A presente pesquisa visa a uma articulação entre o campo artístico da performance e a prática cênica de um dos mais importantes e longevos grupos de teatro em atividade no Brasil: o Teat(r)o Oficina, de São Paulo, dirigido por José Celso Martinez Corrêa. Recorrendo à história do grupo a título de uma genealogia, procuro apontar os traços de uma pulsão performativa que acompanha o Oficina desde a montagem de Roda Viva, de Chico Buarque de Hollanda, em 1968. Em 2012, integrei o elenco da companhia nos espetáculos Macumba Antropófaga - uma devoração do Manifesto Antropófago, de Oswald de Andrade e Acordes, adaptação do texto de Bertolt Brecht e da música de Paul Hindemith, ambos dirigidos por José Celso. Esta vivência como ator constitui parte fundamental da metodologia deste trabalho, que contou ainda com uma extensa arqueologia de matérias jornalísticas, entrevistas, manifestos, documentos, registros fotográficos e videográficos (alguns inéditos) e textos teóricos sobre a atividade do grupo entre os anos de 1968 e 2012. O texto aqui apresentado está dividido em duas partes. Na primeira, busco um esclarecimento teórico das noções de \"performance\" e \"performativo\" na cena contemporânea tomando o \"corpo real\" (Fischer-Lichte) como um dos seus principais dispositivos, para em seguida avançar sobre a história do Oficina, reconhecendo aproximações e distanciamentos de sua prática cênica em relação ao legado de autores como Marvin Carlson, Richard Schechner, RoseLee Goldberg, Renato Cohen, Hans-Thies Lehmann, Óscar Cornago e, principalmente, Erika Fischer-Lichte. A segunda parte deste trabalho consta de uma análise da pulsão performativa no espetáculo Macumba Antropófaga, bem como no processo de montagem de Acordes. A título de conclusão, a pesquisa pondera que esta releitura da história do Teat(r)o Oficina à luz da performance, além de contribuir com as reflexões sobre teatro e performance na cena contemporânea, faz uma correção histórica ao colocar em termos de uma pulsão performativa aquilo que parte significativa da crítica teatral brasileira, entre os anos 60 e 70, julgou ser um teatro agressivo e irracionalista. / The purpose of this study is to articulate the artistic field of performance with the stagecraft of one of the most important and long-lived theater groups in Brazil: Teat(r)o Oficina, from São Paulo, directed by José Celso Martinez Corrêa. Analysing the theater group history in order to obtain its origins, I intend to show traces of a performative pulse, which is perceived since Oficina has performed Roda Viva, written by Chico Buarque de Hollanda, in 1968. In 2012, I joined Oficina cast for two plays: Macumba Antropófaga - uma devoração do Manifesto Antropófago, by Oswald de Andrade, and Acordes, adaptation of Bertolt Brecht\'s text and Paul Hindemith\'s music, both directed by José Celso. This experience as an actor of Oficina constitutes an essential aspect of methodology of this study, which is also based on extensive archeology of newspaper articles, interviews, manifestos, documents, photography and videography records (some of them are unpublished) and theoretic texts on group activity from 1968 to 2012. The following study is divided into two parts. In the first one, I conduct a research on clarifying theory notions of \"performance\" and \"performative\" in contemporary scene, taking the \"real body\" (Fischer-Lichte) as one of the main concept instruments. Afterwards, I continue to study on the history of Oficina, recognizing similarities and differences between its stagecraft and the legacy of researchers such as Marvin Carlson, Richard Schechner, RoseLee Goldberg, Renato Cohen, Hans-Thies Lehmann, Óscar Cornago and, mainly, Erika Fischer-Lichte. The second part of this study consists in analyzing the performative pulse on the production of Macumba Antropófaga, as well as on the process of production of Acordes. In conclusion, this research considers that this reinterpretation on the history of Oficina, based on performance, in addition to contributing to the reflections upon theater and performance in contemporary scene, also makes a correction to the history of Oficina when the performance pulse aspect is considered, whereas significant part of Brazilian Theater Criticism, in 1960\'s and 1970\'s, reviewed it as an aggressive and unreasonable kind of theatre

No description available.

¿Es la casa un tema trascendental en la vida del hombre? ¿Hubiera sido posible para el hombre habitar el mundo sin construir su casa? ¿Qué significa realmente habitar? ¿y qué implica construir? Para el hombre mítico, aquel cuya necesidad primigenia de guarecerse del mundo amenazador se veía satisfecha al encontrar una caverna en donde pasar la noche, probablemente estos cuestionamientos no hubieran tenido sentido, pero a partir del momento en el que el hombre reconoce la necesidad de demarcar los límites de su espacio propio, es que estas consideraciones cobran vital importancia en su vida. Desde aquellos tiempos la casa es considerada como un recinto sagrado, cuya construcción repite la creación del mundo; y es por esto que surgen aquellos rituales que acompañan su construcción. Es aquí también en donde surgen las primeras técnicas constructivas, las cuales representan el único medio mediante el que se puede materializar el espacio necesario para la convivencia humana, el espacio íntimo de la casa, es decir, el espacio de las posibilidades; y así como la casa es el espacio en donde se dan las múltiples posibilidades de la vida doméstica, así también, el encofrado en madera, técnica constructiva ancestral, lleva implícitamente la posibilidad de contener, de poder ser llenado de cemento, de experiencias, de rutinas o de recuerdos; posibilidades que comienzan en el erigir y se continúan en el ocupar. Ha pasado mucho tiempo desde que el hombre construía sus primeras viviendas, acorde a necesidades particulares y hoy, al menos en nuestro contexto limeño, nos enfrentamos al hecho de tener que vivir en departamentos cada vez más estandarizados, los cuales nos dictan la manera en la que debemos vivir, así nuestras necesidades individuales sean tan distintas. ¿Qué involucra entonces habitar en espacios iguales cuando somos diferentes? ¿Qué nos motiva a habitar de modos tan distintos espacios iguales? Y más aún, ¿Qué nos lleva a sentir que este espacio, semejante al de muchos otros individuos es realmente nuestra casa en su significado más profundo? / Tesis

This research examines Native Performance Culture (NPC), a unique practice in Native theatre that returns Aboriginal people to the sources of Aboriginal knowledge, and interrupts the colonial fragmenting processes. By looking at the experiences of six collaborators involved in a specific art project, the artist-researcher shares her journey of healing through the arts, while interweaving the voices of artistic collaborators Monique Mojica, Floyd Favel, and Erika Iserhoff. This study takes a decolonizing framework, and places NPC as a form of Indigenous research while illuminating the methodological discourses of NPC, which are rooted in an inter-dialogue between self-in-relation to family, community, land, and embodied legacies. Finally, this research looks at the ways that artists work with Aboriginal communities and with Aboriginal knowledge, and makes recommendations to improve collaborative approaches.

Title: Image of Austrian Society in the time of National Socialism: a Thematic Analysis of the Novel All our Games by Erika Mitterer Abstract: This diploma thesis deals with the work of the Austrian author Erika Mitterer and her experience with the ideology of the Third Reich. In the first part, I present the life and activities of the author, while putting a special emphasis on the period of National Socialism. The second part deals with the general characteristics of Mitterer's literary production. The main part of the thesis is the analysis of the novel All our Games, in which Mitterer tries to achieve a qualitative image of Austrian society during the Nazi regime. This picture is drawn by the Author using the example of a life of a fictive family. A general picture of the novel's time is constructed on the basis of the motives that are found in the book. Keywords: Erika Mitterer, All our Games, National Socialism, coming to terms with the past

This research examines Native Performance Culture (NPC), a unique practice in Native theatre that returns Aboriginal people to the sources of Aboriginal knowledge, and interrupts the colonial fragmenting processes. By looking at the experiences of six collaborators involved in a specific art project, the artist-researcher shares her journey of healing through the arts, while interweaving the voices of artistic collaborators Monique Mojica, Floyd Favel, and Erika Iserhoff. This study takes a decolonizing framework, and places NPC as a form of Indigenous research while illuminating the methodological discourses of NPC, which are rooted in an inter-dialogue between self-in-relation to family, community, land, and embodied legacies. Finally, this research looks at the ways that artists work with Aboriginal communities and with Aboriginal knowledge, and makes recommendations to improve collaborative approaches.

¿Es la casa un tema trascendental en la vida del hombre? ¿Hubiera sido posible para el hombre habitar el mundo sin construir su casa? ¿Qué significa realmente habitar? ¿y qué implica construir? Para el hombre mítico, aquel cuya necesidad primigenia de guarecerse del mundo amenazador se veía satisfecha al encontrar una caverna en donde pasar la noche, probablemente estos cuestionamientos no hubieran tenido sentido, pero a partir del momento en el que el hombre reconoce la necesidad de demarcar los límites de su espacio propio, es que estas consideraciones cobran vital importancia en su vida. Desde aquellos tiempos la casa es considerada como un recinto sagrado, cuya construcción repite la creación del mundo; y es por esto que surgen aquellos rituales que acompañan su construcción. Es aquí también en donde surgen las primeras técnicas constructivas, las cuales representan el único medio mediante el que se puede materializar el espacio necesario para la convivencia humana, el espacio íntimo de la casa, es decir, el espacio de las posibilidades; y así como la casa es el espacio en donde se dan las múltiples posibilidades de la vida doméstica, así también, el encofrado en madera, técnica constructiva ancestral, lleva implícitamente la posibilidad de contener, de poder ser llenado de cemento, de experiencias, de rutinas o de recuerdos; posibilidades que comienzan en el erigir y se continúan en el ocupar. Ha pasado mucho tiempo desde que el hombre construía sus primeras viviendas, acorde a necesidades particulares y hoy, al menos en nuestro contexto limeño, nos enfrentamos al hecho de tener que vivir en departamentos cada vez más estandarizados, los cuales nos dictan la manera en la que debemos vivir, así nuestras necesidades individuales sean tan distintas. ¿Qué involucra entonces habitar en espacios iguales cuando somos diferentes? ¿Qué nos motiva a habitar de modos tan distintos espacios iguales? Y más aún, ¿Qué nos lleva a sentir que este espacio, semejante al de muchos otros individuos es realmente nuestra casa en su significado más profundo?

This thesis is concerned with the phenomenon of passivity in literature, particularly with how it manifests itself through actions, stagnation and means of existence of chosen literary characters and subjects. It concentrates on such figures that are inactive or apathetic, whose actions lack the clearly articulated meaning and purpose and it often seems that they vegetate rather than live an active life. The main theme is the relationship between passivity and activity and turning the passivity into a creative principle. The thesis applies the performative theory on the literary text and sees passivity of the literary characters or subjects as a means of their art performance which offers new interpretations of examining texts and the passivity in general. Methodologically the thesis is based especially on the performative theory of Erika Fischer-Lichte, but also on the anthropological research of transition rituals, theoretical concepts of mediality, John Austin's speech-act theory or on selected philosophical thesis of Maurice Merleau-Ponty and post-structuralist philosophy of Gilles Deleuze and Jacques Derrida. As primary texts for the analysis serve the short story The Overcoat (Шинель, 1842) by Nikolai Vasilievich Gogol, the novella Bartleby, the Scrivener (1853) by Herman Melville, The Book...

This thesis is an account of the poet and critic W.H. Auden's relations with Germany and Germans over the course of his life (1907-1973), presented through a selection of influences that have received little critical attention in the corpus of secondary literature to date. While these connections and influences are manifold and sometimes disparate, they can serve as a prism to tell Auden's life-story from a particular, relatively unexplored angle and to illuminate his work. The thesis is divided into three chapters. Chapter One discusses Auden’s engagement with German literature before 1928, his reasons for spending nine months in Weimar Berlin 1928-29, and the formative influence of this experience on his life and work. Chapter Two explores Auden's relationship with his 'in-laws', the famous family of Nobel Prize winning author Thomas Mann, and Auden's choice of an international life-style. Chapter Three discusses various other, later German influences on Auden: his visit to Germany with the US Army and its traces in The Age of Anxiety; issues concerning the German translation of this text; his Ford Foundation residence in isolated West Berlin; and his intellectual friendship with Hannah Arendt. Introduction and Conclusion embed these three specific chapters, deliberating the topic more abstractly. A number of appendices bring together a wide range of unpublished sources – and their translations into English, if the original is composed in German. Translations of all German appendix material can be found in the appendix itself.

Bevarandet av den biologiska mångfalden är viktigt både på internationell, nationell, regional och lokal nivå, bland annat på grund av dess betydelse för vår livsmedelsproduktion. I dagsläget minskar dock den biologiska mångfalden runt om i världen och förändrad mark- och vattenanvändning anges som den främsta orsaken till den pågående utrotningen. Som en del av arbetet att bevara den biologiska mångfalden har EU-kommissionen som mål att minst 30 procent att EU:s mark- och vattenområden ska getts ett rättligt skydd fram till 2030. Idag är mindre än 15 procent av Sveriges yta skyddad och takten för att utöka dessa områden avtar i och med regeringens beslut om kraftigt minskade resurser till Naturvårdsverket. Som ett resultat blir andra delar av lagstiftningen, som berör förvaltningen av naturvärden, än viktigare. Ett exempel på en sådan paragraf är 3 kap. 3 § Miljöbalken (SFS 1998:808) som avser att så långt möjligt skydda ekologiskt särskilt känsliga mark- och vattenområden från åtgärder som kan skada naturmiljön. Vad så långt möjligt egentligen innebär i praktiken och hur intresseavvägningar bör göras är dock ganska svårt att överblicka. Detta riskerar att resultera i att paragrafen tillämpas olika, i olika fall och i olika kommuner. Med detta som utgångspunkt avsåg studien genom att undersöka hur 3 kap. 3 § Miljöbalken kan tolkas samt att genom en diskursanalys jämföra hur utvalda kommuner förhåller sig till paragrafen. Undersökningen genomfördes med Emmelins och Lermans (2006) miljö- och planeringparadigm samt begreppet legitimitet som teoretisk utgångpunkt, för att bättre förstå lagstiftningens syfte och inriktning. För att kunna förstå hur den granskade paragrafen ska tolkas behöver man dels se till de delar av Miljöbalkens förarbeten som berör paragrafen, men även andra paragrafer och lagar med tillhörande förarbeten, är av högsta relevans för tolkningen. Därigenom kan en, om än komplex, bild ges av hur paragrafen avses tillämpas. För att ge en mycket förenklad överblick av tolkningen kan det sammanfattningsvis konstateras att vissa paragrafer och ställningstaganden i förarbetena stärker skyddet av ekologiskt särskilt känsliga områden (ESK-områden), medan andra reducerar det. Vad gäller hur eventuella intressemotsättningar ska hanteras i frågor som berör ESK-områden, pekas allra främst olika typer av samhällsekonomiska intressen samt ändamålsenligt byggande ut som intressen som kan väga tyngre än ESK-områden. På grund av att dessa begrepp är förhållandevis vaga kan många olika typer av intressen och åtgärder inrymmas i dessa, vilket försvagar skyddet av ESK-områden. Som ett resultat överlåts en del av ansvaret för den biologiska mångfalden till de kommunala politikerna, som genom det kommunala planmonopolet styr den förändrade markanvändningen. Därigenom påverkas bevarandet av vår biologiska mångfald av enskilda politikers syn på naturvärden och huruvida de anser att dessa är bevarandevärda eller ej, i förhållande till andra typer av intressen. Till följd har, utöver kommunernas förhållande till ESK-områden, även deras syn på naturvärden granskats. Sett till resultatet kan det konstateras att kommunerna syn på naturvärden överensstämmer förhållandevis väl med hur gediget deras underlag över ESK-områden är. Järfällas och Österåkers kommun lade båda stort värde vid bevarandet av naturvärden, och båda hade även tagit fram kartmaterial över kommunens samtliga ESK-områden. Järfälla stod dock ut, i och med att de även tagit fram ett separat underlag som endast fokuserade på ESK-områden, något som är mycket ovanligt i Sverige, om inte unikt. Norrtäljes kommun hade däremot betydligt mindre fokus på naturvärden och istället ett stort fokus på tillväxt. De saknade även kartmaterial över sina ESK-områden, men var samtidigt den kommun som i sin översiktsplan bäst beskrev vad ett ESK-område var och vad det kunde tänkas innehålla. I studiens slutsats konstaterades framför allt två saker. Det ena var att de olika kommunerna i viss mån skiljde sig åt vad gällde vad som inkluderades i ESK-områden. Detta resulterar i att områden med motsvarande ekologiska funktioner ges ett juridiskt skydd i en kommun, medan det i en annan kommun uteblir. Detta trots att samtliga kommuner utgår från samma lagstiftning. Den varierande tillämpningen av lagen antas dock i viss mån kunna förebyggas om vägledning hur lagstiftningen ska tolkas tas fram på nationell nivå, något som idag helt saknas. Det andra som konstateras är att lagens tolkningsutrymme, som möjliggör för intresseavvägningar i enskilda fall, är viktigt för att kunna genomföra en hållbar planering. Samtidigt riskerar vi i dagsläget att inte uppnå målet om ett 30-procentigt skydd av landets mark- och vattenområden innan år 2030. Därmed behöver den typen av regelverk som 3 kap. 3 § Miljöbalken utgör, i viss mån täcka upp för detta. Genom att tydligare fastslå vilka typer av intressen som får ligga till grund för en exploatering eller annan typ av störning av ESK-områden, kan det säkerställas att exempelvis kortsiktiga intressen inte tillgodoses på bekostnad av en biologisk mångfald som i många fall är svår eller omöjlig att återställa. Sammanfattningsvis föreslås alltså att nationell vägledning tas fram samt att det juridiska skyddet av ESK-områden preciseras. Därigenom kan tolkning och tillämpning av 3 kap. 3 § Miljöbalken förenklas samtidigt som den biologiska mångfalden får ett förbättrat och mer homogent skydd.