In recent years, international literature and debate has acknowledged the fact that increasingly third party funders, partially or fully, finance a party’s arbitration costs. This essay examines whether a party whom is financed by a third party funder could be seen as having incurred costs and if so, to what extent these costs should be reimbursed by the losing party. This essay also examines if a third party funder in Sweden may be responsible for arbitration costs and if so, on what possible grounds. The essay analyzes the new dilemma of so-called ”hit and run”- arbitration and the relevant principles and interests of its discussion as a way to find a satisfying solution to the complex situation. By examining these matters, the essay uses a traditional dogmatic legal method in order to clarify applicable law and practice. The prevailing consensus amongst practitioners as well as academics, is that how a party chooses to finance its’ arbitral costs should not affect the tribunal’s allocation of costs. The mere existence of a third party funder does not automatically give rise to an exception from chapter 18 of the Swedish Code of Judicial Procedure. Instead, costs should be allocated based on the parties’ conduct of the arbitral proceedings. Article 8 in chapter 18 of the Swedish Code of Judicial Proceedings provides minimal guidance as to whether a party should be considered to have had costs when a third party funder has paid the costs. Instead, from international case law and doctrine its possible to draw the conclusion that a funder whom has a right to be reimbursed for its investment by the financed party is sufficient for the party to be considered to have had costs. However, the reimbursement for the investment to the funder is not a reimbursable cost for the financed party. In the situation that a funded impecunious party loses the arbitral proceedings, the financed party may have no economic possibility to reimburse the counter party. Neither are there explicit provisions that allows for an arbitral tribunal to issue a costs order against a third party funder since the funder is not a party to the arbitration. However, based on case law (NJA 2014 p 877), a third party funder could be responsible for a non funded counter party’s arbitral costs in a subsequent court proceeding (a claim for compensation from the funder). One of the circumstances needed in order for that subsequent responsibility to kick in is that the main purpose of financing the party must have been to avoid the Swedish Code of Judicial Proceedings’ provisions on allocation of costs. The English equivalent is often referred to as alter ego or veil piercing.

Skiljeförfaranden präglas av höga förfarandekostnader. Dessa kostnader är ofta av stor betydelse för parterna, men hur kostnaderna ska fördelas är inte helt klart. Lagen om skiljeförfarande (1999:116) ger skiljedomarna ett bemyndigande att besluta om kostnadsfördelningen, men lagen anger ingen vägledning för hur kostnaderna ska fördelas.  De flesta tvister som uppstår avgörs emellertid av parter innan ett skiljeförfarande har initierats. Således är det sannolikt att parter innan ett skiljeförfarande inleds försöker att åstadkomma en förlikning. Mot denna bakgrund ämnar uppsatsen undersöka huruvida parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka vid fördelningen av förfarandekostnaderna i svenska skiljeförfaranden.  Av förarbetena framgår praxis vad gäller kostnadsfördelningen i skiljeförfaranden torde motsvara hur domstolarna tillämpar Rättegångsbalkens (RB:s) bestämmelser för dispositiva tvistemål. Med anledning härav undersöks skillnader mellan ett skiljeförfarande och ett rättegångsförfarande som kan motivera att kostnadsfrågor bör hanteras på olika vis. Ett antal skillnader som kan föranleda att det inte är lämpligt att kostnader hanteras på samma vis identifieras härvid. Efter detta undersöks hur kostnader fördelas i svenska skiljeförfaranden. Det konstateras att det är svårt att dra några slutsatser om hur kostnader fördelas i svenska skiljeförfaranden. Varken förarbeten, praxis eller doktrin ger någon närmare vägledning för huruvida parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka vid kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden.  Därefter undersöks om reglering som finns i RB anger att förlikningsförhandlingar kan inverka på fördelningen av rättegångskostnaderna i allmän domstol. Det konstateras att den regleringen som kan motivera att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar kan inverka på kostnadsfördelningen är regleringen om onödig rättegång i 18:3 1 st. RB. Det noteras att det inte synes klart om parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar kan inverka vid kostnadsfördelningen i allmän domstol, men att det finns argument som talar både för och emot.  För att nå uppsatsens syfte undersöks om de funktioner som ligger till grund för regleringen om onödig rättegång gör sig gällande i skiljeförfaranden, samt om de argument som framgår av rättskällorna för huruvida förlikningserbjudanden bör inverka på kostnadsfördelningen i allmän domstol gör sig gällande i skiljeförfaranden. Utöver detta undersöks om det finns ytterligare argument som talar för eller emot att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka på kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden. Sammanfattningsvis konstateras att det finns argument som talar både för och emot en sådan ordning. Det anförs emellertid att argumenten för att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka på kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden väger tyngre än argumenten emot.