<p>I de flesta medlemsstater kan vinster och förluster som uppkommer i samma koncern utjämnas om bolagen i koncernen är belägna i samma medlemsstat. Den typen av utjämning utsträcker sig inte i allmänhet till en koncern etablerad i flera medlemsstater. Eftersom en EU-harmonisering vid gränsöverskridande förlustutjämning saknas, riskerar vinster och förluster inom en koncern att hamna mellan olika skattelagstiftningar. Det medför i sin tur att förlustutjämning inom en koncern inskränks till den medlemsstat där vinsten eller förlusten uppstår. En koncern etablerad i flera medlemsstater riskerar härmed att beskattas högre än deras sammanlagda resultat på EU-nivå.</p><p>Problemet med gränsöverskridande förlustutjämning är inte begränsat till att endast avse koncerner belägna i flera medlemsstater utan omfattar även företag med ett fast driftsställe i en annan medlemsstat än sin hemviststat. Precis som för inhemska koncerner tillåter medlemstater förlustutjämning för nationella företag med ett inhemskt fast driftsställe. När ett företag bedriver verksamhet från ett fast driftställe i en annan medlemsstat är det den avräkningsmetod som valts i de dubbelbeskattningsavtal som ingåtts mellan medlemsstaterna, som avgör om det fasta driftsställets förluster ska beaktas vid beräkningen av hela företagets resultat.</p><p>I <em>Marks & Spencer</em> tillät domstolen för första gången en gränsöverskridande förlustutjämning. Enligt <em>Marks & Spencer-</em>målet kan ett moderbolag ta emot ett dotterbolags förlust vid det fall dotterbolaget har uttömt alla möjligheter till att beakta förlusten i sin hemviststat. Vad som anses med att dotterbolaget har uttömt möjligheterna till att beakta förlusten i sin hemviststat är oklart. Att ett dotterbolag ska likvideras eller tas över av en tredje part får i nuläget anses innebära att förlusterna är definitiva och en medlemsstats lagstiftning inte kan hindra att en sådan förlust beaktas i moderbolagets hemviststat.</p><p>Precis som för koncerner är det, genom <em>Lidl-</em>målet, fastställt att domen i <em>Marks & Spencer</em> utsträcker sig till att även avse fasta driftställen. En gränsöverskridande förlustutjämning kan få företas med ett bolags fasta driftställe beläget i en annan medlemsstat, men bara om det rör sig om definitiva förluster och det fasta driftstället har uttömt möjligheterna till att beakta förlusten i etableringsstaten. I ett sådant fall är inte nationell lagstiftning proportionell och går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade ändamålen.</p>

I de flesta medlemsstater kan vinster och förluster som uppkommer i samma koncern utjämnas om bolagen i koncernen är belägna i samma medlemsstat. Den typen av utjämning utsträcker sig inte i allmänhet till en koncern etablerad i flera medlemsstater. Eftersom en EU-harmonisering vid gränsöverskridande förlustutjämning saknas, riskerar vinster och förluster inom en koncern att hamna mellan olika skattelagstiftningar. Det medför i sin tur att förlustutjämning inom en koncern inskränks till den medlemsstat där vinsten eller förlusten uppstår. En koncern etablerad i flera medlemsstater riskerar härmed att beskattas högre än deras sammanlagda resultat på EU-nivå. Problemet med gränsöverskridande förlustutjämning är inte begränsat till att endast avse koncerner belägna i flera medlemsstater utan omfattar även företag med ett fast driftsställe i en annan medlemsstat än sin hemviststat. Precis som för inhemska koncerner tillåter medlemstater förlustutjämning för nationella företag med ett inhemskt fast driftsställe. När ett företag bedriver verksamhet från ett fast driftställe i en annan medlemsstat är det den avräkningsmetod som valts i de dubbelbeskattningsavtal som ingåtts mellan medlemsstaterna, som avgör om det fasta driftsställets förluster ska beaktas vid beräkningen av hela företagets resultat. I Marks &amp; Spencer tillät domstolen för första gången en gränsöverskridande förlustutjämning. Enligt Marks &amp; Spencer-målet kan ett moderbolag ta emot ett dotterbolags förlust vid det fall dotterbolaget har uttömt alla möjligheter till att beakta förlusten i sin hemviststat. Vad som anses med att dotterbolaget har uttömt möjligheterna till att beakta förlusten i sin hemviststat är oklart. Att ett dotterbolag ska likvideras eller tas över av en tredje part får i nuläget anses innebära att förlusterna är definitiva och en medlemsstats lagstiftning inte kan hindra att en sådan förlust beaktas i moderbolagets hemviststat. Precis som för koncerner är det, genom Lidl-målet, fastställt att domen i Marks &amp; Spencer utsträcker sig till att även avse fasta driftställen. En gränsöverskridande förlustutjämning kan få företas med ett bolags fasta driftställe beläget i en annan medlemsstat, men bara om det rör sig om definitiva förluster och det fasta driftstället har uttömt möjligheterna till att beakta förlusten i etableringsstaten. I ett sådant fall är inte nationell lagstiftning proportionell och går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade ändamålen.

<p>För att finansiell rapportering ska ge läsaren en så klar bild som möjligt krävs en viss grad av harmonisering och upprättande av redovisningsstandards. Risken blir annars att redovisningen inte blir jämförbar och transparent. I december 2001 kom Redovisningsrådets Akutgrupp med ett uttalande som sa att koncernbidraget ska redovisas efter ekonomisk innebörd istället för, som tidigare, en bokslutsdisposition i resultaträkningen. Det problem som då uppstod var hur de företag som följde, och följer, Bokföringsnämnden skulle göra. Därför har Bokföringsnämnden under 2006 och 2007 skickat ut remisser med förslag på hur koncernbidraget i framtiden ska redovisas. Syftet med denna undersökning har således varit att dels undersöka hur onoterade koncernföretag redovisar idag och dels undersöka vilka för- och nackdelar det finns med de olika redovisningssätten. För att analysera det insamlade materialet har vi i huvudsak använt oss av standardiseringsteorin med utgångspunkt i de två övergripande redovisningsperspektiven – den anglosaxiska och den kontinentala. Resultatet av undersökningen visade att ca hälften av de kontrollerade företagen redovisade koncernbidraget enligt Redovisningsrådets rekommendation och andra hälften som en bokslutsdisposition i resultaträkningen. Den visade också att för- och nackdelarna vägde ganska lika, men med en svag övervikt åt redovisning i resultaträkningen. Vi anser att redovisning i resultaträkningen är bättre, men det bör ske som en egen post och inte som en bokslutsdisposition.</p>

För att finansiell rapportering ska ge läsaren en så klar bild som möjligt krävs en viss grad av harmonisering och upprättande av redovisningsstandards. Risken blir annars att redovisningen inte blir jämförbar och transparent. I december 2001 kom Redovisningsrådets Akutgrupp med ett uttalande som sa att koncernbidraget ska redovisas efter ekonomisk innebörd istället för, som tidigare, en bokslutsdisposition i resultaträkningen. Det problem som då uppstod var hur de företag som följde, och följer, Bokföringsnämnden skulle göra. Därför har Bokföringsnämnden under 2006 och 2007 skickat ut remisser med förslag på hur koncernbidraget i framtiden ska redovisas. Syftet med denna undersökning har således varit att dels undersöka hur onoterade koncernföretag redovisar idag och dels undersöka vilka för- och nackdelar det finns med de olika redovisningssätten. För att analysera det insamlade materialet har vi i huvudsak använt oss av standardiseringsteorin med utgångspunkt i de två övergripande redovisningsperspektiven – den anglosaxiska och den kontinentala. Resultatet av undersökningen visade att ca hälften av de kontrollerade företagen redovisade koncernbidraget enligt Redovisningsrådets rekommendation och andra hälften som en bokslutsdisposition i resultaträkningen. Den visade också att för- och nackdelarna vägde ganska lika, men med en svag övervikt åt redovisning i resultaträkningen. Vi anser att redovisning i resultaträkningen är bättre, men det bör ske som en egen post och inte som en bokslutsdisposition.

Magisteruppsatsen belyser de svenska reglerna avseende gränsöverskridande för-lustutjämningstransaktioner från ett gemenskapsrättsligt perspektiv. Fokus ligger på utjämningsmöjligheter då förlusten i ett utländskt dotterbolag är slutlig. Det är osäkert vilka grunder som rättfärdigar avdrag. I uppsatsen analyseras därför fyra Regeringsrättsmål i ljuset av den Europeiska gemenskapens domstols domar i Marks &amp; Spencer-fallet och i Oy AA-fallet. Finansdepartementet lämnade förslag på ändrade regler för avdragsrätt vid förlustutjämningstransaktioner mellan kon-cernbolag den 22 september 2009. Förslaget jämförs med det tidigare lagförslaget om likvidationsavdrag, Regeringsrättsmålen och gemenskapsrätten. Syftet med uppsatsen är att utreda om Sveriges nya förhållningssätt är förenligt med gemen-skapsrätten.I det svenska regelverket regleras koncernbidrag i inkomstskattelagen kapitel 35 och fusioner i inkomstskattelagen kapitel 37. För att ett bolag ska beviljas av-dragsrätt för ett koncernbidrag ska bidraget vara skattepliktigt hos mottagaren och mottagaren ska vara skattskyldig i Sverige. För att en fusion ska vara kvalificerad ska det fusionerade bolaget direkt innan fusionen vara skattskyldig i Sverige. Des-sa förutsättningar är inte uppfyllda när det mottagande eller fusionerade bolaget har sin hemvist i en annan medlemsstat i gemenskapen.I fallet Marks &amp; Spencer bedömer Europeiska gemenskapens domstol att kon-cernavdrag kan beviljas mellan moderbolag och dotterbolag i särskilda fall. För-lusten i dotterbolaget ska vara slutlig, vilket innebär att den omöjligen ska kunna utnyttjas av vare sig dotterbolaget självt eller någon utomstående person. Domen i Oy AA-målet innebär att regler som förhindrar avdrag för koncernbidrag kan vara proportionerliga om de vägrar avdrag för koncernbidrag till ett moderbolag och förlusten kan utnyttjas i framtiden. Lidl Belgium-fallet behandlar situationen när en förlust uppstår i en filial som är en del av huvudbolaget.Bestämmelser som inskränker den fria etableringsrätten kan rättfärdigas utifrån tvingande hänsyn till allmänintresset. Motiv för att tillämpa bestämmelser som in-skränker den fria etableringsrätten kan vara territorialitetsprincipen, bevarandet av skattesystemets inre sammanhang, neutralitetsprincipen, undvikande av risken för dubbelt beaktande av förluster och risk för skatteflykt. En kombination av flera motiv kan leda till att inskränkande bestämmelser kan rättfärdigas. Bestämmelser-na ska även vara legitima och proportionerliga för att de syften som eftersträvas uppnås.I fyra av de totalt tio rättsfallen som Regeringsrätten meddelade dom i avseende gränsöverskridande koncernbidrag har Skatterättsnämnden ansett förlusten vara slutlig, vilket berättigar till avdrag för koncernbidrag. Skatteverket, Skatterätts-nämnden och Regeringsrätten lägger olika innebörd i begreppet slutlig förlust. Oklarheterna utreds därför i ljuset av gemenskapsrätten. Regeringsrätten bedömer att en likvidation av det förlustbetingade dotterbolaget innebär att förlusten är slut-lig. Skatterättsnämnden anser att en förlust kan vara slutlig även då det förlustbe-tingade dotterbolaget upphör att bedriva verksamhet genom att det fusioneras med ett annat koncernbolag och om det finns regler i mottagarstaten som begränsar att en förlust rullas framåt. Skatteverket menar att en förlust är definitiv när dotterbo-laget självt eller en utomstående person annan än dotterbolaget inte kan utnyttja förlusten.Inom Europeiska Unionen har ett arbete med en gemensam skattebas påbörjats. En sådan skattebas skulle troligtvis undanröja en del av de problemen som gräns-överskridande förlustutjämningstransaktioner innebär. I avvaktan på att arbetet med den gemensamma skattebasen blir färdigställd kan gränsöverskridande för-lustutjämningstransaktioner underlättas genom att medlemsstaterna enas om defi-nitionen av olika skatterättsliga begrepp.För att det svenska förhållningssättet ska vara förenligt med gemenskapsrätten måste, enligt min mening, ett förtydligande ske på tre punkter. Jag anser, för det första, att det ska vara möjligt att ge koncernbidrag mellan systerbolag om deras gemensamma mo-derbolag har sin hemvist i Sverige. För det andra menar jag att det ska vara möjligt att ge koncernbidrag till ett indirekt helägt dotterbolag med slutliga förluster om det totala ägandet är mer än 90 procent. Jag anser också att slutlig förlust, det vill säga att alla möjligheter att utnyttja förlusten i dotterbolagets hemstat har uttömts, ska innefatta för-luster på grund av likvidation, konkurs och fusion då all verksamhet i dotterbolagets hemstat upphör.

Sedan år 1965 har Sverige haft koncernbidragsregler som har till syfte att åstadkomma resultatutjämning inom en koncern. Anledningen till att reglerna finns är att beskattningen inte ska styra valet av organisationsform. Beskattningen ska inte variera beroende på om verksamheten bedrivs som en koncern eller som ett enda bolag. De svenska reglerna i 35 kap. IL förutsätter dock att mottagaren av koncernbidraget beskattas i Sverige, vilket gör att reglerna enligt uppsatsen slutsats anses strida mot EU-rätten. Koncernavdragsreglerna i 35 a kap. IL infördes 1 juli 2010 som ett komplement till de redan befintliga koncernbidragsreglerna. Koncernavdragsreglerna har till syfte att under vissa förutsättningar tillåta gränsöverskridande förlustutjämning. Reglerna har tillkommit med anledning av EU- rättens krav på en fri inre marknad. Det ska vara möjligt för företagen att fritt etablera sig i andra EU- länder utan riskera att diskrimineras i jämförelse med andra företag det berörda landet. Kravet på en fri inre marknad kan dock inte upprätthållas strikt eftersom medlemsländerna också har ett motstridigt intresse som är att allokera intäkter till ländernas egna skattebas. Om en fri inre marknad skulle upprätthållas strikt skulle det leda till skatteplanering av företagen där beskattningen skulle förläggas i de länder med förmånligast beskattning. EU har med den bakgrunden accepterat vissa rättfärdigandegrunder där en diskriminering är tillåten. Det gäller därmed för EU:s medlemsländer att balansera de båda intressena i sin lagstiftning. Lagstiftningen ska bidra till att en fri inre marknad upprätthålls men samtidigt inte göra lagstiftningen för generös då det skulle äventyra en välvägd fördelning av beskattningsrätten. Balansgången mellan dessa två intressen har gjort att utformningen av koncernavdragsreglerna i 35 a kap. IL har varit ett stort problem. Uppfyller då de nya reglerna om koncernavdrag kraven på gränsöverskridande förlustutjämning eller kan de fortfarande anses vara fördragsstridiga? Jag kan redan nu nämna att jag har kommit fram till att de nya reglerna i 35 a kap. IL om gränsöverskridande förlustutjämning fortfarande kan anses strida mot EU- rättens krav på en fri inre marknad. Slutsatserna har dragits utifrån det öppna kritiserandet i propositionen, kommentarer från doktrin samt egna åsikter.

<p>Magisteruppsatsen belyser de svenska reglerna avseende gränsöverskridande för-lustutjämningstransaktioner från ett gemenskapsrättsligt perspektiv. Fokus ligger på utjämningsmöjligheter då förlusten i ett utländskt dotterbolag är slutlig. Det är osäkert vilka grunder som rättfärdigar avdrag. I uppsatsen analyseras därför fyra Regeringsrättsmål i ljuset av den Europeiska gemenskapens domstols domar i Marks & Spencer-fallet och i Oy AA-fallet. Finansdepartementet lämnade förslag på ändrade regler för avdragsrätt vid förlustutjämningstransaktioner mellan kon-cernbolag den 22 september 2009. Förslaget jämförs med det tidigare lagförslaget om likvidationsavdrag, Regeringsrättsmålen och gemenskapsrätten. Syftet med uppsatsen är att utreda om Sveriges nya förhållningssätt är förenligt med gemen-skapsrätten.I det svenska regelverket regleras koncernbidrag i inkomstskattelagen kapitel 35 och fusioner i inkomstskattelagen kapitel 37. För att ett bolag ska beviljas av-dragsrätt för ett koncernbidrag ska bidraget vara skattepliktigt hos mottagaren och mottagaren ska vara skattskyldig i Sverige. För att en fusion ska vara kvalificerad ska det fusionerade bolaget direkt innan fusionen vara skattskyldig i Sverige. Des-sa förutsättningar är inte uppfyllda när det mottagande eller fusionerade bolaget har sin hemvist i en annan medlemsstat i gemenskapen.I fallet Marks & Spencer bedömer Europeiska gemenskapens domstol att kon-cernavdrag kan beviljas mellan moderbolag och dotterbolag i särskilda fall. För-lusten i dotterbolaget ska vara slutlig, vilket innebär att den omöjligen ska kunna utnyttjas av vare sig dotterbolaget självt eller någon utomstående person. Domen i Oy AA-målet innebär att regler som förhindrar avdrag för koncernbidrag kan vara proportionerliga om de vägrar avdrag för koncernbidrag till ett moderbolag och förlusten kan utnyttjas i framtiden. Lidl Belgium-fallet behandlar situationen när en förlust uppstår i en filial som är en del av huvudbolaget.Bestämmelser som inskränker den fria etableringsrätten kan rättfärdigas utifrån tvingande hänsyn till allmänintresset. Motiv för att tillämpa bestämmelser som in-skränker den fria etableringsrätten kan vara territorialitetsprincipen, bevarandet av skattesystemets inre sammanhang, neutralitetsprincipen, undvikande av risken för dubbelt beaktande av förluster och risk för skatteflykt. En kombination av flera motiv kan leda till att inskränkande bestämmelser kan rättfärdigas. Bestämmelser-na ska även vara legitima och proportionerliga för att de syften som eftersträvas uppnås.I fyra av de totalt tio rättsfallen som Regeringsrätten meddelade dom i avseende gränsöverskridande koncernbidrag har Skatterättsnämnden ansett förlusten vara slutlig, vilket berättigar till avdrag för koncernbidrag. Skatteverket, Skatterätts-nämnden och Regeringsrätten lägger olika innebörd i begreppet slutlig förlust. Oklarheterna utreds därför i ljuset av gemenskapsrätten. Regeringsrätten bedömer att en likvidation av det förlustbetingade dotterbolaget innebär att förlusten är slut-lig. Skatterättsnämnden anser att en förlust kan vara slutlig även då det förlustbe-tingade dotterbolaget upphör att bedriva verksamhet genom att det fusioneras med ett annat koncernbolag och om det finns regler i mottagarstaten som begränsar att en förlust rullas framåt. Skatteverket menar att en förlust är definitiv när dotterbo-laget självt eller en utomstående person annan än dotterbolaget inte kan utnyttja förlusten.Inom Europeiska Unionen har ett arbete med en gemensam skattebas påbörjats. En sådan skattebas skulle troligtvis undanröja en del av de problemen som gräns-överskridande förlustutjämningstransaktioner innebär. I avvaktan på att arbetet med den gemensamma skattebasen blir färdigställd kan gränsöverskridande för-lustutjämningstransaktioner underlättas genom att medlemsstaterna enas om defi-nitionen av olika skatterättsliga begrepp.För att det svenska förhållningssättet ska vara förenligt med gemenskapsrätten måste, enligt min mening, ett förtydligande ske på tre punkter. Jag anser, för det första, att det ska vara möjligt att ge koncernbidrag mellan systerbolag om deras gemensamma mo-derbolag har sin hemvist i Sverige. För det andra menar jag att det ska vara möjligt att ge koncernbidrag till ett indirekt helägt dotterbolag med slutliga förluster om det totala ägandet är mer än 90 procent. Jag anser också att slutlig förlust, det vill säga att alla möjligheter att utnyttja förlusten i dotterbolagets hemstat har uttömts, ska innefatta för-luster på grund av likvidation, konkurs och fusion då all verksamhet i dotterbolagets hemstat upphör.</p>

Sammanfattning Regeringsrätten fastslog, genom ett antal rättsfall avkunnade i mars 2009, att de svenska koncernbidragsreglerna inte till fullo var förenliga med etableringsfriheten inom EU. Detta eftersom det sedan Europeiska Unionens Domstols (EUD) avgörande i målet C-446/03 Marks &amp; Spencer har stått klart att det inte är förenligt med etableringsfriheten att neka avdrag i de fall där det utländska dotterbolagets förluster är slutliga och det inte finns någon möjlighet att förlusterna skulle kunna komma att beaktas i dotterbolagets hemviststat. Med anledning av Regeringsrättens avgöranden inleddes ett lagstiftningsarbete med syfte att tillgodose etableringsfriheten vid gränsöverskridande förlustutjämningssituationer vilket utmynnade i 35a kapitlet inkomstskattelagen (1999:1229). Kapitlet har dock kritiserats för att det i flertalet situationer är mycket svårt att åtnjuta avdragsrätt då flera kriterier måste vara uppfyllda samt att avdragsrätten är beloppsbegränsad. Uppsatsens syfte är att analysera ifall 35a kapitlet inkomstskattelagen (1999:1229) medger tillräckligt långtgående möjligheter för moderbolag att tillgodoräkna sig förluster i utländska dotterbolag för att reglerna inte kommer anses strida mot etableringsfriheten vid en eventuell prövning av EUD. De krav för avdragsrätt som kapitlet uppställer har var och en analyserats genom en restriktionsanalys eftersom EUD vanligtvis gör en restriktionsanalys i de fall då det är ursprungsstatens lagstiftning som uppställer ett hinder mot att utöva etableringsfriheten. Slutsatsen av dessa restriktionsanalyser visar att det finns flera situationer där kapitlet uppställer alltför restriktiva möjligheter till gränsöverskridande förlustutjämning för att EUD skulle anse reglerna vara förenliga med etableringsfriheten inom EU.

<p>The Swedish group contribution rules do not include a right to deduction for cross-border group contributions unless the receiving company is taxable in Sweden. There has been much discussion regarding whether the rules are compatible with EC law. On 11 March 2009 the Swedish Supreme Administrative Court ruled ten cases concerning the right to deduction for cross-border group contributions. In three of these judgments deduction for a group contribution from a Swedish parent company to a foreign subsidiary within the EEA was allowed, despite that the subsidiary was not taxable in Sweden. The main purpose of this master thesis is to analyse whether the interpretation of the Supreme Administrative Court concerning the right to deduction for cross-border group contributions is compatible with EC law. In order to achieve this purpose an extensive analysis of EC case law concerning cross-border loss relief as well as of the judgements of the Supreme Administrative Court is undertaken.</p><p>The results of the thesis show that the interpretation of the case law of the European Court of Justice concerning cross-border loss relief is far from obvious. Taken together the <em>Marks & Spencer</em> and <em>Oy AA</em> cases imply that deduction for cross-border group contributions to a parent company can be refused, irrespective of the existence of final losses. However EC law seems to include a right to deduction for cross-border group contributions to a subsidiary, provided that the subsidiary has final losses. A final loss exists if the subsidiary has exhausted all possibilities of having the losses taken into account in its state of residence. The Supreme Administrative Court allowed deduction for cross-border group contributions from a Swedish parent company to a foreign subsidiary within the EEA if the subsidiary was to be liquidated. Despite that deduction was allowed, some uncertainties remain regarding how this should be achieved in practice. On the contrary, deduction was refused for cross-border group contributions to both parent companies and between subsidiaries. With respect to <em>Marks & Spencer</em> and <em>Oy AA</em> the interpretation of the Supreme Administrative Court so far seems compatible with EC law.</p><p>Regarding the cases in which deduction for cross-border group contributions to foreign subsidiaries within the EEA was refused because the losses had been lost after some time according to internal tax rules in the subsidiary’s state of residence, it could however be questioned if this interpretation is compatible with EC law. Such losses should be considered final in the sense of Marks & Spencer. In the light of EC case law as well as the case law of the Supreme Administrative Court at least the wording of the group contribution rules should be considered contrary to EC law. Even if the application of the rules in practice should turn out to be fully compatible with EC law, it is nonetheless unacceptable from a perspective of rule of law and predictability to leave the Swedish group contribution rules in their present wording.</p> / <p>De svenska koncernbidragsreglerna innefattar inte någon rätt till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag om det mottagande bolaget inte är skattskyldigt i Sverige. Diskussion har förts kring reglernas förenlighet med EG-rätten. Den 11 mars 2009 avgjorde Regeringsrätten tio mål beträffande rätten till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag (fortsättningsvis koncernbidragsmålen). I tre av dessa mål medgavs avdrag för koncernbidrag från svenskt moderbolag till utländskt dotterbolag inom EES, trots att dotterbolaget inte var skattskyldigt i Sverige. Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att utifrån koncernbidragsmålen analysera huruvida Regeringsrättens tolkning beträffande rätten till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag är förenlig med EG-rätten. För att uppfylla syftet företas en omfattande analys av såväl EG-rättslig praxis beträffande gränsöverskridande förlustutjämning som Regeringsrättens domar i koncernbidragsmålen.</p><p>Uppsatsens resultat visar att tolkningen av EG-domstolen praxis beträffande gränsöver-skridande förlustutjämning inte på något sätt är självklar. Sammantaget tyder dock domarna i målen Marks & Spencer och Oy AA på att avdrag inte måste medges för gränsöverskridande koncernbidrag till moderbolag. Däremot synes EG-rätten inkludera en rätt till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till dotterbolag, förutsatt att dotterbolaget har slutliga förluster. En slutlig förlust föreligger om dotterbolaget uttömt möjligheterna att utnyttja förlusten i hemviststaten. Regeringsrätten medgav i koncernbidragsmålen avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag från svenskt moderbolag till ett utländskt dotterbolag inom EES om dotterbolaget skulle likvideras. Trots att avdrag medgavs i denna situation kvarstår vissa oklarheter med avseende på hur detta ska uppnås i praktiken. Däremot vägrades avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till såväl moder- som systerbolag. Mot bakgrund av Marks & Spencer och Oy AA synes Regeringsrättens tolkning så långt som huvudregel vara förenlig med EG-rätten.</p><p>Beträffande de mål där avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till dotterbolag vägrades då förlusterna i dotterbolaget hade gått förlorade efter viss tid enligt interna skatteregler i dotterbolagets hemviststat, kan emellertid ifrågasättas om denna tolkning är förenlig med EG-rätten. Sådana förluster bör nämligen vara att betrakta som slutliga i den meningen som avsågs i Marks & Spencer. Mot bakgrund av både EG-domstolens praxis och Regeringsrättens domar i koncernbidragsmålen får anses att åtminstone koncernbidragsreglernas ordalydelse står i strid med EG-rätten. Även om tillämpningen av koncernbidragsreglerna till fullo skulle visa sig vara förenlig med EG-rätten, är det oacceptabelt ur ett rättssäkerhets- och förutsebarhetsperspektiv att utan andra åtgärder lämna de svenska koncernbidragsreglerna i deras nuvarande utformning.</p>

The Swedish group contribution rules do not include a right to deduction for cross-border group contributions unless the receiving company is taxable in Sweden. There has been much discussion regarding whether the rules are compatible with EC law. On 11 March 2009 the Swedish Supreme Administrative Court ruled ten cases concerning the right to deduction for cross-border group contributions. In three of these judgments deduction for a group contribution from a Swedish parent company to a foreign subsidiary within the EEA was allowed, despite that the subsidiary was not taxable in Sweden. The main purpose of this master thesis is to analyse whether the interpretation of the Supreme Administrative Court concerning the right to deduction for cross-border group contributions is compatible with EC law. In order to achieve this purpose an extensive analysis of EC case law concerning cross-border loss relief as well as of the judgements of the Supreme Administrative Court is undertaken. The results of the thesis show that the interpretation of the case law of the European Court of Justice concerning cross-border loss relief is far from obvious. Taken together the Marks &amp; Spencer and Oy AA cases imply that deduction for cross-border group contributions to a parent company can be refused, irrespective of the existence of final losses. However EC law seems to include a right to deduction for cross-border group contributions to a subsidiary, provided that the subsidiary has final losses. A final loss exists if the subsidiary has exhausted all possibilities of having the losses taken into account in its state of residence. The Supreme Administrative Court allowed deduction for cross-border group contributions from a Swedish parent company to a foreign subsidiary within the EEA if the subsidiary was to be liquidated. Despite that deduction was allowed, some uncertainties remain regarding how this should be achieved in practice. On the contrary, deduction was refused for cross-border group contributions to both parent companies and between subsidiaries. With respect to Marks &amp; Spencer and Oy AA the interpretation of the Supreme Administrative Court so far seems compatible with EC law. Regarding the cases in which deduction for cross-border group contributions to foreign subsidiaries within the EEA was refused because the losses had been lost after some time according to internal tax rules in the subsidiary’s state of residence, it could however be questioned if this interpretation is compatible with EC law. Such losses should be considered final in the sense of Marks &amp; Spencer. In the light of EC case law as well as the case law of the Supreme Administrative Court at least the wording of the group contribution rules should be considered contrary to EC law. Even if the application of the rules in practice should turn out to be fully compatible with EC law, it is nonetheless unacceptable from a perspective of rule of law and predictability to leave the Swedish group contribution rules in their present wording. / De svenska koncernbidragsreglerna innefattar inte någon rätt till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag om det mottagande bolaget inte är skattskyldigt i Sverige. Diskussion har förts kring reglernas förenlighet med EG-rätten. Den 11 mars 2009 avgjorde Regeringsrätten tio mål beträffande rätten till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag (fortsättningsvis koncernbidragsmålen). I tre av dessa mål medgavs avdrag för koncernbidrag från svenskt moderbolag till utländskt dotterbolag inom EES, trots att dotterbolaget inte var skattskyldigt i Sverige. Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att utifrån koncernbidragsmålen analysera huruvida Regeringsrättens tolkning beträffande rätten till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag är förenlig med EG-rätten. För att uppfylla syftet företas en omfattande analys av såväl EG-rättslig praxis beträffande gränsöverskridande förlustutjämning som Regeringsrättens domar i koncernbidragsmålen. Uppsatsens resultat visar att tolkningen av EG-domstolen praxis beträffande gränsöver-skridande förlustutjämning inte på något sätt är självklar. Sammantaget tyder dock domarna i målen Marks &amp; Spencer och Oy AA på att avdrag inte måste medges för gränsöverskridande koncernbidrag till moderbolag. Däremot synes EG-rätten inkludera en rätt till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till dotterbolag, förutsatt att dotterbolaget har slutliga förluster. En slutlig förlust föreligger om dotterbolaget uttömt möjligheterna att utnyttja förlusten i hemviststaten. Regeringsrätten medgav i koncernbidragsmålen avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag från svenskt moderbolag till ett utländskt dotterbolag inom EES om dotterbolaget skulle likvideras. Trots att avdrag medgavs i denna situation kvarstår vissa oklarheter med avseende på hur detta ska uppnås i praktiken. Däremot vägrades avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till såväl moder- som systerbolag. Mot bakgrund av Marks &amp; Spencer och Oy AA synes Regeringsrättens tolkning så långt som huvudregel vara förenlig med EG-rätten. Beträffande de mål där avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till dotterbolag vägrades då förlusterna i dotterbolaget hade gått förlorade efter viss tid enligt interna skatteregler i dotterbolagets hemviststat, kan emellertid ifrågasättas om denna tolkning är förenlig med EG-rätten. Sådana förluster bör nämligen vara att betrakta som slutliga i den meningen som avsågs i Marks &amp; Spencer. Mot bakgrund av både EG-domstolens praxis och Regeringsrättens domar i koncernbidragsmålen får anses att åtminstone koncernbidragsreglernas ordalydelse står i strid med EG-rätten. Även om tillämpningen av koncernbidragsreglerna till fullo skulle visa sig vara förenlig med EG-rätten, är det oacceptabelt ur ett rättssäkerhets- och förutsebarhetsperspektiv att utan andra åtgärder lämna de svenska koncernbidragsreglerna i deras nuvarande utformning.