Språket är människans främsta redskap för att lära och tänka och som lärare har man som uppgift att ge särskilt stöd till elever med svårigheter, samt låta elever uppleva olika uttryck för kunskap (Skolverket 2011). Trots att elever ska få möta olika uttryck för kunskap och trots att forskare såsom Jerome Bruner (1915-2016) och Peter Gärdenfors (född 1949) betonar berättandets betydelse för minne och lärande, dominerar läroboken och den förklarande faktatexten som kunskapsförmedlare i ämnesundervisningen. Denna studie har som syfte att skaffa fördjupad förståelse för berättande och förklarande text i förhållande till minnet, samt elevernas förhållningssätt. I undersökningen deltog fyra klasser i årskurs 6 från två skilda skolor och kommuner. Eleverna fick svara på en enkät, samt läsa fyra texter varav två berättande och två förklarande och med olika innehåll varefter de fick svara på frågor utifrån texterna. Resultatet visar att eleverna är skolade i de dominerande attityder kring lärande och menar att berättande texter är mer lustfyllt att läsa än förklarande men att dessa är viktigare att läsa för att tillägna sig ny kunskap. Majoriteten av eleverna menade sig också föredra förklarande för att tillägna sig ny kunskap. Dock visade resultatet att det inte går att utläsa någon tydlig skillnad mellan att läsa och minnas innehållet i förklarande- respektive berättande text, samt att minnas innehållet en vecka senare. Resultatet visar på att det finns fördelar med att kombinera texttyperna för att ge eleverna en större textvariation och tilltala olika elevers intresse och lärande.

This is about how pupils in years 4 to 6 of compulsory school and their teachers make meaning in teaching activities and texts. The aim of the study is to investigate the teaching and learning of writing and the pupils’ discursive texts. Another aim is to use linguistic theories and develop methods and analytical concepts for studying teaching practices. Sources for the material are the teaching practices in two classes, the teachers and the pupils. The field studies lasted for two years, consisting of observations and interviews. Twelve pupils’ texts and four writing projects are studied in depth. The theoretical framework is linked to systemic functional linguis­tics, critical discourse analysis, dialogical conception of language and new literacy studies. Analytical tools are also derived from rhetorical structure theory, relief theory and theory of text sequences. These tools have been adap­ted and are also applied in the analysis of the teaching practice. To analyse pupils’ meaning making in their texts, a theory of mobility in texts is used. The analyses show two different categories of texts and teaching practices. The hierarchically composed texts are characterized by hierarchies concerning the entire text. The sequentially coupled texts are charac­terized by many vague relations between text entities. One conclusion is that the students in the hierarchically composed texts develop knowledge during writing. They make meaning recursively when writing and they seem to grasp the text as a whole in a way they do not in the sequentially coupled ones. In the sequentially coupled texts, pupils seem to develop knowledge mostly before they write the text, rather than during the writing. In the hierarchically composed practice the pupils deepen their knowledge about text. The result can be interpreted as showing that pupils primarily need education about global text levels in order to develop text knowledge and subject knowledge. Teaching practice seems to promote all pupils’ meaning making if the practice is characterized by many interpersonal relations in the chains of spoken and written texts and if pupils learn to write texts that can structure their meaning making in a functional way.