmall för studier utförda på patientupplevelser. Analysen inspirerades av kvalitativ innehållsanalys där materialet bearbetades, jämfördes och kategoriserades. Resultat. Materialet resulterade i två huvudkategorier: 1) Att uppleva en hotad självständighet och 2) Att skapa strategier och förhållningssätt till osteoporos. Underkategorierna var: 1) Att uppleva bristande stöd, 2) Att uppleva begränsningar i det dagliga livet, 3) Att uppleva skam och förnekelse, 4) Att känna stöd 5) Att lära sig leva med osteoporos och 6) Att uppleva motivation och hinder till fysisk aktivitet. Konklusion. Erfarenheter av osteoporos kunde resultera i att patienters självständighet hotades. Omvårdnad i form av personcenterad vård kan motverka den hotade självständigheten.

Syfte: Syftet var att sammanställa evidens och bedöma evidensstyrka för effekter av muskelstärkande träning på smärta hos individer med osteoporos och kotkompressioner.  Metod: En systematisk sökning genomfördes i de valda databaserna Cohrane Liberly, CINAHL, PubMed, Pedro och Scopus. Nio studier uppfyllde samtliga inklusions- och exklusionskriterier. Studiernas kvalitet bedömdes med granskningsmall av Fowkes & Fulton (1991) med tillägg av två områden ifrån SBU:s metodbok, och bedömningen av den sammanställda evidensen utfördes med stöd av GRADE.  Resultat: Smärta undersöktes i de två dimensionerna kroppsfunktion (smärtintensitet) och aktivitet-/delaktighetsnivå. Resultatför kroppsfunktion visade en signifikant förbättring i interventionsgruppen jämfört med kontrollgruppen i två av fyra studier. Resultat för aktivitet/delaktighet visade en signifikant förbättring i interventionsgruppen jämfört med kontrollgruppen i fyra av åtta studier. Den sammanställda metodologiska kvalitet och evidensstyrkan bedöms däremot ha för låg tillförlitlighet gällande resultaten för effekten av muskelstärkande träning på smärta i båda dimensionerna hos individer med osteoporos och kotkompression.         Konklusion: Denna systematiska kritiska litteraturöversikt visade låg evidensstyrka för att muskelstärkande träning påverkar smärta hos individer med osteoporos och kotkompression, trots att några studier enskilt presenterar en signifikant skillnad mellan interventionsgrupp och kontrollgrupp rörande minskning av skattad smärta.

Abstrakt Bakgrund: Malnutrition är en av de största hälsoriskerna bland äldre och det har länge varit ett problem inom sjukvården. Till följd av felnäring får patienterna komplikationer. Trots att det finns olika metoder för bedömning av nutritionsstatus är det känt att omvårdnaden kring nutrition är otillräcklig. Syfte: Syftet med litteraturöversikten var att belysa senaste rön i omvårdnadsforskningen kring malnutrition gällande äldre patienter. Metod: Artikelsökningar gjordes i databaser med sökord relaterade till ämnet. Resultatet baserades på sexton artiklar där tolv var kvantitativa, en kvalitativ och tre med både kvantitativ och kvalitativ metod. Innehållsanalysen användes för att granska artiklarna. Resultat: Vid bedömning av nutritionsstatus används flera mätinstrument och omvårdnadsinsatser. Inom sjukvården fanns god kunskap kring identifiering men rutiner och prioriteringar saknades för att avhjälpa problemet. Det fanns många olika orsaker till att patienterna drabbades av kalcium- och D-vitaminbrist. Diskussion: För att få en god bedömning och kunna åtgärda problemet malnutrition krävs många olika metoder och en individ anpassad vård. Det rådde delade meningar om osteoporospatienter behövde tillskottsbehandling av kalcium och D-vitamin. Slutsatser: Det finns brister inom nutritionsomvårdnaden som kan minskas med hjälp av preventivt arbetet, individuellt anpassad vård och ett bra teamarbete. Angående kosttillskottsbehandlingens effekt fordras ytterligare forskning på området.

Bakgrund: Malnutrition är en av de största hälsoriskerna bland äldre och det har länge varit ett problem inom sjukvården. Till följd av felnäring får patienterna komplikationer. Trots att det finns olika metoder för bedömning av nutritionsstatus är det känt att omvårdnaden kring nutrition är otillräcklig. Syfte: Syftet med litteraturöversikten var att belysa senaste rön i omvårdnadsforskningen kring malnutrition gällande äldre patienter. Metod: Artikelsökningar gjordes i databaser med sökord relaterade till ämnet. Resultatet baserades på sexton artiklar där tolv var kvantitativa, en kvalitativ och tre med både kvantitativ och kvalitativ metod. Innehållsanalysen användes för att granska artiklarna. Resultat: Vid bedömning av nutritionsstatus används flera mätinstrument och omvårdnadsinsatser. Inom sjukvården fanns god kunskap kring identifiering men rutiner och prioriteringar saknades för att avhjälpa problemet. Det fanns många olika orsaker till att patienterna drabbades av kalcium- och D-vitaminbrist. Diskussion: För att få en god bedömning och kunna åtgärda problemet malnutrition krävs många olika metoder och en individ anpassad vård. Det rådde delade meningar om osteoporospatienter behövde tillskottsbehandling av kalcium och D-vitamin. Slutsatser: Det finns brister inom nutritionsomvårdnaden som kan minskas med hjälp av preventivt arbetet, individuellt anpassad vård och ett bra teamarbete. Angående kosttillskottsbehandlingens effekt fordras ytterligare forskning på området.

Bakgrund Osteoporos är den vanligaste skelettsjukdomen i Skandinavien. Ungefär varannan kvinna och var 4:e man kommer att drabbas av någon typ av fraktur under sin livstid. Med en åldrande befolkning kommer den medicinska och socioekonomiska effekten av osteoporos, särskilt postmenopausal osteoporos, att öka. Symtomen är smärta i benen men i vissa fall kan ryggkotorna pressas ihop vilket ger en måttlig ryggvärk. I Sverige inträffar årligen ca 70 000 osteoporosrelaterade frakturer. Uppskattad kostnad 3,5 miljarder kronor. Av de 70 000 frakturer årligen så är ca 17 000 höftledsfrakturer och 10 000 är kotfraktur. Läkemedel som används som förstahandsval är bisfosfonater som alendronat i behandling mot osteoporos. I andra hand används denosumab till patienter som inte tål bisfosfonater.  Syfte Syftet med studien var att jämföra effekten av alendronat och denosumab för att förebygga frakturer, samt att undersöka effekter på bentäthet (bone mineral density, BMD) av långtidsbehandling och korttidsbehandling av benskörhet/osteoporos hos postmenopausala kvinnor. Resultat Vid användning av alendronat under de första 3 åren jämfört med denosumab visar det sig att tillväxten på BMD i ländryggen är nästan densamma. Alendronat gav en ökning av BMD på 8,8% efter tre år i ländryggen och denosumab gav en BMD-ökning på 9,2% i ländryggen. Dock efter tre till fem års användning av alendronat börjar det att tappa sin effekt på ökning av BMD. Under de första tre årens använding av alendronat var NNT (numbers needed to treat) = 33 för förebyggande av vertebrala frakturer och för icke-vertebrala frakturer var NNT = 45. För denosumab var NNT = 20 för vertebrala frakturer och för icke-vertebrala frakturer var NNT = 50 under de första tre åren. Efter 10 års användning av alendronat ökade BMD i ländryggen 13,7%, medan för denosumab ökade BMD 18,4% efter 8 år användning. Slutsats Alendronat är ett bra val som läkemedel mot osteoporos de första tre till fem åren. Alendronat lagras i kroppen och fortsatt behandling har inte samma effekt på BMD-tillväxt som under de första åren. Däremot så är denosumab ett bättre alternativ som ger en fortsatt tillväxt av BMD under 8 års användning. Problemet är att denosumab är dyrt att ge till alla som har osteroporos. Förhoppningsvis blir biologiska läkemedel billigare i framtiden, så att fler människor kan behandlas med denosumab. / Background Osteoporosis is the most common skeletal disease in Scandinavia. About every other woman and every 4th man will suffer from some kind of fracture during their lifetime. With an aging population, the medical and socio-economic impact of osteoporosis, especially postmenopausal osteoporosis, will increase. The symptoms are pain in the legs, but in some cases the spine can be compressed, which causes a moderate backache. In Sweden, approximately 70,000 osteoporosis-related fractures occur annually. Estimated cost of SEK 3.5 billion. Of the 70,000 fractures annually, about 17,000 are hip fractures and 10,000 are vertebral fractures. Medicinal products used as first choice are bisphosphonates like alendronate in treatment for osteoporosis. Denosumab is used in patients who cannot take bisphosphonates. Aim The aim of the study was to compare the efficacies of alendronate and denosumab in preventing fractures and to examine the effects of long-term and short-term treatment of osteoporosis on bone mineral density (BMD) in post-menopausal women. Results When alendronate is used in the first 3 years compared with denosumab, BMD growth at the lumbar spine is almost the same. Alendronate gave a BMD increase of 8.8% after three years at the lumbar spine and denosumab a BMD increase of 9.2% at the lumbar spine. However, after three to five years of using alendronate, it begins to lose its effect on increasing BMD. In the first three years, the use of alendronate for preventing vertebral fractures gave a NNT (numbers needed to treat) = 33 and for nonvertebral fractures NNT = 45. For denosumab NNT = 20 for vertebral fractures and for nonvertebral fractures NNT = 50 in the first three years. After 10 years of use of alendronate, BMD increase at the lumbar spine was 13.7%, while denosumab resulted in a BMD growth of 18.4% after 8 years of use. Conclusion Alendronate is a good choice as a drug for the first three to five years. Alendronate is stored in the body and continued treatment does not have the same effect as the first few years. On the other hand, denosumab is a better alternative, as it results in continued BMD growth for up to 8 years of use. The problem is that denosumab is too expensive to give to everyone who has osteoporosis. Hopefully, in the future, biological medicines will become cheaper, so that more people can be treated with denosumab.

No description available.

<p>Validerat; 20101217 (root)</p>

Bakgrund: Osteoporos är en sjukdom som kännetecknas av minskad benmassa och försämrad benkvalitet vilket ökar risken för benbrott. Sjukdomen drabbar framför allt äldre kvinnor som passerat menopaus, men även män och yngre personer kan drabbas. Riskfaktorer inkluderar genetik, bristande fysisk aktivitet, rökning, alkoholkonsumtion och vissa sjukdomar och mediciner. Behandling av osteoporos fokuserar på att minska risken för frakturer genom att förbättra benhälsa och minska benförlust. Behandling kan ske med resorptionshämmande läkemedel som bisfosfonater eller denosumab som hämmar nedbrytningen av benmassa eller anabola läkemedel som teriparatid som stimulerar nybildning av benmassa.   Syfte: Syftet med detta litteraturarbete var att beskriva effekten av sekventiell behandling på bone mineral density (BMD) vid behandling med teriparatid följt av denosumab hos kvinnor med svår postmenopausal osteoporos utifrån tidigare studier.  Metod: De fem vetenskapliga artiklar som användes till litteraturstudien togs från databasen PubMed. Dessa analyserades med fokus på hur behandling med teriparatid följt av denosumab påverkar BMD hos kvinnor med svår postmenopausal osteoporos. Resultat: Resultatet visade en signifikant ökning av BMD på ryggraden i samtliga studier vid behandling med teriparatid följt av denosumab. En ökning av BMD kunde även ses på höft och lårbenshals dock var ökningen inte signifikant i alla studier. Frakturrisken studerades i tre av studierna. I en av studierna påvisades en signifikant minskning av frakturrisken vid behndling med teriparatid följt av denosumab, i en annan studie påvisades en minskning av frakturrisken dock var minskningen inte signifikant. I den tredje studien var det en mer fraktur i gruppen som fick teriparatid följt av denosumab.  Slutsats: Observerade data visar att behandling med teriparatid följt av denosumab har bättre effekt på BMD jämfört med monoterapi med denosumab eller teriparatid följt av bisfosfonater. Vidare studierna skulle dock behöva göras då det finns få randomiserade kontrollstudier och studierna som finns har relativt få antal deltagare. Dessutom skulle det behövas studier som pågår under längre perioder för att kunna påvisa eventuella långtidsbivekningar. / Background: Osteoporosis is a disease characterized by reduced bone mass and deteriorated bone quality, which increases the risk of bone fractures. The disease primarily affects older women who have gone through menopause, but men and younger individuals can also be affected. Risk factors include genetics. Lack of physical activity, smoking, alcohol consumtion and certain diseases and medications. Treatment of osteoporosis focuses on reducing the risk of fractures by improving bone health and reducing bone loss. Treatment may involve the use of resorption inhibitors such as bisphosphonates or denosumab, which inhibit the breakdown of bone mass, or anabolic drugs such as teriparatide, which stimulate the formation of new bone mass. Purpose: The purpose of this literature review was to describe the effect of sequential treatment on bone mineral density (BMD) in women with severe postmenopausal osteoporosis who were treated with teriparatide followed by denosumab. Method: The five scientific articles used for the literature review were retrieved from the PubMed database. These were analyzed with focus on how treatment with teriparatide followed by denosumab affects BMD in women with severe postmenopausal osteoporosis. Results: The results showed a significant increase in BMD in the spine in all studies when treated with teriparatid followed by denosumab. An increase in BMD could also be seen in the hip and femoral neck, although the increase was not significant in all studies. Fracture risk was studied in three of the studies. In one of the studies, a significant in fracture risk was demonstarted with treatment with teriparatid followed by denosumab. In another study, a decrease in fracture risk was observed, altough the decrease was not significant. In the third study, there were more fractures in the group that received teriparatid fallowed by denosumab. Conclusion: The observed data indicate that treatment with teriparatide followed by denosumab has a better effect on BMD compared to monotherapy with denosumab or teriparatide followed by bisphosphonates. However, further studies are needed as there are few randomized controll studies and the existing studies have a relatively small number of participants. In addition, studies conducted over longer periodes of time would be necessary to identify potential long-term side effects.

Syftet med denna studie är att undersöka olika metoder som kan förebygga osteoporos samt att granska sjuksköterskans undervisande roll i samband med prevention. Metoden är en litteraturstudie. Tio vetenskapliga artiklar granskades och analysen resulterade i följande teman: kostens betydelse, motionens inverkan för att förebygga osteoporos, preventionsprogram och sjuksköterskans undervisande roll. Resultatet visar att prevention av osteoporos lönar sig men att det är svårt att nå ut med information till den aktuella målgruppen. Det framkommer även att sjuksköterskan är i en god position för att informera patienten om preventionens innebörd och dess tillvägagångssätt. / The purpose of this study is to research different methods that can be used to prevent osteoporosis and review the nurses` teaching roll in connection with prevention. Method is a literature review. Ten scientific articles were reviewed and analyzed which resulted in the following themes: the importance of food, exercise’s effect to prevent osteoporosis, prevention program and the nurses´ teaching roll. The results demonstrate that the prevention of osteoporosis is effective but it is often difficult to convey the information to the desired target group. In conclusion nurses are in a good position to inform patients regarding the meaning of prevention methods and its procedure.

Prevention är en viktig men otillräckligt utvecklad del av sjuksköterskans omvårdnadsarbete vad gäller kvinnor i riskzonen för att utveckla osteoporos. Syftet med denna litteraturstudie är därför att belysa vilka faktorer som är av betydelse i det preventiva arbetet gällande osteoporos hos kvinnor i postmenopaus. Metoden är en litteraturstudie, som genomfördes med inspiration av Goodmans modell. Till studien användes 11 vetenskapliga artiklar som granskades enligt protokoll ur Willman och Stoltz (2002). Resultatet indelades i fem teman; Kostens betydelse, Solljus som källa till vitamin D, Fysisk aktivitet, Rökningens inverkan på benmassan samt sjuksköterskans preventiva patientundervisning. Det är viktigt att kosten innehåller bland annat kalcium, protein och C-vitamin. Det är viktigt att exponeras för solljus för att kunna tillgodose sig vitamin D. Fysisk aktivitet i olika former rekommenderas och rökningens negativa inverkan på benmassan. Sjuksköterskan har en betydande roll i undervisning av patienter i det förebyggande arbetet. Slutsatsen är att det är effektivt att arbeta preventivt med postmenopausala kvinnor som har osteoporos. / Prevention is an important part of the work to reduce the development of osteoporosis, were unfortunately enough effort is not used on women. The purpose of this literature review is therefore illuminate which factors could be of importance in the preventive work when it comes to osteoporosis in postmenopausal women. The method is a literature review, carried out with inspiration in Goodman’s model. For the study, eleven scientific articles were used that were revised according to a protocol in Willman & Stoltz (2002). The result were divided into five themes; the importance of diet, sunlight as a source of vitamin D, Physical activity, The influence of smoking on bone mass and the nurse’s preventive patient education. The result showed that it is important that the diet contains for example calcium, protein and vitamin C. Exposure to sunlight is also important to provide for vitamin D. Physical activity of various types is recommended and to quit smoking stop the negative effect on bone mass. The nurse has an important role in educating patients in the preventive work. The conclusion is that it is effective to work preventive with postmenopausal women with osteoporosis.