This paper explores Mazo de la Roche’s peculiar articulation of the Bildungsroman in the first of Jalna’s sequels, Whiteoaks. It argues that the text’s psychosocially aberrant protagonist, Finch Whiteoak, is a Bildungsheld whose modern coming-of-age process of accommodation and assimilation into a socio-specific norm is not as much a progression toward the centre as it is a simultaneous progression/regression toward a reification of his exemplary marginal status as an other amidst others. This paper further contends that this unique process is made possible only by Finch’s particularly unstable and eccentric otherness—established through his treatment by his family as variously mentally ill rather than disabled—and that this process is both externally regressive in a vein similar to the modern, female Bildungsroman and internally progressive in the vein of the classic, male Künstlerroman. In order to accommodate this duality of publicly typical and privately subversive otherness, Finch must navigate the diegetic realm’s social boundaries and liminal spaces through a series of “double lives,” in which the other is ultimately found within the home context and potentially subversive centralities outside of Jalna are sacrificed for the sake of representative marginalities at home.

L’argument initial, le laboratoire romanesque, fait glisser la thèse de la perspective “le roman et la science” à celle de "la science du roman". En présentant la Recherche comme observatoire et laboratoire humain et littéraire, le roman émerge autant comme outil de perception que comme objet d’investigation. Le premier chapitre montre l’intérêt du roman pour la science et les innovations technologiques, ainsi que les similitudes entre l’écriture et la démarche scientifique. La place des objets du quotidien dans la confection de l’œuvre ouvre la porte à la partie subjective du réel, aussi cruciale pour le narrateur qu’une description objective ou scientifique de phénomènes tel le passage du temps. La Recherche explore les zones inconnues du temps par le biais du sensible, déstabilisant ainsi le postulat de la relativité temporelle comme intrinsèquement scientifique. Apparaît une matière temporelle dont la nature change en fonction de la subjectivité du narrateur. La Recherche dévoile une relativité temporelle proprement romanesque qui remet en question la primauté d’une réalité scientifique par rapport aux vérités se dégageant des interstices textuels, et amorce la disparition de la chronologie au profit de l’organicité de l’œuvre. Ce désencrage temporel doublé du désengagement de l’auteur permet à une neutralité productive de s’épanouir et d’offrir une vision du monde inattendue. Le choix du neutre est observable dans la peinture des entre-deux masculin-féminin, la description presque comique des amitiés remodelées par l’affaire Dreyfus, et la particularité du style proustien. C’est grâce à cette neutralité que l’œuvre atteint un morcellement épistémologique productif ouvrant la voie à un renouvellement du genre romanesque. Le dernier chapitre répond à la question «que reste-t-il de Proust?». La fragmentarité, la plasticité du roman et la place de la fiction dans la cohésion narrative de la Recherche ressortent d’œuvres qui adoptent également un mode d’écriture autobiographique métissé. Cette nouvelle voix autobiographique se délivre du carcan de la confession et de l’introspection grâce à l’imaginaire. En brisant le pacte autobiographique, le souci d’authenticité s’évanouit laissant s’épanouir au-delà du canon le démon romanesque, et ouvrant la boîte de Pandore ou sur des réalités dérisoires ou sur un mode de l’intériorité. / Romance Languages and Literatures

En los anos recientes se ha visto un incremento de documentales dentro de la produccion cultural hispana, reflejando vi­as alternativas de representar el entorno. Pero en contraste a la entusiasta produccion filmica, no se han hecho estudios concentrados sobre documentales, y menos de aquellos que tratan cuestiones de movilizaciones poblacionales a modo de estudio de espacios fi­sicos e imaginarios, producidos por mujeres. Esta tesis pretende otorgar la merecida atencion academica a los documentales relacionados al mundo hispano y con tematica de la frontera, producidos por mujeres, observando la sinergi­a que genera el enlace de elementos convencionalmente considerados perifericos como el genero documental, el genero femenino, y el espacio liminar de la frontera, tanto geopolítica como sociocultural. Para ello se exploran los rasgos formales y tematicos de seis documentales de mujeres sobre la frontera -tanto en su sentido simbolico como concreto. Tres de ellos surgen de la frontera geopoli­tica de EEUU y Mexico, y la otra mitad se enfoca en la representacion de las fronteras virtuales o socioculturales que plasman la Espana en la era de la globalizacion: Que suene la calle (2005) de Itzel Marti­nez, Cowboy del amor (2005) de Michele Ohayon y Maquilapolis (2006) de Vicky Funary y Sergio de la Torre, Extranjeras (2003) de Helena Taberna, El tren de la memoria (2005) de Marta Arribas y Ana Perez y Aguaviva (2006) de Adriadna Pujol. El analisis parte de la idea de conjugar la interseccion de tres li­neas divisorias o fronteras: la li­nea que divide el genero documental de otros generos cinematograficos, la li­nea que divide el genero femenino del genero masculino (u otros), y la linea que divide una cultura de otra -o un pai­s- de otro. El encuentro de estos tres elementos constituye un centro fructi­fero de ideas alternativas de lo marginal, y se establece como espacio legi­timo de rearticulacion de poli­ticas de representacion. Las diferentes perspectivas sobre las dinamicas socioculturales que surgen de la (re)consideracion de los procesos de produccion y circulacion de estos textos culturales aportara a generar nuevos abordamientos de elaboracion y usos de poli­ticas identitarias.

Då TV-reklam idag är ett frekvent inslag i de kommersiella TV-kanalerna ville vi ta reda på vilken typ av reklamfilm som uppfattades som mest lämpad vid varumärkesbyggande. För att ta reda på detta valde vi att genomföra kvalitativa djupintervjuer med sex personer, tre kvinnor och tre män, i åldrarna 18 - 65 år. Vi valde att avgränsa oss till de tre genrerna humorreklam, känsloreklam och kändisreklam, och valde ut två reklamfilmer inom varje genre som vi ansåg representativa för respektive genre. Vi valde att använda oss av semiotik och brand equity som teoretisk ansats då vi ansåg att de passade väl in i vår studie. Under intervjuerna visade vi reklamfilmerna för intervjupersonerna och ställde därefter frågor utifrån två förutbestämda frågeområden; varumärke och reklamfilmsgenre. Majoriteten av intervjupersonerna ansåg att humor var den genre som var mest lämpad vid varumärkesbyggande, men när det gällde personligt tyckande visade det sig att humor och känsloreklam var lika mycket uppskattade. Flertalet av intervjupersonerna var överens om att val av reklamfilmsgenre var sammanlänkat med den typ av produkt som marknadsfördes. Vi kunde även urskilja att ett antal intervjupersoner ansåg att reklamfilmer till en viss grad bidrar till att intervjupersonerna skulle välja den marknadsförda produkten framför en likartad. En tendens vi fann inom kändisreklam var att om intervjupersonerna själva har en negativ uppfattning om kändisen i reklamfilmen från början så är inte det en faktor som påverkar varumärket och företaget på ett negativt sätt. En övergripande tendens vi kunde urskilja var att varumärket måste utstråla positiva associationer för att skapa värde hos TV-tittaren.

L'existence de centaines de scénarii dans les librairies, qu'il s'agisse de nouveaux textes ou de rééditions de textes plus anciens comme celle de Citizen Kane, prouve que les scénarii sont lus pour leur valeur littéraire et non pour les seules indications techniques en vue de la réalisation filmique. Malgré ce fait, la nature du scénario en tant que genre littéraire autonome, à la fois fictionnel et narratif, n'a pas été sérieusement identifiée et étudiée. C'est le sujet que nous essayerons d'examiner dans la présente recherche. Il existe un consensus parmi les spécialistes des études cinématographiques et les scénaristes pour admettre que le scénario est une sorte de guide pour la réalisation d'un film, un modèle à partir duquel les réalisateurs, les acteurs et les techniciens peuvent travailler. Ils rejettent l'aspect «oeuvre littéraire» du scénario parce qu'à leurs yeux celui-ci manque de «mérite», et trouvent la conception artistique de l'écriture scénaristique «provocatrice» plutôt qu' «évocatrice.» Cependant, bien que leurs critiques n'hésitent pas à rejeter la valeur littéraire du scénario, elles ne clarifient pas le terme «littérature.» Qu'est-ce que la littérature? Dans son livre, Qu'est-ce que la littérature? Jean-Paul Sartre répond à cette question. Il reconnaît que l'acte littéraire dépend d'un grand nombre de facteurs: le goût personnel, le but de l'écriture, mais aussi l'histoire, le temps, les conventions et beaucoup d'autres choses encore. En d'autres termes, il n'y a aucune définition et description concrètes de la «littérature.» «L'art de l'écriture» est aussi ouvert et souple que n'importe quelle convention sociale. Nous croyons, en ce qui nous concerne, que le scénario est un genre littéraire parce qu'il propose une structure linguistique spécifique. Connaître les éléments qui forment la langue artistique du scénario et la manière dont ils fonctionnent est la clef pour entrer dans une relation littéraire avec le scénario. Que l'on apprenne la nature de ce langage, et notre perception du scénario changera. Etudier les caractéristiques de ce langage, tel est l'objectif de notre recherche.

Mémoire numérisé par la Division de la gestion de documents et des archives de l'Université de Montréal

Mot bakgrund av skolans och samhällets utveckling under perioden 1968–2011 ställs iundersökningen frågan om relationen mellan de nationella proven i svenska ochsamhällutvecklingen.Huvudhypotesen i undersökningen är att proven efter studentexamens avskaffande främstinriktas på individuell kommunikations- och genrekompetens, och att denna inriktning avspeglarden aktuella samhällsutvecklingen och samtidigt bidrar till just denna utveckling. Undersökningensteoretiska ram hämtas framför allt från Tomas Englunds undersökningar från 1986 omsamhällsorientering och medborgarfostran i svensk skola under 1900-talet och om läroplanens ochskolkunskapens politiska dimension. Ett centralt begrepp hos Englund som har relevans för dennaundersökning är den demokratiska utbildningskonceptionen. Också sociologiska perspektivaktualiseras i diskussionen av proven och samhällsutvecklingen.Ämnesmässigt anknyter undersökningen till historia, sociologi, språkvetenskap och didaktik.Materialet i undersökningen utgörs av de skriftliga uppgifterna i centralproven/de nationellaproven/kursproven i svenska i gymnasiet mellan 1969 och 2011. Undersökningen genomförs meden kombination av kvalitativ och kvantitativ metod.Resultaten av undersökningen bekräftar till stora delar hypotesen. De ämnen som tas upp iprovuppgifterna behandlar dels aktuella samhällsfenomen av olika slag som främlingsfientlighet,arbetslöshet, teknik, medicin, energi och miljö, dels frågor som anknyter till elevernas vardagslivoch identitet som ungdomskultur, fritid, familj och relationer.Bland de genrer som efterfrågas dominerar den utredande texten (”uppsats”) i början av denundersökta perioden, medan personligt hållna medietexter, knutna till en givenkommunikationssituation, är vanligast efter 1996.Genom den allt tydligare fokuseringen på individuella livsstilsval och individuellkommunikations- och genrekompetens kan de nationella proven sägas avspeglasamhällsutvecklingen i en globaliserad värld. I vilken mån proven genom denna inriktning bidrartill samhällsutvecklingen kan undersökningen däremot inte visa.

Denna uppsats syfte är att undersöka hur elever bygger innehåll i sina texter utifrån faktorerna genre och programtillhörighet. Materialet för undersökningen är 38 elevtexter skrivna under nationella provet i svenska. 19 texter är skrivna av elever på studieförberedande program och 19 är skrivna av elever på yrkesförberedande program. Dessa texter har en jämn fördelning av genrerna argumenterande texter och recensioner. Undersökningen utgår ifrån byggandet av texters innehåll utifrån makro- och mikroteman. Två sätt att bygga innehåll utkristalliseras i undersökningen, texttyp 1, där skribenterna inte lyckas skriva en sammanhållen text och texttyp 2 där skribenterna lyckas skriva en mer eller mindre väl sammanhållen text. Vilken av texttyperna skribenternas texter hamnar i beror på hur innehållet är strukturerat utifrån makro- och mikroteman.     Resultatet visar en viss skillnad både gällande genre och programtillhörighet.  De argumenterande texterna återfinns i samtliga kategorier det gör dock inte recensionerna. Gällande skribenternas programtillhörighet så är skribenterna från de studieförberedande programmen med liten marginal över i majoritet i texttyp 2 och skribenterna från yrkesförberedande program med liten marginal i majoritet i texttyp 1.

The aim of this thesis was to investigate trope usage in videogames, including the emergence of undiscovered ‘videogame’ tropes, and to create a new model for videogame categorisation using these tropes. This model serves to complement genre as a means of distilling videogame contents. The investigative work formed two parts, initially considering how videogames use existing rhetorical tropes such as metaphor as expressive and communicative devices and secondly to analyse videogames as a source of shared literary tropes. Each shared literary trope was validated as a common form of expression (referred to simply as 'common form'), where its presence was proven in a substantial sample of videogames. Common forms were gathered through a wide-ranging investigation of ten mainstream genres one at a time and in isolation to arrive at a pool of genre-specific common forms. The most closely related forms combined, with the help of relationship modelling techniques. A set of common forms capable of representing the contents of any videogame was reached. The result is a powerful hierarchical content model allowing a game to be described in terms of its common form usage profile. Common forms can effectively describe games which span several genres and differentiates between games which appear similar on the surface e.g. within the same genre hence aiding effective classification. Common Forms were proven to exist on a number of different hierarchies ranging from those specific to a particular game, to a game type (genre) and even to those which are universal and hence can be observed within any modern videogame. Finally, it was possible to see the very core or 'heart' of the functioning videogame, the never-ending competition between player resources such as energy, ammunition or shields, the 'player status' and the threats, challenges or obstacles the game's systems throw at the player, the 'game status'. The model does have considerable potential for application in educational settings such as college and university game development or appraisal classes and further development and testing would provide an effective tool for industry use.

No description available.