Sveriges inträdelse i EU år 1995 har påverkat skatterätten. Särskilt inom de delar som styrs av EG-direktiv, som till exempel sjätte mervärdesskattedirektivet. EG-rätten är direkt tillämplig i medlemsländerna och den har företräde framför nationella lagar. När en nationell lag strider mot en EG-rättslig bestämmelse, skall den nationella lagen inte tillämpas. EG-domstolen står för den yttersta tolkningen av direktiven och förordningarna. Transaktioner är ett led av handlingar som ingår i ett stort sammanhang. Det finns olika typer av transaktioner som kan delas upp i förutsedda - och icke förutsedda skattetransaktioner. Den godtagbara typen av skatteplanering är en förutsedd skatteanpassad transaktion. Det är de icke förutsedda transaktionerna som utgör problem för lagstiftaren. Det är när dessa transaktioner utnyttjas till bristningsgränsen som det talas om skatteundanvikande förfarande. När en skattskyldig har flera olika alternativ att välja mellan som var och ett leder till olika skattekonsekvenser, kommer den skattskyldige att välja det alternativ som ger den lägsta skattebördan. Detta riskerar dock att ge upphov till olika typer av skatteplanering. I Sverige har vi lagen mot skatteflykt som har till syfte att motverka att icke förutsedda skatteanpassade transaktioner genomförs. Denna lag tillkom år 1981 och har tillämpats sedan dess, med undantag för åren 1992-1995 på grund av regeringsskifte. Lagen har under åren varit omdiskuterad, främst på grund av politiska skäl. Utöver skatteflyktslagen finns ytterligare ett sätt att motverka icke förutsedda skatteanpassade transaktioner, detta kan ske med tillämpning av genomsynsprincipen. Principen går ut på att handlingars verkliga innebörd, istället för dess formella, läggs till grund för taxering. Tillämpningen av denna princip har aktualiserats i ett antal avgöranden i Regeringsrätten. Syftet med denna uppsats var att undersöka om den svenska skatteflyktsklausulen respektive genomsynsprincipen är förenlig med de senaste årens domar från EG-domstolen gällande skatteflykt och förfarandemissbruk. Enligt vår tolkning är svaret på denna fråga ja. EG-domstolen har i ett antal domar från senare år redogjort för öppningar gällande lagstiftning i syfte att förhindra förfarandemissbruk och transaktioner som enbart har till syfte att undkomma skatt.

Sweden became a member of the European Union in 1995. When Sweden entered the Union the government also agreed on implementing every law, regulation and directive the Union have and will have in force. One directive the Union wants every country to implement is the Directive (93/104/EG) concerning certain aspects of the organization of working time. This directive includes regulations concerning the relationship between employer and employees. The regulations in the directive must be in force before January 1 2007. One of the main points in the directive is the possibility for the parties on the labour market to reach agreements through collective agreements that deviate from the legislation concerning work hours. When the directive is a part of the Swedish law system the possibility for employer and employees to deviate from legislation concerning work hours in collective agreements will be limited through an EG-barrier. The EG-barrier sets a limit for the parties on the labour market to reach collective agreements if the agreement means worse conditions for the employees. The possibility for the parties on the labour market to abscond the legislation concerning work hours is regulated in the third paragraph in the legislation concerning work hours. This article describes what other articles the parties on the labour market can abscond from. If the collective agreement contains regulations which means worse conditions for the employees the agreement declared invalid and the employer will be liable for damages. The purpose of the essay is to examine in what extent the parties on the labour market can reach collective agreements after January 1, 2007.

Medlemskapet i EU har för de stater som valt att deltaga inneburit en inskränkning av suveräniteten, dvs självbestämmanderätten, på flera områden. Syftet med denna uppsats är att studera hur detta medlemskap har påverkat medlemsstaternas suveränitet på direktbeskattningsområdet. I vår studie har vi utgått ifrån frågeställningarna om vem som har befogenhet att harmonisera medlemsstaternas nationella lagstiftningar på detta område, vilken inverkan EG-domstolen (EGD) och de gemenskapsrättsliga principerna har på suveräniteten samt vilken möjlighet medlemsstaterna har att rättfärdiga lagstiftning som strider mot gemenskapsrätten. Den kanske viktigaste grundstenen i den Europeiska Unionen är skapandet av den gemensamma marknaden. Enligt fördraget om upprättandet av den Europeiska Gemenskapen kräver en fungerande gemensam marknad att alla hinder för nyttjandet av de grundläggande friheterna tas bort. För att detta mål ska uppnås krävs enligt fördraget bl a att de nationella direktbeskattningslagstiftningarna harmoniseras i den utsträckning det är nödvändigt. Detta kan ske genom både positiv och negativ harmonisering. Positiv harmonisering sker genom utfärdandet av bindande direktiv, medan negativ harmonisering sker genom uppställandet av regler som inte får överträdas samt EGD:s upprätthållande av dessa. På grund av kravet att alla medlemsstater måste vara enhälliga för att positiv harmonisering på direktbeskattingsområdet ska ske, så har varje medlemsstat vetorätt i dessa frågor. Detta innebär att direktbeskattningsområdet faller inom medlemsstaternas exklusiva kompetens. Den exklusiva kompetensen måste dock utövas med respekt för gemenskapsrätten. I denna uppsats kommer vissa fundamentala delar av gemenskapsrättens påverkan på medlemsstaternas suveränitet att behandlas. De rättsprinciper och regler vi har valt att behandla är loja-litetsprincipen och statens skadeståndsskyldighet som påtryckningsmedel, förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet samt förbudet mot nationell lagstiftning som har en restriktiv effekt på de grundläggande friheterna. På grund av att fördraget är fullt av luckor rörande direkta skatter så blir EGD, i sin roll som fördragstolkare, allt mer betydelsefull. EGD begränsar genom sin negativa harmonisering medlemsstaternas självbestämmanderätt på direktbeskattningsområdet. Möjligheten för en medlemsstat att rättfärdiga lagstiftning, som är diskriminerande eller som har en restriktiv effekt på nyttjandet av de grundläggande friheterna, ligger i de fördragsbaserade undantagen och i de rättfärdigandegrunder som utvecklats i rättspraxis i enlighet med rule of reason-doktrinen. Störst betydelse på direktbeskattningsområdet har rule of reason-doktrinen. I denna uppsats ligger fokus på de rättfärdigandegrunder som har accepterats av EGD. Dessa är skattesystemens inre sammanhang, territorialitetsprincipen, effektiv skattekontroll, hinder mot skatteflykt samt kombinationen av flera grunder. Vissa av dessa har lyckats rättfärdiga restriktiv lagstiftning, medan andra enbart har accepterats i princip. De resonemang som förs vid användandet av dessa grunder visar att det intresse, som medlemsstaterna har av att skydda sina skatteintäkter och sina nationella skattesystem, i EGD:s ögon inte väger lika tungt som en fungerande gemensam marknad. Att EGD relativt nyligen vid tillfällen har gått över från att göra en enskild bedömning av varje rättfärdigandegrund, till att istället göra en samlad bedömning av flera rättfärdigandegrunder, kan eventuellt representera en utveckling mot att medlemsstaternas intressen till större grad beaktas. Medlemsstaternas suveränitet på det direkta beskattningsområdet är således opåverkad i det hänseendet att de fortfarande innehar den yttersta lagstiftningsmakten. Denna suveränitet är dock i praktiken begränsad av att medlemsstaterna vid utförandet av denna suveränitet måste beakta gemenskapsrätten. För närvarande har en fungerande marknad företräde framför medlemsstaternas intresse av att skydda sina skatteintäkter och sitt skattesystem. Hur suveräniteten kommer att yttra sig i framtiden är oklart, eftersom den Europeiska Unionen är under ständig utveckling.

Principen om förfarandemissbruk är en EG-rättslig princip som efter hand vuxit fram ur EGDs praxis och vilken numera är tillämplig inom EGmervärdesskatterätten. Principen innebär att konstruerande transaktioner vars enda syfte är att uppnå skattefördelar skall underkännas och istället bli beskattade som om de konstruerade transaktionerna inte hade företagits. De kriterier som EGD har ställt upp i praxis, främst i Halifax-fallet, för att principen om förfarandemissbruk skall bli tillämplig på mervärdesskatteområdet är att ett objektivt och ett subjektivt kriterium skall vara uppfyllda. Det subjektiva kriteriet innebär att trots att relevanta bestämmelser i mervärdesskattedirektivet har uppfyllts, kan förfarandemissbruk konstateras om förfarandet får till följd att den skattefördel som uppnås strider mot bestämmelsernas syfte. Det krävs dock även att det huvudsakliga syftet med transaktionerna har varit att uppnå en skattefördel. En tillämpning av principen om förfarandemissbruk skulle innebära att aggressiva skatteupplägg och skatteflykt på mervärdesskatteområdet skulle kunna stoppas. En stopplagstiftning på detta område är inte att finna i varken EG-rätt eller svensk rätt, varför principen om förfarandemissbruk kan tyckas utgöra en viktig del av rättsutvecklingen gällande mervärdesskatteflykt. EGD har uttalat att de nationella domstolarna har till uppgift att pröva huruvida det föreligger förfarandemissbruk eller inte. Den svenska grundlagstadgade skatterättsliga legalitetsprincipen kräver att det finns stöd i lag för möjligheten att skatt skall kunna påföras en enskild, vilket innebär problem att tillämpa principen om förfarandemissbruk i svensk skatterätt. Principen om förfarandemissbruk finns inte lagstadgad i svensk rätt varför KamR i Göteborg hittills har konstaterat att principen inte skall tillämpas i Sverige. Detta resonemang kan dock sägas stå emot EG-rätten då EGD har uttalat att principen om förfarandemissbruk skall anses vara en allmän rättsgrundsats och därmed tillhöra den EG-rättsliga primärrätten. Rättsläget är idag till viss del oklart då något prövningstillstånd till RegR ännu inte meddelats. KamR har en uppfattning som strider mot gällande EG-rätt och den praxis som utvecklats från EGD. Denna oklarhet visar att en prövning av principens tillämplighet i nationell rätt är nödvändig för ett klargörande och för ett upprätthållande av rättsäkerheten. SKV har i sitt ställningstagande antagit EGDs uppfattning om hur och när principen om förfarandemissbruk skall vara tillämplig i nationell rätt. SKV delar även EGDs mening att principen är en allmän rättsgrundsats som är tillhörande primärrätten, vilket skulle innebära att det inte krävs att principen om förfarandemissbruk lagstadgas i svensk mervärdesskatterätt för att bli tillämpbar. Vår åsikt är att EGDs praxis är klar och tydlig gällande principens tillämplighet och då den är av primärrättslig art och inte behöver skrivas in i nationell lag, skall principen om förfarandemissbruk enligt oss även vara gällande i svensk rätt. För att undvika problematiken med den svenska grundlagstadgade skatterättsliga legalitetsprincipen anser vi att ett lagstadgande genom en generalklausul i ML skulle kunna göras. Den föreslagna generalklausulen bör innehålla de kriterier som EGD ställt upp i Halifax- fallet, vilket skulle innebära att tillämpningen av principen om förfarandemissbruk i svensk rätt skulle förenklas.

No description available.

The competition policy in the EU should guarantee that the competition is not distorted in the way that would prevent or create difficulties for the free mobility of goods and services between Member states. It is prohibited for companies to abuse their dominant position according to Article 82, if it affects trade. The essence of Article 82 is control of market power. The perfect competition results when supply and demand appoint the price and quantity of a product. Firms are encouraged to compete then it results in efficiency, quality products and lower prices. Dominance can be assessed only in relation to three essential variables: the product market, the geographical market and the temporal factor. The determination of the relevant product market is crucial. The general approach of the Commission and the Court to the definition of the product market has been to focus upon interchangeability, the extent to which the product is interchangeable with other products. From the demand side interchangeability requires investigation of cross-elasticities of the product. The existence of high cross-elasticities indicates that the products are part of the same market. There are different types of abuse, for example price discrimination, refusal to supply and predatory pricing. In Tetra Pak the ECJ held that the company that was a world leader in the manufacture of aseptic cartons for liquid and semi-liquid food had abused its dominant position on the market for aseptic cartons. Tetra Pak asserted that only their products could be used in production when using their machines. Their behaviour, according to ECJ, was abusive then they tried to tie-in consumers and customers. This way of behaviour could also be seen in the Hilti-case concerning nail guns. Tying occurs when the supplier makes the sale of one product (the tying product) conditional upon the purchase of another distinct product (the tied product) from the supplier or someone designated by the latter. Tying is common practice that often has no anticompetitive consequences. The foreclosure of the tied market may allow the dominant company to achieve larger profits in the tied market. We can see the importance of case-law, when the definition of Article 82 is broad. For example have the United Brands-case and Akzo-case determined the presumption for market share and dominant position. The case-law will grow larger through the years and we think it will be clearer for companies what is allowed and forbidden. The problem today is that the competition law is rather indistinct.

67-årsregeln återfinns i 32 a § LAS och innebär att en arbetstagare har rätt att behålla sin anställning fram till 67 års ålder. Efter 67 års ålder är det arbetsgivaren som avgör om arbetstagaren får behålla sin anställning eller om anställningen avslutas. Regeln blev uppmärksammad genom ett fall från tingsrätten som genom överklagande hamnat hos AD. En anställd, vars anställning upphörde vid 67 års ålder, ansåg att regeln utgjorde åldersdiskriminering enligt arbetslivsdirektivet. AD ansåg att de frågor som tingsrätten hänsköt till EU-domstolen var relevanta och att frågan om 67-årsregeln strider mot EU-rätten kvarstår. För att avgöra om 67-årsregeln är förenlig med EU-rätten måste arbetslivsdirektivet vara tillämpligt. Arbetslivsdirektivet är tillämpligt om regeln rör exempelvis anställningens längd. 67-årsregeln är förenlig med EU-rätten om syftet med regeln är berättigat och om medlen för att uppnå syftet är lämpliga och nödvändiga. Syftet är berättigat om det exempelvis främjar sysselsättningen och arbetsmarknaden. Regeln ska även använts oberoende av sociala och demografiska förhållanden och oavsett hur arbetsmarknaden har sett ut. Medlen är lämpliga och nödvändiga om regeln inte tvingar en arbetsgivare att ersätta en äldre arbetstagare med en yngre, inte resulterar i obligatorisk pensionsavgång, inte resulterar i att arbetstagaren förlorar sitt diskrimineringsskydd, gör skillnad på avslutande och upphörande och slutligen beaktar den ekonomiska situationen som uppstår efter anställningens avslutande.

To ensure effective detection of bio-particles, it is crucial to understand the effects of collection method and archiving conditions on the survivability of bioaerosols, consequently, the survivability of the spore-forming Bacillus globigii (BG) and MG1655 Escherichia coli (E. coli), was determined after collection. The survivability was defined as the culturable fraction of the archived bacteria/culturable fraction of the as-collected bacteria. The bacteria were aerosolized for up to four days at room temperature (RT, 25 degrees C) and at 4 degrees C and collected in a 100 L/min wetted wall cyclone (WWC) and a 12.5 L/min SKC BioSampler. Aqueous solutions of 0.01% Tween-20 and 30% Ethylene Glycol (EG), with or without 0.5% ovalbumin (OA), were used as the collection fluids. Antifoam B (A-F), at a concentration of 0.2% (V:V) was added to the BG samples containing OA. In general, samples archived at 4 degrees C showed higher survivability than at RT. The survivability were more stable in EG than in Tween-20 especially for BG, very likely due to the surfactant effect of the Tween-20, which would remove the spore coat and initiate germination. In the WWC, adding OA significantly increased the survivability of BG in EG and in Tween-20, especially at RT. Similar effect of OA was found for E. coli samples stored in EG, suggesting that OA might be beneficial in maintaining the survivability. Adding A-F increased the survivability of BG in EG. In the SKC, neither the addition of OA nor A-F seems to have a beneficial effect on the survivability of the spores in EG samples. The best collection fluid for maintaining survivability in the WWC is EG+A-F for BG, and EG+OA for E. coli. However, in the SKC, EG is the best for BG collection and Tween-20 for E. coli. Viability transfer ratios, VTR, (cells surviving collection at time zero/viable cells aerosolized) were calculated for both devices. A performance ratio was calculated as the VTR of the WWC/VTR of the SKC. The geometric mean of the performance ratio is 1.51+/-0.83 for BG and 2.60+/-0.16 for E. coli, indicating that viability transfer ratio of the WWC is typically higher than that of the SKC.

<p>Medlemskapet i EU har för de stater som valt att deltaga inneburit en inskränkning av suveräniteten, dvs självbestämmanderätten, på flera områden. Syftet med denna uppsats är att studera hur detta medlemskap har påverkat medlemsstaternas suveränitet på direktbeskattningsområdet. I vår studie har vi utgått ifrån frågeställningarna om vem som har befogenhet att harmonisera medlemsstaternas nationella lagstiftningar på detta område, vilken inverkan EG-domstolen (EGD) och de gemenskapsrättsliga principerna har på suveräniteten samt vilken möjlighet medlemsstaterna har att rättfärdiga lagstiftning som strider mot gemenskapsrätten.</p><p>Den kanske viktigaste grundstenen i den Europeiska Unionen är skapandet av den gemensamma marknaden. Enligt fördraget om upprättandet av den Europeiska Gemenskapen kräver en fungerande gemensam marknad att alla hinder för nyttjandet av de grundläggande friheterna tas bort. För att detta mål ska uppnås krävs enligt fördraget bl a att de nationella direktbeskattningslagstiftningarna harmoniseras i den utsträckning det är nödvändigt. Detta kan ske genom både positiv och negativ harmonisering. Positiv harmonisering sker genom utfärdandet av bindande direktiv, medan negativ harmonisering sker genom uppställandet av regler som inte får överträdas samt EGD:s upprätthållande av dessa. På grund av kravet att alla medlemsstater måste vara enhälliga för att positiv harmonisering på direktbeskattingsområdet ska ske, så har varje medlemsstat vetorätt i dessa frågor. Detta innebär att direktbeskattningsområdet faller inom medlemsstaternas exklusiva kompetens.</p><p>Den exklusiva kompetensen måste dock utövas med respekt för gemenskapsrätten. I denna uppsats kommer vissa fundamentala delar av gemenskapsrättens påverkan på medlemsstaternas suveränitet att behandlas. De rättsprinciper och regler vi har valt att behandla är loja-litetsprincipen och statens skadeståndsskyldighet som påtryckningsmedel, förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet samt förbudet mot nationell lagstiftning som har en restriktiv effekt på de grundläggande friheterna. På grund av att fördraget är fullt av luckor rörande direkta skatter så blir EGD, i sin roll som fördragstolkare, allt mer betydelsefull. EGD begränsar genom sin negativa harmonisering medlemsstaternas självbestämmanderätt på direktbeskattningsområdet.</p><p>Möjligheten för en medlemsstat att rättfärdiga lagstiftning, som är diskriminerande eller som har en restriktiv effekt på nyttjandet av de grundläggande friheterna, ligger i de fördragsbaserade undantagen och i de rättfärdigandegrunder som utvecklats i rättspraxis i enlighet med rule of reason-doktrinen. Störst betydelse på direktbeskattningsområdet har rule of reason-doktrinen. I denna uppsats ligger fokus på de rättfärdigandegrunder som har</p><p>accepterats av EGD. Dessa är skattesystemens inre sammanhang, territorialitetsprincipen, effektiv skattekontroll, hinder mot skatteflykt samt kombinationen av flera grunder. Vissa av dessa har lyckats rättfärdiga restriktiv lagstiftning, medan andra enbart har accepterats i princip. De resonemang som förs vid användandet av dessa grunder visar att det intresse, som medlemsstaterna har av att skydda sina skatteintäkter och sina nationella skattesystem, i EGD:s ögon inte väger lika tungt som en fungerande gemensam marknad. Att EGD relativt nyligen vid tillfällen har gått över från att göra en enskild bedömning av varje rättfärdigandegrund, till att istället göra en samlad bedömning av flera rättfärdigandegrunder, kan eventuellt representera en utveckling mot att medlemsstaternas intressen till större grad beaktas.</p><p>Medlemsstaternas suveränitet på det direkta beskattningsområdet är således opåverkad i det hänseendet att de fortfarande innehar den yttersta lagstiftningsmakten. Denna suveränitet är dock i praktiken begränsad av att medlemsstaterna vid utförandet av denna suveränitet måste beakta gemenskapsrätten. För närvarande har en fungerande marknad företräde framför medlemsstaternas intresse av att skydda sina skatteintäkter och sitt skattesystem. Hur suveräniteten kommer att yttra sig i framtiden är oklart, eftersom den Europeiska Unionen är under ständig utveckling.</p>

<p>Principen om förfarandemissbruk är en EG-rättslig princip som efter hand vuxit</p><p>fram ur EGDs praxis och vilken numera är tillämplig inom EGmervärdesskatterätten.</p><p>Principen innebär att konstruerande transaktioner vars enda</p><p>syfte är att uppnå skattefördelar skall underkännas och istället bli beskattade som om</p><p>de konstruerade transaktionerna inte hade företagits. De kriterier som EGD har ställt</p><p>upp i praxis, främst i Halifax-fallet, för att principen om förfarandemissbruk skall bli</p><p>tillämplig på mervärdesskatteområdet är att ett objektivt och ett subjektivt kriterium</p><p>skall vara uppfyllda. Det subjektiva kriteriet innebär att trots att relevanta bestämmelser</p><p>i mervärdesskattedirektivet har uppfyllts, kan förfarandemissbruk konstateras om</p><p>förfarandet får till följd att den skattefördel som uppnås strider mot bestämmelsernas</p><p>syfte. Det krävs dock även att det huvudsakliga syftet med transaktionerna har varit</p><p>att uppnå en skattefördel.</p><p>En tillämpning av principen om förfarandemissbruk skulle innebära att aggressiva</p><p>skatteupplägg och skatteflykt på mervärdesskatteområdet skulle kunna stoppas. En</p><p>stopplagstiftning på detta område är inte att finna i varken EG-rätt eller svensk rätt,</p><p>varför principen om förfarandemissbruk kan tyckas utgöra en viktig del av rättsutvecklingen</p><p>gällande mervärdesskatteflykt.</p><p>EGD har uttalat att de nationella domstolarna har till uppgift att pröva huruvida det</p><p>föreligger förfarandemissbruk eller inte. Den svenska grundlagstadgade skatterättsliga</p><p>legalitetsprincipen kräver att det finns stöd i lag för möjligheten att skatt skall kunna</p><p>påföras en enskild, vilket innebär problem att tillämpa principen om förfarandemissbruk</p><p>i svensk skatterätt. Principen om förfarandemissbruk finns inte lagstadgad i</p><p>svensk rätt varför KamR i Göteborg hittills har konstaterat att principen inte skall</p><p>tillämpas i Sverige. Detta resonemang kan dock sägas stå emot EG-rätten då EGD</p><p>har uttalat att principen om förfarandemissbruk skall anses vara en allmän rättsgrundsats</p><p>och därmed tillhöra den EG-rättsliga primärrätten.</p><p>Rättsläget är idag till viss del oklart då något prövningstillstånd till RegR ännu inte</p><p>meddelats. KamR har en uppfattning som strider mot gällande EG-rätt och den</p><p>praxis som utvecklats från EGD. Denna oklarhet visar att en prövning av principens</p><p>tillämplighet i nationell rätt är nödvändig för ett klargörande och för ett upprätthållande</p><p>av rättsäkerheten. SKV har i sitt ställningstagande antagit EGDs uppfattning</p><p>om hur och när principen om förfarandemissbruk skall vara tillämplig i nationell rätt.</p><p>SKV delar även EGDs mening att principen är en allmän rättsgrundsats som är tillhörande</p><p>primärrätten, vilket skulle innebära att det inte krävs att principen om förfarandemissbruk</p><p>lagstadgas i svensk mervärdesskatterätt för att bli tillämpbar.</p><p>Vår åsikt är att EGDs praxis är klar och tydlig gällande principens tillämplighet och</p><p>då den är av primärrättslig art och inte behöver skrivas in i nationell lag, skall principen</p><p>om förfarandemissbruk enligt oss även vara gällande i svensk rätt. För att undvika</p><p>problematiken med den svenska grundlagstadgade skatterättsliga legalitetsprincipen</p><p>anser vi att ett lagstadgande genom en generalklausul i ML skulle kunna göras.</p><p>Den föreslagna generalklausulen bör innehålla de kriterier som EGD ställt upp i Halifax-</p><p>fallet, vilket skulle innebära att tillämpningen av principen om förfarandemissbruk</p><p>i svensk rätt skulle förenklas.</p>