’A school for all?’ is a scientific essay regarding the inclusion of students with neuropsychiatric disabilities inside the classroom. This essay is about the reality behind ’a school for all’ and became a starting point of this paper due to the everyday dilemmas I face as a leisure-time teacher that coexist in a classroom. In the classroom, there are students with neuropsychiatric disabilities and we attempt to provide the inclusion of these students during a lesson. Due to the daily events and happenings in the classroom, I began questioning the idea of a school for all and contemplate the significance of inclusion for myself, as well as other colleagues. This essay will contribute to a better understanding of ‘a school for all’ concept, which has normally had varying implications for different individuals. I’ve chosen an essay-style method, with which I explored my experiences through self-reflection. I used Hans-George Gadamer’s hermeneutist perspective regarding comprehension, in order to observe my own dilemma from various angles. It is also discussed how the teachers’ interpretation of inclusion influences the students in a classroom. Special pedagogy is recommended to simplify the inclusion of students with disabilities, however, the different viewpoints regarding special pedagogy and the lack of competent pedagogics in schools prevents us from reaching the goal of ‘a school for all’. I will finally conclude by pointing out the vague description of the ‘inclusive work ethic’ mission within school regulations specified by the state. We instructors interpret inclusion differently based on personal presumptions, and the inclusion that is being currently practiced in schools, is merely a physical inclusion that leads to discrimination, frustration, and poor results. In addition, I recognize the lack of provisions and resources required to ensure that all children, regardless of their needs, would be successfully educated within the same classroom. / ”En skola för alla?” är en vetenskaplig essä om inkludering av elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i klassrummet. Denna uppsats handlar om verkligheten bakom ”en skola för alla” och tar sin utgångspunkt i dilemman hos mig som är fritidspedagog och samverkar i ett klassrum med en lärare. I klassrummet finns elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och vi försöker att inkludera alla elever i undervisningen. Det som hände dagligen i klassrummet fick mig att ifrågasätta tanken om en skola för alla och fundera på inkluderingens betydelse för mig och andar pedagoger. Denna uppsats syftar till att bidra till bättre förståelse kring begreppet ”en skola för alla” som kan ha olika innebörd för olika individer. Jag har valt att använda essäskrivande som metod där jag genom reflektion utforskar mina erfarenheter. Jag utgår från Hans- George Gudmar hermeneutiskt perspektiv om förståelsehorisont för att se på mitt dilemma ur olika vinklar. Jag kommer gå också in på hur pedagogernas tolkning av inkludering påverkar eleverna i klassrummet. Jag rekommenderar specialpedagogik för att underlätta inkluderingen av elever med svårigheter, men att olika syn på specialpedagogik och brist på kompetenta pedagoger i skolan gör att vi inte når målet” en skola för alla”. Slutligen kommer jag fram till att uppdraget som beskrivs som inkluderande arbetssätt är väldigt otydligt i styrdokumenten. Vi pedagoger tolkar inkluderingen på olika sätt utifrån våra förutsättningar. Inkluderingen som vi gör i skolan är en fysisk inkludering som leder till kräkningar, frustration och dåligt resultat. Vidare finner jag att vi verken har förutsättningar och resurs för att alla barn oavsett behov ska kunna undervisas i en och samma klassrum.