Fråga om tillämpning av helhets- respektive delningsprincipen samt huruvida en transaktion består av ett eller flera tillhandahållanden är ofta förekommande i rättspraxis. Någon vägledning i mervärdesskattelagen eller mervärdesskattedirektivet går inte att finna och därmed har ovan nämnda rättspraxis blivit av värde och fyller en viktig funktion i de aktuella frågorna. Uppsatsens syfte är att undersöka när helhets- respektive delningsprincipen ska tillämpas samt hur respektive princip påverkar skatteplikten och skattesatsen för hela transaktionen. Då frågan om ett eller flera tillhandahållanden har en stark koppling till helhets- respektive delningsprincipen är även syftet att undersöka när en transaktion anses utgöras av ett eller flera tillhandahållanden och därmed klargöra vilka bedömningsgrunder som EUD och de svenska domstolarna beaktar i denna fråga. Då tillämpningen av 7 kap. 7 § mervärdesskattelagen har ifrågasatts för att vara oförenlig med EU-rätten är syftet även att undersöka huruvida den är förenlig med EU-rätten eller inte. Uppsatsens frågeställningar har besvarats främst med stöd av den rättspraxis, både från EUD och svenska domstolar, som redogjorts för i uppsatsen och lett fram till nedanstående slutsatser. Delningsprincipen ska tillämpas då en transaktion består av flera tillhandahållanden. Mervärdesskattekonsekvenserna blir då att transaktionen beskattas med olika skattesatser. Varje tillhandahållande beskattas med den skattesats som den hade beskattats med om den hade tillhandahållits separat. När en transaktion däremot består av ett enda tillhandahållande blir helhetsprincipen aktuell och hela transaktionen ska då beskattas enhetligt med en och samma skattesats. Vilken skattesats som ska tillämpas blir emellertid i hög grad beroende av huruvida transaktionen anses innehålla någon huvudsaklig och underordnad del eller om delarna kan anses likvärdiga varandra. För att bedöma huruvida en transaktion består av ett eller flera tillhandahållanden är absorptionsregeln och odelbarhetsregeln de viktigaste bedömningsgrunderna. Härtill kommer ett flertal andra bedömningsgrunder som också beaktats av domstolarna, men som emellertid visat sig vara av något mindre betydelse. Tillämpningen av 7 kap. 7 § mervärdesskattelagen kan sägas vara förenlig med EU-rätten då delningsprincipen endast tillämpas när transaktionen utgörs av flera tillhandahållanden och helhetsprincipen endast tillämpas då transaktionen utgörs av ett enda tillhandahållande. EUD och de svenska domstolarna tillämpar även samma bedömningsgrunder när de bedömer huruvida en transaktion består av ett eller flera tillhandahållanden.

Uppsatsen behandlar frågorna om vad en komplex tjänst är, vilka kriterier som EU-domstolen ställer upp för att klassificera komplexa tjänster som ett eller flera tillhandahållanden enligt mervärdesskatterätten, vilka kriterier som tillämpas vid klassificeringen av den komplexa tjänsten diskretionär portföljförvaltning samt om svensk rätt kan anses förenlig med EU-rätten.