Bakgrund: Inom arbetsterapi ses människan som aktiv, där målet med arbetsterapi är att öka aktivitetsförmågan hos personer som drabbats av en funktionsnedsättning. Till följd av en funktionsnedsättning får personen svårigheter att klara av och hantera vardagen. Autismspektrumtillstånd är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som främst visar sig genom nedsatt social förmåga. För barn och ungdomar med autism är den främsta arbetsterapeutiska interventionen sociala gruppinterventioner. Arbetsterapeutiska interventioner för barn med autism innebär främst lek i grupp. Interventionen utförs även i samråd med föräldrar och i vissa fall lärare. Det saknas studier som analyserat sociala gruppinterventioner utifrån en arbetsterapeutisk referensram med centrala arbetsterapeutiska begrepp, person, aktivitet och miljö. Syfte: Syftet är att kartlägga och beskriva arbetsterapeutiska sociala gruppinterventioner för barn och ungdomar med autism, utifrån Canadian Model of Occupational Performance-Engagement (CMOP-E). Metod: En systematisk litteraturstudie med en kvantitativ och deduktiv ansats. Litteratursökningen utfördes i databaserna “CINAHL With full text” och “Pubmed”. Resultat: Resultatet från studierna visade att arbetserapeutiska sociala gruppinterventioner är viktiga för att barn och ungdomar med autism ska utveckla social förmåga, samt ökad aktivitetsförmåga i vardagliga aktiviteter. Genom aktivitetsträning som lek och rollspel lär barn sig att hantera sina svårigheter och uppnår därmed ökad delaktighet i vardagliga aktiviteter. Slutsats: Barn och ungdomar med autism har livslånga sociala svårigheter. Däremot kan de förbättra den sociala förmågan med rätt interventioner. Med rätt stöd och anpassning kan de klara av vardagen och leva ett värdigt liv.

HaKoll!, en arbetsterapeutisk gruppintervention för att hantera tid och organisera aktiviteter, har fått goda resultat i flera studier. Behovet att utveckla nya digitala lösningar är stort inom hälso- och sjukvård, samtidigt som initiativen till detta är begränsade inom arbetsterapi. Mot denna bakgrund blev syftet med studien att utforska och beskriva arbetsterapeuters resonemang om ett digitalt genomförande av HaKoll!. Fokusgrupp valdes som metod för datainsamling. Sex fokusgrupper genomfördes med arbetsterapeuter, tillika gruppledare för HaKoll! Data analyserades enligt analys för fokusgrupper och resulterade i ett övergripande tema, ’En digital lösning har potential om hinder kan överbryggas’ och fyra kategorier: ’Möjliggör ökad effektivitet och tillgänglighet’, ’Interaktionen i gruppen utmanas av ett digitalt format, ’Digitala möten ställer andra krav’ samt ’Behov att utveckla innehåll och upplägg’. Resultatet visade att innehållet i, formatet på och leveransen av HaKoll! behöver anpassas och utvecklas för ett digitalt genomförande, då det inte går att använda i sin nuvarande form. Idéer var bland annat att skapa ett digitalt format i form av en applikation eller att genomföra HaKoll! som videokonferens. Arbetsmiljö och organisation behöver också utvecklas för att stödja digitala lösningar. Resultaten av studien kan bidra med viktig kunskap i utvecklingen av en digital interventionsdesign för HaKoll!, men även kunskap som kan vara till nytta för utvecklandet av andra digitala interventioner inom hälso- och sjukvård. / The Let’s Get Organized (LGO) an occupational therapy group intervention to enhance time management and organize activities, has received good results in several studies. The need to develop new digital interventions in health care is great, but the initiatives for this are limited in occupational therapy. From this background, the objective of the study was to explore and describe occupational therapists' reasoning about a digital implementation of the LGO. Focus group was chosen for data collection. Six focus groups were conducted with occupational therapists, also group leaders for the LGO. Data was analyzed according to analysis for focus groups, and resulted in an overarching theme, ‘A digital implementation has potential if obstacles can be bridged’, and four categories: 'Enables increased efficiency and accessibility', 'The interaction in the group is challenged by a digital format', 'Digital meetings has other requirements', and 'A need to develop the content and arrangement'. The results showed that the content, the format and the delivery of the LGO needs to be adapted and developed for a digital implementation, as it cannot be used in its current form. Ideas included creating a digital format as an application, or implementing LGO as a video conference. The working environment and organization also need to be developed to support telerehabilitation and digital interventions. The results of the study may contribute with important knowledge in the development of a digital intervention design for the LGO, but also knowledge that might be useful for the development of other digital intervention programs in health care.

Demenssjukdom innebär en progressiv nedsättning i kognitiva funktioner som språk, minne och exekutiva funktioner. I takt med det progredierande sjukdomsförloppet ökar kommunikationssvårigheterna hos personer med demens, vilket kan leda till försämrad livskvalitet. Gruppaktiviteter och kognitiv stimulans anses gynna livskvalitén hos personer med demens. Samtalsstöd som är baserade på reminiscensterapi kan underlätta för personer med demens att delta i samtal. Informations- och kommunikationsteknik har visat positiva resultat i relation till kommunikation vid demenssjukdom. Personer med demens har i tidigare studier uppvisat svårigheter avseende initiativtagande i kommunikativa situationer, vilket motiverar föreliggande studie.   Föreliggande studie syftade till att bidra med kunskap gällande om och hur personer med demens under gruppsamtal tar kommunikativa initiativ genom att ställa frågor. Fyra personer med demenssjukdom rekryterades på ett demensboende. Gruppsessionerna utgjordes av åtta samtalstillfällen, fyra med CIRCUS och fyra med icke-teknologiskt samtalsstöd. Materialet omfattade totalt 6 timmar 39 minuter och 50 sekunder. Analysen bestod av en kartläggning av interaktionsfenomenen inkluderande frågor, ämnesinitierande frågor och samtalsutvecklande frågor. Samtalsföreteelserna fintranskriberades och analyserades utifrån samtalsanalytiska principer. Intervjuer genomfördes för att kartlägga deltagarnas upplevelser av samtalssessionerna.   Resultatet visade att personer med demenssjukdom under gruppsamtal med CIRCUS och icketeknologiskt samtalsstöd aktivt tar kommunikativa initiativ i form av frågor i interaktionen med varandra. Det underlättade för personerna med demens att föra samtal med mer personligt innehåll och självständigt delta i samtalen då CIRCUS användes. Deltagarna uppskattade samtalssessionerna och att samtala utifrån de personliga fotografierna, men också den sociala interaktionen som uppstod i samtalen kring fotografierna från det gemensamma boendet. Till skillnad från tidigare studier indikerar föreliggande studie att personer med demens självständigt kan ta kommunikativa initiativ under gruppsamtal. Föreliggande studie indikerar även att både generiskt och personligt reminiscensmaterial kan utgöra ett stöd för personer med demens att självständigt delta i gruppsamtal. Det finns begränsad forskning om hur personer med demens tar kommunikativa initiativ i form av frågor i social interaktion varför ett behov av vidare forskning föreligger. Föreliggande studie indikerar att CIRCUS har god potential att användas som gruppintervention för personer med demens för att stimulera till samtal om deras liv och personliga erfarenheter, vilket skulle kunna främja livskvaliteten hos personer med demens. / Dementia means a progressive deficit in cognitive functions such as language, memory and executive functions. As the disease progresses the communication difficulties for people with dementia increases, which can lead to impaired quality of life. Group activities and cognitive stimulation is beneficial to the quality of life for people with dementia. Conversation support based on reminiscence therapy can help people with dementia to participate in conversations. Information and communication technology have shown positive results in relation to communication in dementia. In previous studies, people with dementia have shown difficulties regarding initiation in communicative situations, which justifies the present study. The present study aimed to contribute with knowledge regarding whether and how people with dementia take communicative initiatives by asking questions during group conversations. Four people with dementia were recruited in a dementia residence. The group sessions consisted of eight conversation sessions, four with CIRCUS and four with non-technological conversation support. The material consisted of a total of 6 hours 39 minutes and 50 seconds. The analysis consisted of a mapping of the interactional phenomena which consisted of including questions, topic-initiating questions and conversation-elaborating questions. The conversation phenomena were transcribed and analysed on the basis of conversation analytic principles. Interviews were conducted to map the participants' experiences of the conversation sessions. The results showed that people with dementia actively take communicative initiatives in the form of questions in the interaction with each other during group conversations with CIRCUS and with non-technological conversation support. The sessions with CIRCUS made it easier for people with dementia to hold conversations with more personal content and to independently participate in the conversations. The participants appreciated the conversation sessions and to talk based on the personal photographs, but also the social interaction that arose in the conversations about the photographs from the common accommodation. Unlike previous studies, the present study indicates that people with dementia independently can take communicative initiatives during group conversations. The present study indicates that both generic and personal reminiscence material can support people with dementia to independently participate in group discussions. There is limited research on how people with dementia take communicative initiatives in the form of questions in social interaction, why a need for further research exists. The present study indicates that CIRCUS has good potential to be used as a group intervention for people with dementia to stimulate conversation about people with dementia's life and personal experiences, which could promote the quality of life for people with dementia.

Bakgrund: År 2021 beräknades en av tio av världens vuxna befolkning leva med diabetes varav ungefär 90% har diabetes typ 2. I Sverige klassas DT2 som en av de stora folksjukdomarna. Prevalensen förväntas öka i takt med äldre befolkning och sämre levnadsvanor. Forskning finns som visar att gruppintervention med fokus på patientutbildning har goda effekter på patienter med DT2. Dessvärre är forskningen sparsam beträffande vilken effekt denna typ av intervention har gällande HbA1c, depression, ångest och motivation på patienter med DT2.  Syfte: Syftet med denna uppsats var att utvärdera effekten av en interdisciplinär gruppintervention, inkluderande patientutbildning, för personer med DT2 gällande HbA1c, depression, ångest och motivation.  Metod: Den analyserade datan är inhämtad från en större studie kallad Tillsammans, som är en interdisciplinär gruppintervention med fokus på patientutbildning. Parade mätningar utfördes före och efter interventionen på totalt 33 deltagare (medelålder 62,4 år, 13 kvinnor, 20 män) beträffande HbA1c, depression och ångest (HAD) samt motivation.  Resultat: En förbättring påvisades beträffande HbA1c (p=0,008). Vid uppföljning befann sig samtliga deltagare under gränsen för ökad komplikationsrisk (70 mmol/mol). Studieresultatet visade en tendens till ökad depressionsgrad och förbättrad ångestgrad. En av de två motivationsfrågorna resulterade i en försämring (p=0,004), den andra visade en tendens till att förbli oförändrad.  Konklusion: Dessa upptäckter tillför till viss mån värdefull kunskap för vår förståelse för vikten av undervisning, ökad fysisk aktivitet och förbättrad kost för att åstadkomma god diabetesvård. Dessvärre är materialet för litet och därför krävs vidare forskning som undersöker en större studiepopulation för att kunna dra några generaliserbara slutsatser.

Ensamkommande är en utsatt grupp där posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är vanligt förekommande. Den hälso- och sjukvård som ges är bristfällig och evidensbaserade interventioner för målgruppen på första linjen saknas. Studiens syfte var att belysa hur ensamkommande flyktingbarn i åldern 13-18 år, som screenat positivt för PTSD, upplever sitt deltagande i Teaching recovery techniques (TrT) grupperna. Material har inhämtats genom kvalitativa intervjuer, från sju grupper, totalt 22 ungdomar cirka tre månader efter avslutad intervention. Resultatet visar hur känslor, tankar och reaktioner normaliserades i gruppen. Den sociala gemenskapen och stödet från jämnåriga har framstått som en viktig komponent i ungdomarnas livssituation. Deltagarna har återfått kontrollen för att kunna strukturera upp sina känslor och reaktioner. Slutligen kände deltagarna att de med hjälp av de tekniker och verktyg som de lärt sig kunde klara av aktuella utmaningar och framtida kriser. Behovet av en traumafokuserad intervention som denna verkar finnas hos målgruppen. / Unaccompanied refugee minors (URM) is an exposed group in which post-traumatic stress disorder (PTSD) is common. The care provided is inadequate and there are few evidence-based interventions on the target group of URMs. The aim of this study was to examine URMs, aged 13-18, who screened positive for PTSD and their experiences of the Teaching Recovery Techniques-program. Qualitative interviews were conducted with 22 youth from seven groups, three months after the completion of the intervention’s final session. The results show that participants felt that sharing their stories helped them normalize their experiences. Feelings of fellowship and support have seemed as an important component of the youth's life. The program helped them feel more in control of their own body and reactions. Finally, the participants felt that, with the help of the techniques and tools they learned, they could cope with current challenges and future crises. Trauma-focused interventions like this appears be needed in this target group.