The ability to ordain experts, to assist surveyors in a specific issue, during the cadastral procedure has been regulated in the Swedish law since 1928. Due to this ordination of experts, the surveyors are to guarantee an adequate investigation, even in the parts of the procedure where the authority lacks knowledge. The role of experts in cadastral procedures has not previously been examined. The objective of this master thesis is to examine how often experts are ordinated, what type of experts that is needed within the investigations of cadastral procedures and how the ordination has been made. Cadastral documents have been investigated in order to be able to answer these questions and a couple of surveyors were also interviewed. All cadastral procedures, which where registered in 2013, have been part of the study. The cadastral documents have been examined for each county and a total of 16,279 documents were studied. Among these, 82 cadastral procedures in which an expert was ordinated, was found. This concludes that the ordination of experts within cadastral procedures in Sweden is a rare phenomenon. The authority itself therefore possesses a great skill. The conducted study of the 82 cadastral documents, show that the majority of the ordinated experts possessed skills within the field of valuation. How they were ordinated differs slightly within the study. It might therefore be of interest to discuss this issue within the authority to develop a more uniform approach. The past years, a number of experts within valuation have gathered within the Swedish surveying organization. The idea of this group is to implement their work as valuers and to help their colleagues with difficult valuations, in cases where they otherwise might have ordained an external expert. The general consensus, since this group was established, is that the ordination of experts, within cadastral procedures, has declined. / Möjligheten att förordna en sakkunnig att delta vid en lantmäteriförrättning, för att bistå förrättningslantmätaren i en specifik fråga, har funnits reglerat i svensk lag sedan jorddelningslagen trädde i kraft 1928. Genom att förordna en sakkunnig kan man säkerställa att en fullgod utredning genomförs, även gällande de delar där lantmäterimyndigheten själv saknar den krävda kompetensen. Området kring förordnande av sakkunniga vid lantmäteriförrättningar har tidigare inte undersökts. Syftet med detta examensarbete har därför varit att undersöka hur ofta sakkunniga förordnas, vilka typer av sakkunniga som förordnats men även hur förordnandet skett. Inom ramen av detta arbete har en genomgående aktundersökning samt en översiktlig intervjuundersökning genomförts. Samtliga lantmäteriförrättningar, som registrerades i lantmäteriets digitala arkiv Arken under 2013 har studerats. Akterna undersöktes län för län och totalt studerades 16 279 förrättningsakter. Bland dessa påträffades 82 lantmäteriförrättningar i vilka en sakkunnig blivit förordnad. Utifrån detta kan man dra slutsatsen att förordnande av sakkunnig förekommer sällan och att lantmäterimyndigheten själva förfogar över en stor kompetens. De 82 förrättningsakterna där en sakkunnig förordnats undersöktes mer ingående i en kvalitativ undersökning. Resultatet från denna undersökning har visat att de som förordnats som sakkunniga i majoriteten av förrättningarna varit experter inom värdering. Hur förordnandet av sakkunnig skett, rent formellt, skiljer sig en del mellan de studerade förrättningarna. Det kan därför vara av intresse att diskutera denna fråga inom myndigheten för att utforma ett mer enhetligt arbetssätt. Bland de intervjuade förrättningslantmätarna fanns den motstridiga uppfattningen att ett enhetligt system redan tillämpas. Under de senaste åren har ett antal värderingsexperter samlats inom lantmäteriorganisationen. Tanken med denna grupp är att de ska genomföra komplicerade värderingar åt sina kollegor i förrättningar där en sakkunnig annars skulle förordnats. Den allmänna uppfattningen är att förordnande av sakkunnig har minskat sedan denna grupp inrättades.